Vem är som Gud?

Veronicas svetteduk, Mikael Altersten

Visst vilar det något gåtfullt över varje människoansikte! Det gömmer något samtidigt som det uppenbarar, och väcker i oss frågan:” Vem är du?” ”Från huvud till fot är jag Guds bild”, heter det i en barnbön. Tar vi det på allvar så kan man säga att se en annan människa i ansiktet, är att se Gud i ansiktet!

Veronicas svetteduk, Albertus Pictor

Under Mikaelitiden nämns ansiktet flera gånger i Människovigningens handling och vi blir uppmärksammade på att ärkeängeln Mikael är bäraren av Människogudens anlete. Hans ansikte har helt och hållet blivit transparent för det gudomliga. Det kan vi ännu inte säga om vårt eget människoansikte. Men Mikael vill förmedla för oss det allvar och den medvetenhet, som gör det möjligt att också vårt ansikte en dag skall kunna uppenbara den bild vi bär inom oss och som vi är skapta efter. Det gör han genom att i oss väcka frågan: ”Vem är som Gud?” Han uppmanar oss att vara vakna och uppmärksamma på bilden av Människosonens ansikte i oss själva och i vår nästa.

Att det är möjligt att varsebli detta ansikte och medvetet prägla det in i själen visar legenden om den heliga Veronika och svetteduken. Hon mötte Kristus när han gick till Golgata och torkade då hans smärtfyllda ansikte med sin duk. Den stoppade hon sedan under sin mantel och bar den över sitt hjärta. Legenden berättar vidare att Kristus ansiktsdrag blev bevarade i duken, som fick läkande, undergörande krafter.

Det som Veronika gjorde med duken, kan vi göra med vår själ; röra vid Hans ansikte och väcka bilden av Honom till liv i vårt hjärta. Det är också vad som sker när vi samlas framför altaret till gudstjänst. Här skådar vi med våra själsögon, det ansikte som en gång skall bli vårt eget!

Låter vi oss sedan i vår vardag ledas och inspireras av Mikael, så kan vi medverka till att Kristi smärtfyllda anletsdrag mer och mer förvandlas till den uppståndnes lysande, strålande ansikte!

Ylwa Breidenstein

Mikaels ansikte, Rosemarie Voegtli

Ansiktena

Om kvällen på torget lyste ansiktena på människor
jag inte kände. Jag tittade lystet
på människoansiktena: de var alla olika,
vart och ett sade någonting, förfäktade,
skrattade, led.

Jag tänkte att en stad byggs inte av hus,
inte av torg, boulevarder, parker, breda gator,
utan av ansikten flammande som lyktor,
som brännare i händerna på svetsare,
vilka på natten i moln av gnistor reparerar järn
.

 Adam Zagajewski

Ärkeängel Mikael, Amalia Luna Drexler