Var var Kristus när han var död?

Mänsklighetsrepresentanten, Rudolf Steiner

Påskafton i stilla veckan

Var var Kristus när han var död? Var var han på påskafton, dagen mellan döden på korset och dagen för uppståndelsen? I de klassiska trosbekännelserna står det att han var ”nedstigen till dödsriket”, i vissa översättningar är det till helvetet som Kristus steg ner. Den sista dagen i stilla veckan går han på djupet med de problem som fängslar människorna vid deras skuggor och ensidigheter, både under jordelivet och i döden. Här i mörkret börjar han frälsningen och uppståndelsen av det livlösa i oss.  

De sista raderna i Fader Vår, så som den är oss given i Matteusevangeliet, lyder ”Inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från det onda”. Det är omdiskuterade rader och inte helt enkla att förså. Men nu konfronteras vi med de makter i och utanför oss som vill få oss på fall genom att vända vår blick bort från Fadern. Vi påminns om att vi har en fri vilja som kan handla mot himlen, att vi kan vanhelga varandras och Guds namn, tillbedja materialismen, ruinera riken och ge varandra stenar i stället för bröd. 

Många av de problem och svårigheter vi har beror på våra egna livsval, vår livsstil och vårt tänkande. Men vi ska  inte underskatta att det ytterst sett finns en andlig dimension av en del av de svårigheter vi upplever, att det finns krafter som inte vill oss väl.

Ordet ”frestelse” har med tiden fått en för snäv betydelse. Det betyder inte bara lockelse utan också svårighet eller påfrestning. I bibeln används ordet för stora lidanden som övergår våra möjligheter att klara av själva. Kristus och den tidiga kristendomen var övertygad om att sådana svåra tider skulle komma och ville visa var hjälp fanns att få.  Att bevara Guds Ord i vårt sinne är ett avgörande skydd och frälsning från det onda. Hans ord finner vi i Fader Vår. Kristus uppmanar också uttryckligen sina lärjungarna att vaka och be för att de inte ska falla för frestelser. 

Nedstigen i dödsriket, Jean Delville

Även om det inte är Gud som leder oss i frestelsen, är det inte heller alltid hans vilja att bespara oss från konfrontationer med motståndarmakterna. Men med ett aktivt böneliv kan vi lära oss att hantera sådana påfrestningar när de kommer i vår väg. Därför ber vi inte heller om att vi inte ska frestas utan att vi inte ska falla och besegras av frestelsen. 

Möten med frestelser och ondska är en stor och ansträngande utmaning i vår biografi. De kräver ett hårt inre arbete av oss, som  samtidigt gör att vi kan växa som andliga människor. Och vi är aldrig ensamma i den här kampen.

Påskaftonen var ingen vilodag för Kristus utan en intensiv konfrontation med allt det som vill hindra oss att bli sanna människor. Han gick som segrare ur den kampen och står oss sedan dess hjälpande vid vår sida. 

Ylwa Breidenstein