Vad hände när ingenting hände?

Evangelium och ömma fötter

av Lars Karlsson

Alla som gillar spänning borde läsa Egil Skallagrimssons Saga. Vikingen Egil kastar sig från det ena äventyret i det andra, eftersom han har ett hetsigt temperament och ofta måste fly från någonting. Det som händer dit han kommer är ganska enahanda; det slutar oftast med att någon blir ihjälslagen. Mellan eskapaderna konstaterar berättaren kort: ”Och sedan seglade de till England”, eller ”Så for han till Island”. Den vådliga färden över stormiga hav nämns liksom i förbifarten, som en bagatell. Vi moderna människor skulle gärna allra helst höra vad Egil eller besättningen upplevde på havet, men det får vi aldrig veta. Egentligen borde vi segla sträckan själv för att riktigt fatta vad det är fråga om. 

I evangelierna vandras det mycket. Vandraren Kristus och hans lilla skara dyker oväntat upp bland människorna, vid en strand, på en landsväg, eller mitt i stadens vimmel.  Vi känner många av scenerna, för de står ju i vår bibel. Starka, dramatiska bilder som finns på pränt och som traderats till oss genom århundradena. Scenerna inleds ofta med korta meningar som ”han steg upp på berget”, eller ” sedan kom de till Jeriko”. Bergsvandringen tog säkerligen timmar och färden till Jeriko kanske dagar, men de kvitteras med en kort mening. Har vi någonsin frågat oss vad som hände innan målet var nått, då man ännu var på vandring? Vad skedde egentligen på vägen?

Den som vandrat långa sträckor tillsammans med andra vet ungefär hur det går till: Hur långt skall vi gå i dag? Någon måste skaffa mat och dryck, utrustningen ses över. Någon är en van vandrare och erbjuder sig att bära en annans packning. En annan är orolig och  tänker med saknad på sin sjuka mor som han inte sett på månader. En tredje ifrågasätter hela företaget och skulle helst ge upp, axlarna värker. Under rasterna samlar man krafter, ser över skavanker, äter, dricker, någon gnolar en sång, galghumorn frodas.

Evangelierna berättar ingenting om skavsår eller om rasten där vandrarna drack friskt vatten en bäck medan fåglarna kvittrade i träden. Vi hör inte en enda lustig historia berättas, fastän alla vet att det alltid finns åtminstone en vitsmakare som håller humöret uppe när krafterna tryter. Helt säkert åt man någonting också, kanske fisk, och hur var det med nattkvarter, sov man på bara marken emellanåt? 

Virginia Woolf tyckte inte att det räcker att läsa en bok för att förstå den, läsaren måste göra annat också: ”spatsera, prata om ditt och datt, plocka de vissnade bladen av en ros, sova. Och plötsligt…kommer boken tillbaka, fastän annorlunda. Den stiger upp till medvetandets yta som en helhet, och boken som helhet är något annat än boken i etapper ”. 

Evangelierna fungerar nog lika. Innan vi störtar oss över guldkornen ”på berget” borde vi ge oss ut på  vandring själva, ta vägen uppför sluttningen. För inte kan det väl endast ha varit fråga om transportsträckor? Vandringen färgar ju alltid av sig på det som sedan berättas.

Egentligen är det så att vi inte alls borde ha rätt att höra allt det om hände uppe på berget förrän vi vet hur skavsår känns. Eller bli vittne till det som skedde vid Jeriko innan vi värmt oss vid lägereldar under kyliga nätter och somnat in till vitsberättarens aldrig sinande ordsvall. 

Kristendomen hade nog aldrig nått människornas hjärtan om dess ambassadörer hade bestått av en surmulet målmedveten  trupp som med stål i blicken tågat in i byarna med sin nya fantastiska lära.En lärarinna vet att hon når sina elever lättare om hon inte bara talar om Viktiga Saker utan också om hur man söker sig fram, hur man finner vägen till allt det viktiga. Och allra bäst når hon eleverna om hon dessutom berättar hur hon själv vandrat vägen, ställt egna frågor, gått vilse, sökt nya stigar och vandrat vidare. 

När vi öppnar vår själ för vågornas brus, fåglarnas sång och vandrarnas steg klingar redan de första tonerna av ett femte evangelium.