Tredje söndagen i passionstiden

Hör vi stenarnas rop?

”Den av er som är fri från synd kastar första stenen” säger Kristus i Johannesev 8 när de skriftlärde och fariséerna anklagar en kvinna för äktenskapsbrott. Men inga stenar kastades. De fick ligga kvar på marken som stumma vittnen. För stenar bryter sällan sin tystnad – men när de gör det så hörs det.

Ett enormt oväsen uppstår när de krossas eller bryts sönder. Öronbedövande är det ljud som granater orsakar när de splittrar stenar och sprängda husmurar faller ihop i en stenhög. En rykande stenruin i en sönderbombad stad talar sitt tydliga språk, inte alltid så högljutt, kanske mer som en viskande förtvivlan, ett ljudlöst skrik. Världen är i dag full av sådana stumt skrikande stenar som bevittnat fruktansvärda händelser.

På ett annat ställe i evangeliet säger Kristus: ”Där människorna tiger, skriker stenarna.”  Hör vi stenarnas rop? Tar vi det vi hör med i våra böner så att världens ljus – Kristusljuset –  också kan nå in där väldens mörker råder? Det är passionstidens fråga till oss.

Vi går nu mot påsk, där Guds son korsfästs, dödas och stängs in i gravens mörker, bakom en tung sten, som slutgiltigt ska försegla hans liv. Men med sin gudomliga uppståndelsekraft som sätter allt i rörelse, rullar Han gravstenen åt sidan och lämnar döden bakom sig.  Så blir stenarna de första vittnena till den triumferande segern över döden, som en dag kommer att  överrösta tillvarons oväsen och skrik med ett växande jubel.

Ylwa Breidenstein

Stenarnas kör

VI STENAR
När någon gräver fram oss
Gräver han upp urtid -
När någon gräver fram oss
Gräver han upp Adams och Evas kunskap
Och ormens stoftförtärande förförförelse.

När någon gräver fram oss
Lyfter han i sin hand billioner minnen
Som inte upplöser sig i blod
Såsom aftonen.
Ty vi är minnesstenar
Över allt som dött.

En ränsel full med levande liv är vi.
Den som gräver fram oss, 
gräver upp jordens förhårdnade gravar.
Ni Jakobsfäder.
Drömmarnas rötter håller vi gömda för er,
Låter de höga änglastegarna
Frodas som ängsvindornas rankor.

När någon vidrör oss
Vidrör han en klagomur.
Som diamanten skär er klagan genom vår förhärdelse
Tills den faller sönder till ett mjukt hjärta - 
Medan ni förstenas.
När någon vidrör oss
Vidrör han midnattens vägskäl
Som genljuder av födelse och död.

Om någon kastar oss - 
Kastar han Edens lustgård - 
Stjärnornas vin - 
De älskandes ögon och alla förräderier -

När någon kastar oss i vrede
Kastar han eoner av krossade hjärtan
och sidene fjärilar.
Akta er, akta er
För att slunga en sten i vrede - 
Vår blandning är genomblåst av andedräkt.
Den stelnade i hemligheten
Men kan vakna till liv vid en kyss. 

                      Nelly Sachs