Etikettarkiv: vin

”Jag är den sanna vinstocken”

”Så länge som människan funnits, så har hon glatt sig för lite. Det, mina vänner, är vår arvsynd!

De här kraftfulla orden av filosofen Friedrich Nietzsche är lika aktuella i dag som när han skrev dem för drygt 100 år sedan. Och gudarna ska veta att vi människor försökt – och försöker –  att hitta glädjen på alla sätt och vis. Men det är inte det lättaste och de gånger det lyckas är det oftast bara för kortare stunder. Ser vi oss omkring så kanske vi upplever att det inte heller finns så mycket att glädja sig över. Tvärtom, vart vi än riktar vår blick så ser vi svårigheter och nöd. Hur ska vi då kunna känna glädje? Glädjen blir dessutom fullkomlig först när vi kan dela den med andra. Här är en annan svårighet med att kunna glädja sig. För hur hittar vi varandra? Var går den väg som för oss från det enbart gemensamma till en levande och djup gemenskap?

Det heliga Jaget

En hjälp till att finna vägen är de sju Jag-är-orden, som Kristus uttalade under sitt sista levnadsår och som är upptecknade i Johannesevangeliet. I sju korta meningar beskriver han sig själv och därmed också människans högre jag – Kristus i oss. Han uppenbarar det heliga Jaget som livets bröd, världens ljus och dörren, som den gode herden och uppståndelsen, som vägen, sanningen och livet, samt som den sanna vinstocken. Vart och ett av dessa Jag-är-ord är en mysterieinvigning, De vill skaka om oss i vår vardag och stärka vår identitet och vårt jag. ”Jag är den sanna vinstocken” (Joh 15) är det sista av de sju jag-är-orden och uttalas av Kristus på skärtorsdagskvällen, vid den sista måltiden, när han tar avsked från sina lärjungar. Han använder sig av liknelsen om vinstocken för att lyfta fram glädjens och gemenskapens betydelse också i svåra tider.

Vinet och livsglädjen

Vinet har alltid spelat en roll när människor vill glädja sig tillsammans. Sedan urminnes tider har vi sökt hjälp av vinet för att hitta livsglädje och för att närma oss det gudomliga. Men genom Kristi död och uppståndelse har det alkoholhaltiga vinet, inte druvsaften, spelat ut sin roll – framförallt när det gäller det religiösa. Kristus budskap till människorna är att vi själva ska bli som grenar på en vinstock och skänka varandra frukter att glädjas över. Vinstocken med sin hemlighetsfulla  förvandling av vatten till den söta saften använder Kristus som bild för vad som sker i vårt blod när vi förbinder oss med honom. I vinet lever den jordiska glädjen över personliga framgångar. I människan kan emellertid druvsaften, det alkoholfria vinet, genom nattvarden, förvandlas till Kristi blod. Det blir till en förmåga och kraft som låter oss i empati glädjas över andras glädje, även när vi själva för tillfället inte har något att glädjas över. Och just detta är nyckeln till djupare gemenskap. Inget förbinder oss människor med varandra så mycket som osjälvisk glädje.

Goda vänner

En vinstock rotar sig djupt i jorden. Den binds fast, hängs upp på en stör och växer och förgrenar sig under inverkan av solen. Ofruktsamma och livlösa rankor skärs bort av vinodlaren. Druvorna mognar inte i det direkta solljuset, de behöver den värme som jorden reflekterar när den träffas av solens strålar.

Vinstocken är en bild för Kristus offerdöd. Innan hans kropp sänks ner i den mörka jorden hängs han upp på korset. En lans skär djupt in i hans sida, så att blodet strömmar ut i den förtorkade, ofruktsamma mänskligheten, skänkande nytt fruktbart liv. Låter vi värmen från den här kärleksgärning återspeglas i våra hjärtan så kan våra livsfrukter mogna, till glädje för våra medmänniskor – och för Gud. För mänsklig glädje och gemenskap blir först fullkomlig när den också innefattar den andliga världen. Kristus vill att vi – som goda vänner –  delar vår glädje med honom och att vi tar upp i oss den glädje han känner över oss. ”Ni är mina vänner” säger han också när han talar om vinstocken. 

En glädjesång

Liknelsen om vinstocken är en glädjesång! Den uppmuntrar oss till att glädjas så ofta vi bara kan. För glädje är den kraft vi behöver fylla vårt jag med för att kunna förändra världen till det bättre och känna samhörighet med det gudomliga.

Ovanför molnen är himlen alltid blå och solen skiner oavsett hur mörka molnen än är. På samma sätt lyser Kristus i oss bakom alla dystra vardagsbekymmer och katastrofala världsproblem. Kristusljuset strålar oupphörligt in glädje i jordelivet.  Vi är ännu inte riktigt framme vid målet att kunna uppleva och tro på hans närvaro på samma sätt som vi är förvissade om att solen finns även när himlen är grå. Men vi kan alla få en föraning om den glädje som är oss tilltänkt i framtiden när vi låter vårens skönhet beröra oss.  Genom den kan vi försöka locka fram livsglädjen i oss själva och även hjälpa andra att hitta den.

Kristusglädjen finns runt omkring oss varje dag och ögonblick under hela året. Men nu på våren, med naturens hjälp träder den i förgrunden på ett speciellt sätt. Såsom vinstocken låter livskrafter i överflöd strömma in i varje enskild gren och druva strömmar den oändliga Kristusglädjen, under påsktidens 40 dagar, in i varje enskild människas livspuls. 

Låt oss jublande ta emot den!

Ylwa Breidenstein

Skärtorsdag i stilla veckan

”Jag törstar.”

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har människor mediterat över de sju yttranden som Jesus gör på korset och funnit vägledning för sina liv. Det femte yttrandet är det kortaste av dem alla. Det bestående av bara  två ord ”Jag törstar.” Men de här två små orden har en djupare och större innebörd än de ger sken av. Det är inte entydigt vem Kristus riktar orden till den här gången. Det första ordet på korset är en bön, det andra ett löfte, det tredje är en uppmaning och det fjärde en fråga. Det femte ordet: ”Jag törstar ” är mer som ett konstaterande, även om soldaterna känner sig tilltalade och räcker honom ättiksvinet.

Att våga se torkan i vårt liv

Vi vet alla vad törst är, i alla fall fysiskt. Men i vår del av världen behöver vi inte törsta efter vatten särskilt länge. Överflödet hos oss har gjort oss okänsliga för den törst vi bär på i andra avseenden än det fysiska. Vi törstar efter innehåll och mening i livet, efter eviga värden som kan förvandla vår tillvaro. Det är som om Kristus med sitt rop ”Jag törstar” också idag vill hjälpa oss att förstå vad som är vårt verkliga problem: att våga se torkan i vårt eget liv. Vi behöver varsebli vår egen törst efter andlighet, äkthet och innerlighet. Kanske var den största smärtan vid korsfästelse just törsten. Kristus upplevde här alla de helvetets kval som törst innebär. Han gör det för att kunna leda oss ut ur mänsklighetens torka. I orden ”jag törstar” hör vi hela världens törst. Och Kristus törstar efter att få släcka den med sin nåd och kärlek.

Buddha och törsten

Törst spelar en stor roll i människans andliga historia. Enligt Buddha är grundorsaken till vårt lidande, till problemen i tillvaron just törsten efter allt som jordelivet har att erbjuda. Då Buddha dog och gick in i Nirvana så var också hans sista ord: ”Jag törstar.”  En av hans lärjungar gick då och hämtade vatten från en flod i närheten. Till hans besvikelse var vattnet alldeles grumligt därför att en karavan just hade vadat över. Men när lärjungen tog upp vattnet i sin skopa blev det till hans överraskning rent och klart och han kunde räcka det till den döende Buddha. Här blir det tydligt att Buddha hade en annan uppgift och väg en Kristus. Buddha återvänder till ursprungets ogrumlade källa, som vi alla härstammar från. Han går  t. o. m. ännu längre, bakom den här källan, till det tillstånd där törsten ännu inte fanns. 

”Om någon törstar, så kom till mig och drick.”

Hos Kristus får ordet törst en annan smak. Törsten blir en ledsagare till livet och framtiden. Johannesevangeliet berätta om när Kristus en gång ställer sig på tempel- området och ropar: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick.” Och han lovar dem som kommer till honom strömmar av levande vatten. Nu, när han själv törstande hänger på korset erbjuds han inget vatten som renats från grumlighet. Han får en svamp förd till sin mun som är doppad i ättiksvin och galla. Vi kan föreställa oss hur ättikan verkade på en människa som är översållad med sår, när den droppade ner från svampen som hölls mot hans mun. Evangeliet nämner lite på sidan om att svampen var satt på en lång isopstjälk,  en hemlighetsfull läkeväxt som ansågs skydda mot olyckor. Det var också med en knippa isop som israeliterna strök påskalammets blod på sina dörrposter inför uttåget ur Egypten. Och nu finns växten med igen när Kristus, på tröskeln till den andliga världen, förbereder sig på att lämna jorderiket.

Ättika, den jordiska formen av vin

Ättiksvinet som han får, är gjort av druvor som jäst och bildat glukos, samma sockerart som finns i vårt blod. Genom ytterligare processer blir det emellertid oerhört surt och bittert. Ättika kan beskrivas som den tyngre, jordiska formen av det mer himmelskt sprudlande vinet. Det sura och bittra drar ihop Kristus själ en sista gång, drar den in i  kroppen, så som smärtan gjort med honom under hela dagen. Ättika har egenskapen att väcka medvetandet och kan därför användas om någon svimmat eller blivit medvetslös. En sista gång före han går över tröskeln upplever Kristus behovet av att vara helt närvarande, för att kunna ta steget vaken och med högsta medvetenhet.

En gudstjänst

Hela skeendet på korset är en gudstjänst, är egentligen en urbild för Människovigningens handling. Golgata är altaret som vi alla står inför. När orden ”Jag törstar” uttalas är vi framme vid kommunionen, vid nattvarden som bär skärtorsdagens signatur. Vi människor tar emot bröd och vin vid altaret, Människosonens kropp och blod. Kristus däremot tar emot jorden i sin kommunion på Golgata. – genom ättiksvinet och gallan. Han tar emot det för att kunna förbli evigt förbunden med jorden och allt som lever här.

Människan tar emot himlen vid kommunionen – Kristus tar emot jorden! 

Ylwa Breidenstein

Långfredagsbön från 300-talet

Du har druckit gallan

för att göra oss fria från bitterhet.

Du har druckit ättiksvinet

för att ta bort vår tröghet.

Du blev hånad

för att bestänka oss med himmelsk dagg.

Du blev slagen med käppar

för att kunna ge vårt förgängliga väsen evigt liv.

Du blev krönt med törne

för att kunna kröna dina troende

med kärlekens alltid grönskande kransar.

Du blev lagd i graven

för att kunna ge oss del i nyskapelsens nåd

nu och i kommande tidsåldrar.