Etikettarkiv: UPPSTÅNDELSE

Att möta den Uppståndne

De känner inte igen honom

När vi i evangeliet läser igenom alla påskens händelser från uppståndelsen till himmelsfärden, så är  kanske något av det mest överraskande vi får höra att inte ens Kristus  mest förtrogna lärjungar känner igen honom. Vi läser hur de flera gånger möter honom men inte förstår vem han är. Det känns överraskande eller till och med förbryllande, eftersom de står honom väldigt nära och de senaste tre åren har tillbringat mycket tid tillsammans med honom. Varför känner de inte igen honom?! Om vi försöker känna oss  in i hur det kan ha varit att vara lärjunge, då kanske vi får en aning om varför de inte förstod vem de mötte.

För oss kristna är uppståndelsen inget nytt. Vi lever i en del av mänsklighet som sedan 2000 år känner till begreppet och vet att uppståndelsen har ägt rum. Vi kanske inte förstår uppståndelsen helt igenom. Men vi vet vad som hände och att detta förde till att Kristus är närvarande i mänskligheten än idag. Men för lärjungarna var det något helt nytt. De hade inte förväntat sig något sådant. De förväntade sig att han skulle leva vidare, “att han var den som skall befria Israel.”( Luk 24.21.)

Och så gick allt helt annorlunda: han dog, var borta och allt var slut. Vi kan leva in oss i hur fruktansvärt det måste ha varit för hans närmaste, för lärjungarna, för de som älskade honom.  Stora, starka förväntningar och så blir allt raka motsatsen. Det måste har varit väldigt svårt att förstå och tungt att bära.

Att han skulle leva vidare på ett annat sätt, att han skulle återkomma hade de inte alls förstått. Visserligen hade Jesus Kristus berättat detta om och om igen, men det var tydligen alldeles för radikalt, nytt och annorlunda än de urgamla förväntningarna. De hade inte alls kunnat ta till sig det. När vi läser påsktidens händelser följer vi deras kamp för att förstå och vi hör Kristus närmast skälla ut dem för deras bristande förmåga att inse. Man kan nästan tycka att han var lite för hård mot dem. Hur skulle de överhuvudtaget kunna känna igen honom? Han verkar ha haft ett helt annat utseende än innan uppståndelsen.

Det får vi ett intryck av när vi till exempel tittar på Isenheimeraltaret där Mattias Grünewald har målat både den korsfäste och den Uppståndne. Där blir det väldigt klart att Kristus måste ha sett väldigt olika ut före och efter uppståndelsen. Det är ju knappast något av ansiktsdragen som är sig likt i dessa två målningar. Lärjungarna skulle alltså knappast ha kunnat känna igen honom, så som vi känner igen varandra i vardagen. Dessutom ställde sig deras förväntningar i vägen för dem. Det är lite grann som att söka efter en bestämd  bok i bokhyllan. Jag vet att den ska vara gul, jag söker och söker men hittar  den inte. Till sist upptäcker jag den rätt framför näsan på mig och inser att jag inte har sett den eftersom den är röd. Våra förväntningar ställer helt enkelt till det för oss ibland!

Skulle vi känna igen honom?

Trots att vi, i motsats till lärjungarna, känner till begreppet ”uppståndelse” kan man fråga sig om vi skulle känna igen Kristus idag? Vilka förväntningar har vi? Och på vilket sätt ställer dessa förväntningar till det för oss när det rör sig om att upptäcka honom? Vi kanske lever med bilder av den Uppståndne som vi har fått genom beskrivningar av nära döden-upplevelser. Det kan t ex vara en klar ljusgestalt som utstrålar kärlek.

Men han kanske uppenbarar sig på ett helt annat sätt som inte alls motsvarar våra förväntningar? Kanske uppenbarar han sig genom orden från en närstående medmänniska, eller genom en helt okänd som vi möter någonstans i världen? Kanske möter vi honom genom en idé, en tanke eller en känsla som oförväntat dyker upp?

Rudolf Steiners bredvid-övningar

Kan man förbereda sig för sådana oväntade möten? Har vi möjlighet att ställa in vår själ så att den är öppen för oväntade nya intryck? 

När jag ställer mig denna fråga, kommer jag genast att tänka på Rudolf Steiners så kallade ”bredvid-övningar”. Om den femte av dessa sex övningar skriver Frans Carlgren bl. a:

”Den femte bredvidövningen går ut på att under en period söka möta världen med vidöppna sinnesorgan och en fördomsfri tankeförmåga. Den övande borde låta varje ting och varje varelse, som kommer i hans väg, uttala något nytt, något som han hittills inte känt till.

’Av varje vinddrag, av varje blad i skogen, av varje barn-joller har man något att lära, om man är beredd att anlägga en synpunkt som man dittills inte har använt sig av.”(Rudolf Steiner: Vetenskapen om det fördolda).

”Att vara verkligt ’öppen’ är i grunden detsamma som att alltid förbli utvecklingsbar.”

Som jag förstår detta så arbetar vi i denna övning just på att förbereda själen för att det nya, framtida kan dyka upp när som helst, var som helst, genom vilken situation som helst. Vi övar oss i att titta ut i världen med en sådan öppenhet att våra förväntningar, våra tanke- och känslomönster inte står i vägen för att upptäcka och uppleva det nya som vill uppenbara sig för oss.

Kanske är vi lika oförberedda som lärjungarna.

När jag fördjupar mig i det får jag en känsla av att vi idag kanske, trots all vetskap om uppståndelsen, är lika oförberedda på att ta emot den Uppståndne som lärjungarna var. När vi läser påsktidens evangelieberättelser blir det tydligt att Han bestämmer när, var, hur och för vem Han visar sig. Men också att det är upp till oss att förbereda vår själ på att kunna ta emot Honom när Han kommer, på vilket sätt Han än kommer.

Per Andersen

”Friden vare med er!”

Djup och äkta frid är en sällsynt upplevelse. Den kräver total inre jämnvikt och harmoni mellan den yttre välden och den inre. Men mellan oss och omvärlden trängs så mycket som får oss i obalans. Spänningar mellan krav och behov av alla de slag, stör jämnvikten. De sista månadernas dramatik kring Corona-viruset har också varit ett tydligt exempel på hur svårt det är att finna friden i våra liv. 

I Johannesevangeliets 20 kapitel hör vi om lärjungarna, som ensamma, rädda och oroliga har stängt ute den yttre världen, men ännu inte klarat av att stilla de egna, inre stormarna. Då kommer Kristus och stiger in i deras mitt. De varseblir Honom i hans rörelse – som den Kommande. Någon som kommer är ännu inte helt där, men en flyktig aning – som en fjäderlätt vindpust –  avslöjar närheten. Den Uppståndne är ingen fysisk uppenbarelse utan ett väsen vävt av andligt-moraliska krafter. Både individuellt och som gemenskap öppnar lärjungarna upp sin mitt. De låter sig beröras av den Uppståndnes rörelse och hör Honom säga: ”Friden vare med er!” Och plötsligt förvandlas deras rädsla och oro, istället fylls de av en ny känsla som blir till en kraft: friden. Uppfyllda av den öppnas deras inre ögon och de inte bara hör utan också ser Kristusväsendet. Han visar dem såren på sina händer och såret i sin sida, för det är ur dem som friden strömmar. Lidande och smärta gör det andliga synligt.

I Människovigningens handling hör vi om Kristus som står fridfull till världen och säger att vi också kan göra det, när vi tar emot friden som Han vill ge oss. Det kan kännas extra smärtsamt att vi just nu – då vi kanske bäst skulle behöva det – i gudstjänsten måste avstå från att beröras av kommunionens avslutande ord ”Friden vare med dig”. Men vi har fortfarande möjlighet att söka upp fridens källa i evangelieord, bön och meditation. Inte bara för lärjungarna utan även för oss är friden ett varseblivnings-organ för det andliga. Den som tar emot frid förblir inte den samme som den var före. Har man mött friden ändras något i ens öde. Oro, sorger och bekymmer ger vika. Sakta men säkert börjar balansen mellan den inre och den yttre världen att återställas, både för oss själva och för vår omgivning. 

Uppfyllda av friden i vår egen mitt kan vi börja utstråla den i den fridstörstande världen och så förbereda en plats i mänsklighetens mitt, för den Kommande, för Fridsfursten! 

Ylwa Breidenstein


”JAG ÄR UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET”

Kristus är uppstånden! Så ljuder den första kristna trosbekännelsen, så ljuder den kristna trons kärna och minsta möjliga nämnare. Så är också påsken en viktig högtid för oss. Men samtidigt är den en stor och allvarlig utmaning. Tror vi på Kristusorden: ”Jag är uppståndelsen och livet”? För om Han verkligen är uppstånden, så är Han närvarande mitt bland oss och just det handlar påsken om.En hjälp att arbeta på sin relation till påskens händelser kan vara att närma sig den från de olika evangeliernas perspektiv. Hos alla fyra evangelisterna börjar påskdramat på tidiga söndagsmorgonen, utomhus under öppen himmel och vid graven. Hos dem alla är det också kvinnorna som är där först. Men sen börjar differentieringarna och nyanserna. 

Matteus evangeliets skildring är dramatisk, omskakande och medryckande med snabba växlingar. Här sker ett kraftigt jordskalv vid soluppgången, då kvinnorna kommer till graven. Marken skakar under deras fötter och stenen framför graven rullas bort. Dramatiken går vidare genom ett möte med en ängel som liknar en blixt. Ängeln talar till dem och säger: ”Kristus är uppstånden” och han ber dem berätta det för lärjungarna. Rädda men glada skyndar sig kvinnorna iväg och möter den Uppståndne själv på vägen. Så ändras scenen plötsligt och Matteusevangeliet skildrar lärjungarna stående på en bergstopp tillsammans ned den Uppståndne. I det här evangeliet sker allt ute i landskapet under öppen himmel. Vägen går från graven till berget.

Markus evangeliet påskskildring börjar också med kvinnornas väg till graven. Men allt går betydligt lugnare till. I det ögonblick som solen går upp är de framme vid graven och ser att stenen redan är bortrullad. Inne i graven sitter en vitklädd gestalt som ger dem budskapet att Kristus är uppstånden. Och även här får kvinnorna uppdraget att berätta det för lärjungarna. Vi följer sedan med kvinnorna från graven till lärjungarna. Nu tas steget från graven in i huset. Kvinnornas berättelse skapar oro i lärjungarnas själar. De tvivlar och ifrågasätter. Men så får de alla sin påskupplevelse när den Uppståndne visar sig för dem i det slutna rummet.

I Lukas evangeliet sker ett förinnerligande och en fördjupning av steget utifrån och in. Kvinnorna kommer till graven i gryningen, ser att stenen är bortrullad och att graven är tom. Nu uppenbarar sig två män i skinande kläder som berättar om den uppståndne. Kvinnorna skyndar sig till huset där lärjungarna är för att berätta den otroliga nyheten. Kvinnorna går in i huset och strax därefter rusar Petrus ut ur huset. Han springer till graven och får bekräftat att kvinnorna hade rätt. I nästa scen berättas om de två lärjungarna som vandrar utomhus genom landskapet på väg till Emmaus. Den Uppståndne slår följe med dem. Men först när man på kvällen går inomhus och bryter brödet tillsammans känner de igen honom. De återvänder till de andra lärjungarna för att berätta vad de varit med om. Då visar sig den Uppståndne för hela kretsen när de sitter tillsammans i det heliga rummet där nattvarden instiftades några dagar tidigare Lukas evangeliet betonar tröskel-överskridandet mellan den yttre och den inre världen

Johannes evangeliet skildrar hur Maria Magdalena kommer till graven så tidigt att den ännu är mörkt. Hon märker att stenen är rullad åt sidan och att ingen finns i graven. Förtvivlad hämtar hon Petrus och Johannes som får sin första påskupplevelse vid den tomma graven. När Maria Magdalena står och gråter strax utanför ser hon två änglar inne i graven och när hon sedan vänder sig om ser hon den Uppståndne i gestalt av en trädgårdsmästare. Det tar ett ögonblick innan hon känner igen honom och sedan går hon och berättar sin påskupplevelse för lärjungarna, som sitter bakom reglade dörrar. Den Uppståndne visar sig för dem och tilltalar speciellt Thomas som tvivlat. Sedan avslutas evangeliet med en målande beskrivning av hur lärjungarna och den Uppståndne en tidig morgon möts utomhus, under bar himmel vid Genesarets blå sjö. Johannes visar på vägen från graven till sjön – över det heliga rummet.

De här fyra påskberättelserna är egentligen en berättelse i flera steg. De handlar om olika mötesplatser med den Uppståndne: på berget, i huset och vid sjön. Utgångspunkten är mötet med den tomma graven som först skakar om oss rejält. Vi förs av Matteus från graven till bergstoppen för att förstå storheten i Uppståndelsen. Markus och Lukas leder oss in i huset och hjälper oss att förstå djupet i påskens händelser. Och slutligen förs vi av Johannes från graven in i huset för att sedan avslutar påsk upplevelsen utomhus vid Genesarets sjö. Nu vänder vi oss utåt igen, mot en förvandlad yttervärld och natur. Stående vid stranden under den öppna himlen låter oss Johannes inte bara ana storheten och djupet av påskens händelser utan dessutom den enorma vidden. Här  upplever vi den Uppståndnes förbundenhet med allt levande, med livet själv och anar hans ord ”Jag är uppståndelsen och livet!”

Ylwa Breidenstein