Etikettarkiv: stjärna

Epifania

Kompassros tecknad av Galileo Galilei

BUDSKAP FRÅN STJÄRNORNA

När Galileo Galilei hade byggt sig en egen stjärnkikare och riktat den mot vinterhimlen utanför sitt hus en mörk natt år 1610, fick han se något som ingen före honom sett. Vad han såg på himlen och vad han tänkte om det förändrade världen för alltid. Den rådande världsbilden föll samman och en tankemässig revolution startades. Bilden av världen, och människornas plats i denna, förändras radikalt. Jorden var inte längre universums centrum. Allt Galileo såg tydde på att jorden rör sig och att solen är mittpunkten för vårt solsystem. 

Galileo Galileis stjärnkikare

I boken ”Budkap från stjärnorna” skildrar han sina iakttagelser som en dialog mellan tre visa män. De diskuterar och argumenterar för olika sätt att se på universum. En av dem argumenterar för att jorden rör sig kring solen, en är en opartisk betraktare och den tredje argumenterar för att jorden står stilla och är världens medelpunkt.

När de tre  stjärntydarna, konungarna från Österland –  vid tideräkningens begynnelse –  forskande lyfte sina blickar mot natthimlen förändrades deras liv för alltid. Stjärnan de såg satte dem i rörelse både i det inre och yttre och ledde dem till en nyfödd världsordning där egot inte längre skulle var människans centrum utan Kristussolen.

Galileo Galilei i Padua

LÄNGTAN EFTER MÅL OCH MENING

Vad var det egentligen som fick de österländska stjärntydarna att bryta upp, att lämna sina hem och följa stjärnan? Var det deras längtan som drev dem? Längtan efter mål och mening i livet? För är inte det en längtan som vi alla bär på?

En längtan som inrymmer att få vara den man är skapad till, en längtan som inte handlar om att tillfredsställa materiella behov –  utan en djupare, andlig längtan efter harmoni, frid och försoning. En längtan som både för de vise och alla oss andra bara kan stillas i mötet med barnet i Betlehem, i mötet med Kristus själv. Längtans-stjärna leder oss till målet och ger vårt liv mening genom att göra vår längtan till en mötesplats med Kristus.

VÅGAR VI LITA PÅ VÅR LÄNGTAN?

-Vågar vi lita på vår längtan? är frågan som epifaniatiden ställer oss inför. Har vi modet att låta oss ledas av den, även om vi inte vet vart den för oss, hur vägen kommer att se ut eller vad som väntar oss vid målet? Törs vi gå ändå, bege oss ut i det främmande och okända, förvissade om att längtans-stjärna också leder oss hem och inte bort? Vågar vi liksom Galileo Galilei stå för våra iakttagelser även om de stöter sig med den rådande världsbilden?

Under julen berördes vi av Kristi närvaro i vårt inre, en beröring som väcker längtan efter att uppleva Hans närvaro ute i världen, under hela året. Drivna av denna längtan låter vi oss kanske då beröras av allt det mänskliga lidande som finns omkring oss idag – anande att vi även här finner Kristi närvaro och lidande. 

Likaså låter vi oss kanske – under året vi har framför oss – beröras av all medmänsklighet och solidaritet som också finns i världen i dag. En medmänsklighet som går ut på att bekräfta andras längtan och inte bara sin egen och som därigenom kan få oss att ana den längtan Kristus själv bär på. Längtan efter att få bli berörd av människan – målet och meningen med Kristi liv!

Ylwa Breidenstein

Jul

Allt blir stort till jul

Carl van der Weyden

Allt blir stort till jul! Himlen öppnar sig och ur höjderna stiger änglarna ner för att sjunga för världen om en födelse. Allt levande stämmer in i sången som klingar av gudomlig fröjd och glädje. Altaret är smyckat med gyllene ord och inte med vilka ord som helst – utan med ord som förkunnar om höjd och djup, om Gud, om frid och om den goda viljan. ”Ärad vare Gud i höjderna och frid på jorden till de människor som har en god vilja!”

Evangeliet föds på nytt varje jul

För att kunna ta emot allt det stora som människosonens födelse innebär, håller vi tre gudstjänster under juldagens första del. En vid midnatt, en i gryning och en som vi firar på förmiddagen. Vi hör början, mitten och slutet av evangeliet, för att påminnas om att hela evangeliet föds på nytt varje jul, närmar sig oss som en soluppgång. Allt är så mäktigt, mer än vi någonsin kan ta emot och förstå. Ändå skapar julens storhet ett rum i oss. Ty födelsen idag sker inte i fjärran land utan helt nära – i var och en av oss!

Julen är inte över på ett ögonblick

En tröst är att julen inte är över på ett ögonblick. Tolv dagar och nätter får vi fira den stora händelsen. Steg för steg får vi möjlighet att inse och ge rum åt ”att Kristus har kommit till jordens rike” – och vi har också tillräckligt med tid till att fråga oss vad vi vill skänka Honom i välkomstgåva.

Kanske det är natt hos dig

Kanske det är natt hos dig,
kanske stjärnor glimma 
över svarta djup hos dig
i din sista timma.

Kanske världen denna natt
liknar evigheten:
Lejon vandra där med lamm
över smärtans beten.

Kanske det är natt hos dig,
Betlehem till minne
natt som på Herodes' tid,
och din stund är inne. 

Kanske på ditt hjärtas port
som en fattig broder
Josef klappar och du ser
framför dig Guds moder.

Kanske det är natt hos dig,
kanske stjärnor glimma,
då Guds moder ser på dig
i sin födslo timma. 

Kan du neka henne rum,
som i sådan smärta
bär Guds evangelium
till ett mänskohjärta!

Kanske det är natt hos dig...

(Bo Setterlind)

                               

Barnet i krubban och stjärnan på himlen

Ylwa Breidenstein

Barnet i krubban och stjärnan på himlen har något gemensamt: för vårt öga är de väldigt små! Barnet är litet därför att det är alldeles nyfött här på jorden. En stjärna är liten därför att den är så långt borta från jorden.

Och vad är väl en sådan liten stjärna i natten gentemot den stora fullmånen eller den gigantiska solen, vars ljus helt övertäcker stjärnornas glans på dagen? Vårt astronomiska kunnande säger oss att en sån liten stjärna egentligen kan vara enormt stor, ja t o m större än solen. Storleks-förhållandet mellan solen, månen och stjärnorna är bara en perspektivfråga, beroende på en begränsad blickvinkel. Från enbart jordiskt perspektiv har vi inte möjligheten att inse en stjärnas storhet och ordna in den i världsbilden.

Barnets litenhet är en perspektivfråga

Ännu svårare blir det då vi ska uppskatta det lilla nyfödda barnets storhet. För vad är detta spädbarn i jämförelse med den praktfullt strålande ängeln som förkunnar dess födelse eller de himmelska härskarorna som lyser upp natthimmeln för herdarna? Kanske underlättar det om vi tänker tanken att barnets litenhet och vanmakt också är en perspektivfråga, påverkad av en inskränkt, materiell blickvinkel och världsbild?

Förutsättningen för en ny, storslagen världsordning

Barnet i krubban och stjärnan på himlen – båda har det gemensamt att de är något helt annat än vad vårt fysiska öga tolkar! Trots sin ringa storhet är de förutsättningen för en ny, storslagen världsordning och anledningen till att vi nu firar jul tillsammans med miljarder andra människor.

Att låta det avlägsna komma berörande nära

Vi vet och har lärt oss att barnet som nu föds under stjärnan är Guds son och att något större inte finns, varken i himlen eller på jorden. Men frågan till oss är om vi enbart vet det eller om vi också tror på det, tror på det lilla barnet som en gudomlig storhet som tar boning i den lilla människan? För också denna jul vill himlen skaka om jorden och väcka människans goda vilja att medverka i den nya världsordningen.

En världsordning som från stjärnornas blickvinkel vill föra in kärleksfulla och hoppingivande perspektiv i en uppgiven och vilsen mänsklighet. En världsordning som låter det avlägsna komma berörande nära och i det obetydliga och oansenliga uppenbarar Gud i höjden och skänker frid på jorden till människor som har en god vilja!

Madonna , Salvador Dali

De tre önskningarna

– en julberättelse för vuxna av Erich Kästner

Mannen som satt mittemot mig i den rökiga baren var i sjuttioårsåldern. Det hade snöat på hans hår och ögonen gnistrade som en blankputsad isbana.”Vad människorna ändå är dumma”, sa han plötsligt och skakade på huvudet så att snöflingorna började virvla ner från hans hår. ”Lycka är ju inget man dagligen kan skära  sig en bit av.” 

Det höll jag  med honom om men påpåekade att han själv inte såg speciellt olycklig ut.Jag är ett undantag”, sa han och drack en klunk ur sitt glas.Jag är undantaget. Jag är nämligen mannen som har en önskan kvar!Han såg prövande på mig och började sedan sin berättelse:

”Det är länge sedan nu”, sa  han och stöttade huvudet i båda händerna. Väldigt länge sedan, fyrtio år. Jag var ännu ung och plågad av livet, som man är plågas av tandvärk. En dag när jag tungsint satt på en grön parkbänk och bläddrade i en tidning slog sig en äldre man ner bredvid mig. Som i förbigående sa han till mig: ”Alltså, vi har funderat på det. Du får önska dig tre ting.”

Jag fortsatte att stirra ner i min tidning och låtsades att jag inget hört. ”Önska dig alltså vad du vill”, fortsatte mannen bredvid mig. ”En vacker kvinna, massvis med pengar eller den största mustaschen, det är helt upp till dig. Men se till att äntligen bli lycklig! Din missnöjdhet går oss faktiskt på nerverna.”

Han såg ut som en jultomte i civila kläder; vitt helskägg, röda kinder och ögonbryn som bomullstussar. Inget galet eller konstigt. Kanske bara lite för mycket godmodighet. Efter att ha betraktat honom ingående, tittade jag ner i min tidning igen.

”Även om det inte angår oss vad du gör med dina tre önskningar, fortsatte han, ”så vore det förstås inget fel om du först tänkte igenom dina önskemål ordentligt. För tre önskningar är inte fyra eller fem, utan det är tre. Och om du efteråt fortfarande är missnöjd och avundsjuk kan vi inte hjälpa dig mer.”

Jag vet inte om ni kan försätta er i min situation. Jag satt på en bänk och förbannade Gud och världen. I fjärran hörde man spårvagnsklockorna ringa. En vaktparad marscherade med trummor och trumpeter mot slottet .Och bredvid mig satt nu den här gamle pratkvarnen. 

Blev du arg?””Ja, jag blev arg. Jag kände mig som en gryta som nått kokpunkten och snart skulle explodera.”

Och när den gamle tomtegubben på nytt var på väg att öppna sin farfarsmun, slängde jag ilsket ur mig: ”Ja, och för att du, din gamle åsna, inte ska fortsätta att störa mig tar jag mig nu friheten att uttala min första önskan: dra åt helvete!  ” Det var varken artigt eller snällt sagt, men jag kunde inte annat just då – då skulle jag ha brutit ihop.

”Och?” ” Vadå och?” ”Försvann han?”  ”Javisst! ” Naturligtvis var han i samma sekund försvunnen. Han var som bortblåst, upplöst i tomma intet.

Jag tittade överallt efter honom, till och med under bänken. Men där var han inte heller. Nu blev jag alldeles illamående av förskräckelse. Det han sagt om önskningarna verkade ju vara sant. Och nu var redan min första önskan förbrukad. Gud hjälpe mig! Om den hade besannats var den snälle gamle mannen – vem han än var – inte bara borta eller försvunnen från bänken, nej han var i helvetet hos djävulen.

”Var inte dum”, sa jag till mig själv. Helvetet finns inte och inte heller djävulen. Men finns de tre önskningarna då? För i vilket fall som helst så hade den gamle mannen försvunnit  i samma  ögonblick som jag uttalade min önskan. Jag blev varm och kall om vartannat. Knäna skakade. Vad skulle jag göra nu? Den gamle mannen måste komma till baka oavsett om helvetet fanns eller ej. Det var jag skyldig honom.

Jag måste helt enkelt använda mig av ännu en önskning, den andra av de tre. Jag var en idiot. Eller skulle jag låta honom stanna där han var ? Den snälle farbrorn med sina röda äppelkinder. Jag rös, insåg att jag inte hade något val. Så jag slöt ögonen och viskade trevande: ”Jag önskar att den gamle mannen ska sitta bredvid mig igen”. Ni ska veta att jag i åratal klandrat mig själv för att jag slösat bort den här andra önskan på det här sättet. Men jag såg ingen utväg. Det fanns ingen“

Och? Vad hände? Dök han upp igen? Javisst! Naturligtvis var han tillbaka i nästa sekund. Han satt åter bredvid mig som om han aldrig varit borta. Men man såg tydligt att han varit någonstans där det måste ha varit väldigt hett. Ja, det syntes tydligt. De buskiga vita ögonbrynen var svedda och brända. Också hans vackra skägg hade drabbats, framför allt på kanterna. Dessutom luktade han stekt fläsk. 

Han tittade förebrående på mig, tog upp en kam ur fickan och kammade skägget och ögonbrynen medan han kränkt sa: ”Hör ni unge man, det där var inte snällt! Jag stammade fram en ursäkt och sa att jag beklagade och var ledsen över det jag gjort. Men jag hade ju inte trott på de tre önskningarna. Och hur som helst hade jag ju bemödat mig om att ställa det till rätta igen.

”Det stämmer”, sa han. ”Fast det var verkligen i sista ögonblicket som du lät mig komma tillbaka.” Sen log han. Han log så vänligt så att mina ögon nästan tårades. ”Nu har du bara en enda önskan kvar”, fortsatte han. ”Den tredje. Men den hoppas jag att du umgås lite försiktigare med. Lovar du mig det?” Jag nickade och svalde. ”Ja”, sa jag sen. ”Bra min pojke”, log han och sträckte fram sin hand. ”Lev väl, och var inte alltför olycklig. Var aktsam om din sista önskan!” ”Det lovar jag,”svarade jag högtidligt. Men då var han redan borta, som bortblåst. 

Och?” ” Vadå och? ” ”Är du lycklig sedan dess?Mannen mittemot mig reste sig, tog sin hatt och rock och såg på mig med sina  blanka ögon och sa: ”Den sista önskan har jag inte rört på fyrtio år. Några gånger har det varit nära, men nej, jag har låtit bli. Önskningar är bara bra så länge man har dem framför sig. Lev väl! ”

Jag såg från fönstret hur han gick över gatan. Snöflingorna dansade omkring honom. Och han hade helt glömt bort att säga om han var lycklig. Eller hade han avsiktligt inte svarat på frågan? Det är förstås också möjligt.

(översättning Ylwa Breidenstein)

TRETTONDAGS HÄLSNING

Den som följer en stjärna vänder inte om

Stjärnornas förhållande till jorden ändrar sig något varje dag. En stjärna som ena dagen är högt uppe på himlen kan nästa dag stå djupt nere vid horisonten för att så småningom försvinna helt ur sikte. Finner vi en stjärna som vi vill vara trogen, måste vi därför vara beredda på att bryta upp och bege oss på vandring – om vi inte vill förlora den ur sikte. Vi måste också vara beredda på prövningar och hinder och inte ge upp om stjärnan inte längre syns. ”För den som följer en stjärna, vänder inte om” sa en gång Leonardo da Vinci.

Om allt detta talar epifaniatiden, som inleds med trettondagen och pågår i fyra veckor. Vi påminns om att januari är uppbrottets tid. De tre konungarna bryter upp från sina hemländer. Maria och Josef bryter upp och flyr med det lilla barnet till Egypten. Vi bryter upp från julfirandet, från det gamla året, för att bege oss in i ett nytt okänt år. Epifaniatiden uppmuntrar oss att vara trogna vår övertygelse och följa den väg vi valt att slå oss in på. En väg som vi inte måste vandra i mörker för också vi blir ledsagade. I vårt inre lyser nådestjärnan. Uppmärksammar vi den så hittar vi impulsen och kraften till de uppbrott livet kräver av oss. Vi finner vår frälsnings rätta väg – även i det okända.

Ylwa Breidenstein

Längtan heter min arvedel

”Längtan heter min arvedel….slottet i saknadens dalar”…så börjar en dikt av Erik Axel Karlfeldt – en av många dikter om längtan. Och visst är längtan en viktig del av vårt liv, ja en viktig uppgift i vårt liv! Stjärntydarna, de vise männen som epifaniatiden nu ställer i förgrunden, tog sin längtan på allvar. Vad var det som de längtade efter så starkt att de begav sig iväg på sin långa och dramatiska färd? Frågan är om det inte var samma längtan som vi alla bär på som arvedel. För det finns i oss en hunger som inte kan mättas genom konsumtion av mat, av ägodelar eller av andra människor. Det finns i oss en andlig törst som är något annat än bara suget efter det materiella och sinnliga. Vi hungrar och törstar alla efter sammanhang och mening i våra liv, längtar efter ett djupare svar på dödens –  men också födelsens –  mysterium.

Kanske är det anledningen till att så många människor söker sig till kyrkorna under jultiden? Kanske finns det något i julstämningen som väcker och påminner oss om vår djupa längtan efter andliga kvaliteter? Om det är så, vad gör vi då av vår längtan, ”av slottet i saknadens dalar” när julen är slut? Packar vi bort den med allt julpynt eller låter vi den bli till en milt glittrande ledstjärna som lugnt höjer sig över de vardagliga begärens irrbloss? För som de vise männen kan också vi resa på oss och stå upp för vår längtan. Vi kan följa den ända in i tillvarons hjärta! Genom att följa våra andliga behov och ge oss ut på resor i tanken, i känslan och i viljan –  kommer vi till vår överraskning att hitta den väg som inte leder bort men hem! 

Ylwa Breidenstein

🖨

Kungarnas marsch

1. Kungar tre fick jag på vägen se,
ett praktfullt följe med gyllne vagnar.
Kungar tre fick jag på vägen se,
jag undra' vad det var för kommitté!

De tågar stolta mot Betlehem
och alla spelar på trummor och trumpeter.
De tågar stolta mot Betlehem
och österstjärnan lyser klar för dem.

2. En elefant, ja det är faktiskt sant,
han lunkar sakta bakom fem kameler.
En elefant, ja det är faktiskt sant,
han bär en spira gjord av diamant!

Sist i tåget en dromedar
han vaggar framåt med guld och ädla stenar,
sist i tåget en dromedar
och fridens stjärna lyser underbar!

3. I ett stall, att frälsa världen all,
där låg ett kungabarn i enkel krubba.
I ett stall, att frälsa världen all,
där låg ett barn fast natten var så kall.

Nu öppnar Josef sin dörr på glänt,
ett sådant tåg han aldrig nånsin skådat.
Nu öppnar Josef sin dörr på glänt,
se stjärnan lyser som Vår Herre tänt.

4. Maria ser förundrad vad som sker,
i stallet skimrar det av guld och myrra,
Maria ser förundrad vad som sker,
och trenne kungar böjer knä och ber.

Fridens konung, dröj hos oss kvar,
nu rymden ljuder av änglakörens toner.
Fridens konung, dröj hos oss kvar,
dig hyllar Kaspar, Melchior, Balthasar!

Fransk julvisa