Etikettarkiv: stilla veckan

Den allvarstyngda vägen mot påskglädjen

Palmsöndag i stilla veckan

Det är en urgammal tradition inom den kristna kyrkan att fira stilla veckan. I Jerusalem firades den redan på 300-talet. Sedan dess har många kristna –  år efter år under stilla veckans sju dagar  – bedjande följt händelserna i Kristi lidandes historia. Den allvarstyngda vägen mot påskens uppståndelseglädje inleds med palmsöndag. Målinriktat rider Jesus in i Jerusalem, medveten om den svåra uppgift som ligger framför honom. Att människorna tar emot honom som konung medan de jublande viftar med palmblad rubbar inte hans beslutsamhet att följa Faderns vilja. 

Inte på en stridshäst men på en åsna rider världens frälsare genom stadsporten. Han rider inte mot en tron mitt i staden utan mot ett kors och en grav i stadens utkant. Kristus utsätter sig för allt detta för att visa på Faderns makt, kärlekens makt, som är så annorlunda än den värdsliga makten. Det är en kraft som inte styr och kontrollerar utan som älskar och befriar.

”Fader vår – du som är i himlarna” är de inledande orden i Herrens bön. Den är också en väg i sju steg och kan därför vara en värdefull ledsagare under vår vandring genom stilla veckan. Inledningsorden är klara, tydliga och enkla. De kan inte missuppfattas och passar till alla folk och tider. Men i all sin enkelhet omfattar de hela världsalltet och är därför ord av vikt. Tilltalet Fader är ingen benämning på Guds könstillhörighet utan beskriver en andlig egenskap. Gud kan vara både faderlig och moderlig, beroende på sammanhanget.

Bönens inledande mening ställer oss in i tid och rum på ett nytt sätt. Både tidens och rummets dimensioner får andliga aspekter.  Ordet ”Fader”  påminner oss om vårt förflutna och ursprung i det andliga. Samtidigt är det ett ord som ger vår tillvaro djup och en grund att stå på. I ordet ”vår” upplever vi nuet och öppnar oss i empati mot våra medmänniskor och vår omgivning. Ordet ”himmel” slutligen, lyfter vår blick mot höjderna ovanför oss samtidigt som det väcker en aning i oss om vår framtid och vårt mål.

De här orden ger oss det kompass och den trygghet vi behöver både under stilla veckan och på vår egen livsvandring mot korset. Ja, i alla livets olika situationer där vi behöver behålla vår målinriktning och inte tappa tron på Guds kärlek  kan vi finna kraft i att uttala dessa ord: ”Fader vår –  du som är i himlarna” .

Ylwa Breidenstein

Påskafton

Fader, i dina händer lämnar jag min ande.

Kristus sju sista ord på korset återges i de fyra evangelierna på olika sätt. Matteus och Markus nämner bara det fjärde ordet: ”Min Gud varför har du övergivit mig”. Lukas och Johannes återger tre var av de övriga. Fördjupar man sig i dem här orden, först en och en för att sedan låta dem verka på sig i sin helhet, börja man ana en underbar komposition. Så är det också många tonsättare som låtit sig inspireras av den här sjufalden av meningar:

”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. 

”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” 

”Där är din son.” – ”Där är din mor.”

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

”Jag är törstig.” 

”Det är fullbordat.” 

”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”

Det sjunde och sista ordet är som ett hemlighetsfullt mellanrum, som skjuter sig in mellan avslutningen – fullbordan av Kristi livsverk – och hans inträdet i dödsriket.När Kristus sagt den sista meningen ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”  slutade han att andas. Ingen väntade att han skulle ge upp andan redan då. För normalt dröjde det längre än dessa sex timmar, innan den som korsfästs hade lidit färdigt. Lukas evangeliet berättar också att Kristus ropade de här orden med hög röst – vilket måste ha varit oerhört ansträngande, ja nästan på gränsen till omöjligt, i den situation som han befann sig. Allt det här tyder på att det egentligen inte var någon som berövade honom livet. Jesus hade själv sagt ” ingen har makt att ta mitt liv”.  Han gav det frivilligt, och det skedde i det ögonblick, och på det sätt, som var fastställt enligt profetiorna i Gamla testamentet.

Den sjunde meningen är återigen ett citat ur en psalm i psaltaren. Psalm nr 31 är en judisk aftonbön som även lästes vid dödsbädden. Men Kristus ger den här gamla bönen ett nytt förtecken, genom att inleda den med ordet Fader. Också den första meningen som Kristus uttalar när han precis blivit hängd på korset, inleder han med ordet Fader, ”Fader förlåt dem…” Så knyts början och slutet på korsfästelsen samman med en bön som entydigt vänder sig till Fadern. Kristus sista viljeimpuls innan dödsögonblicket är riktad mot Fadern med ord från en kvällsbön. ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”

Det är som när vi stiger in i en liten båt och skjuter den ifrån stranden.

Det är inte betydelselöst hur vi tar avsked från dagen innan själen löser sig från kroppen på kvällen för att bege sig in i den andliga världen. Är vi in till det sista upptagna med tankar som rör sig kring det vardagliga eller överlämnar vi vår själ medvetet till Gud? Den sista viljeimpulsen, den sista rörelsen vår själ gör innan vi somnar, avgör hur djupt vi kommer att nå in i himlen under natten. Det är som när vi stiger in i en liten båt och skjuter den ifrån stranden. Ger vi den från början rätt riktning och kraftig fart så tar vi oss snabbare ut på det djupa vattnet. Kvällsbönens uppgift är just den att kraftfullt och målinriktat hjälpa själen att lämna vardagens kustlinje. Motsvarande  gäller för det mer radikala avskedet som döden är. Den intention vi ger vårt sista andetag innan vi lämnar kroppen har konsekvenser för livet efter döden. 

Guds händer är skapelsen

Kristus överlämnade sig i Världsfaderns, skaparens händer. Hur ska vi förstå det? Kanske är det inte helt fel att tänka sig att Guds händer är skapelsen, är jorden och människorna? Kristus överlämnar sig i döden hängivet till det som Gud skapat. När en människa dör så återvänder hennes jag till den andliga världen, som hon en gång kommit ifrån. När Kristus dog utvidgade han sitt människovara med att också innefatta hela jorden.

Kristus kärleksvilja

Den djupaste hemligheten med korsfästelsen är ändå döden. I Johannesevangeliet säger Kristus att vägen till Fadern är densamma som vägen till döden. Men vad har döden och fadern med varandra att göra, kan man kanske undra? Världens och människans skapelse är Guds verk. Genom syndafallet, när människan drevs ut ur paradiset, distanserade sig Gud och människor från varandra för att människan skulle få möjligheten att lära känna friheten. I samband med det uppstod en tröskel mellan vår fysiska tillvaro och Faderns värld. När människan dog upplevdes tröskeln som en avgrund av tomhet och intighet. Det här vakuumet var det enda rum i världsalltet där Fadern inte var – där var istället Döden. 

Före mysteriet på Golgata var den här – av Gud frigivna sfären – besatt av världens orättmätige furste. När Kristus dog skred han in i hans territorium, trängde sig in i dödsriket för att driva ut dess furste och fylla avgrunden med sin kärlek till Fadern. Så blev kärleken den väg som både leder till Fadern och döden, som gör att vi trygga kan överlämna oss i Faderns händer när vi dör.

Från dödsögonblicket på korset, när Kristus slutade andas och under hela påsklördagen fram till soluppgången på påskdagens morgon, kämpar Kristus om herraväldet i dödens rike. Det sker varje år på nytt, just under dessa dagar- och varje gång tror mörkrets furste att han ska vinna. Men hans maktanspråk har ingen chans mot Kristus kärleksvilja. Därför kan vi varje påsk på nytt, ja varje dag  med tacksamhet och stor glädje fira att Kristus vann kampen och återigen besegrade döden. 

Ylwa Breidenstein

Långfredag i stilla veckan

”Det är fullbordat”

”När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” Djupt prövad efter sex långa timmar på korset uttalar Kristus nu det sjätte, näst sista av de sju orden. Han har bara några minuter kvar att leva då han säger de kanske tre viktigaste orden i mänsklighetens historia: ”Det är fullbordat!”Här är början till något helt nytt. Här föds en ny tid. Här fullbordas Guds plan att rädda världen. Men för de få människor som stod kvar runt korset var de här orden en gåta. Vad hade han fullbordat, han som dör som en förbrytare? De hade kanske väntat sig helt andra ord: ” Jag har misslyckats, allt var förgäves” eller.”Det är slut”, men han säger det motsatta. ”Det är fullbordat”, det är segerns och triumfens ord. Kristus dör inte i nederlag. Han dör i seger! 

Ingenting kan läggas till eller dras ifrån mer.

Vi använder sällan ordet fullbordat till vardags. Istället säger vi att något är avklarat eller avslutat. Vi känner kanske en viss tillfredställelse när vi säger det och andas ut. Det är alltid ett speciellt ögonblick när man sätter punkt för ett projekt. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån mer. Oavsett om vårt intellekt eller vårt känsloliv säger något annat, så förändrar det inte grundfaktumet att nu   är  allt  klart. För Kristus kommer orden också som en utandning. Men det är inte tillfredsställelsen över sin egen gärning som fyller hans själ, utan kärleken till Fadern och människorna. Han har fullgjort det uppdrag Fadern gett honom. Det är svårt att föreställa sig för oss, men det var just för det här, för korsfästelsen på Golgata, som Kristus hade kommit till jorden. Hans uppdrag var att bli människa och ge sitt liv på korset och nu var han vid målet. På ett tydligt och konkret sätt hade han visat på den Gud som inte tvingar eller gör våld på människor, men som i kärlek låter sig tvingas och bli utsatt för våld och förnedring för vår skull.

Den sjätte dagen

Det var på veckans sjätte dag, en fredag som Kristus fullbordade sitt livsverk. I skapelseberättelsen i GT används också ordet fullbordat: ”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns.” Gud fullbordade allting på sex dagar och vilade på den sjunde. Det var på den sjätte dagen som människan skapades till guds avbild. Men den här likheten med sin skapare förlorade vi människor mer eller mindre under utvecklingens gång. Genom det som sker på långfredagen så skapas möjligheten för var och en av oss att börja återerövra den förlorade människobilden – att göra som Kristus och bli människa! Därför överraskar det inte heller att orden ”Se människan” har en central roll på långfredagen – det är Pilatus som uttalar dem. Så som gud fulländar skapelsen och vilar på sjunde dagen, så fullbordar Kristus sin jordemission på veckans sjätte dag, fredagen och låter den sjunka som ett framtidsfrö in i sabbatsvilan.Den sjätte meningen på korset riktar sig till Fadern. Kristus bekräftar för honom att nu är ögonblicket inne då allt är klart. Därefter böjer han sitt huvud – som han otroligt nog hållit upprätt under hela tiden fram till nu – och överlämnade sin ande. Till sista ögonblicket är han herre över situationen.

”Det är fullbordat, men det är inte över” skrev en teolog en gång. Även om det som skulle ske på korset är fullbordat, slutar inte Kristus gärning där. Han kommer att förbli den korsfäste, kommer att fortsätta att vara en lidande frälsare, så länge vi människor inte gör något åt det. Vår kallelse är att vara med och i den här världen och genom våra liv, fullborda det Kristus fullbordat på korset: Att utföra guds vilja i frihet.

Tetelestai

Tetelestai är det grekiska ordet för ”det är fullbordat” och det är det som används i evangeliets urtext. Ordet användes till vardags i tre olika sammanhang. När en arbetare slutfört ett speciellt ansvarsfullt uppdrag anmälde han det till sin arbetsgivare med ordet tetelestai. När man hade återgäldat en skuld skrevs ordet tetelestai över hela skuldsedeln. Och när man hade hittat ett felfritt offerlamm, band man ihop dess ben och bar det till prästen utanför templet. Man överlämnade djuret med ordet tetelestai.

Kristus tog på sig det speciella uppdraget att utföra Faderns vilja, för att rädda mänsklighetens framtid och ge oss en väg att följa. Han tog också på sig att återgälda våra skulder till Fadern, för att ge oss möjligheten att börja på nytt. För allt detta offrade han sig som ett lamm. På den historiska långfredagen skulle vid den nionde timman – samma tid som Kristus led offerdöden  – påsklammet offras i templet. Tusentals lamm överlämnades under eftermiddagen till prästerna medan ordet tetelestai ekande från tempelväggarna om och om igen.

Ett mysterieord

Men tetelestai  var också ett mysterieord som betecknade slutet på en invigningsväg. ”Vigningen är fullbordad” kunde det också betyda. Det övertogs av kristendomen och den katolska mässan avslutas med liknande ord på latin ”ite missa est”.  Också vi i Kristensamfundet låter det sjätte ordet på korset klinga med när vi avslutar altarsakramentet med orden ”Detta var den”. Då låter vi slutorden i Människovigningens handling förena sig med Kristus då han fullbordar sitt världssakrament på Golgata med ordet tetelestai:  ”Den stora, heliga handlingen, detta var den!”

Ylwa Breidenstein

Tisdag i stilla veckan

Att blicka upp till korset

I gamla tider var det inte ovanligt att gömma papperslappar med Kristus sju sista ord, mellan bjälkar eller i murbruk när man byggde ett hus. Man upplevde de här orden som beskyddande och kände tryggheten av korsets närhet i dem. Att blicka upp till korset var tröstande och stärkande – både i vardagen och i nödsituationer. I alpländerna reste man kors högt uppe på bergstopparna, väl synliga för alla som ville lyfta blicken. Och när Jeanne d´Arc redan var omringad av flammorna på bålet, bad hon om ett kors att få vila blicken på. I dag har vi inte längre samma omedelbara tillgång till korsets positiva krafter. Det finns de som ser ner på det eller tycker att det är otäckt. De ifrågasätter varför just det tecken, som sedan den historiska långfredagen blivit symbol för lindande och ondska, lyfts fram av kristendomen. Den tredje meningen som Kristus uttalar på korset kan kanske hjälpa oss att upptäcka korset på nytt.

Kvinna, där är din son.” – ”Där är din mor

Nu riktar Kristus inte sitt ord till Gudfader, som i den första meningen om förlåtelse, inte heller till en människa som när han talade till förövaren på sin vänstra sida. Nu vänder han sig till två människor med två meningar som hänger i hop. Den tredje gånger Kristus talar handlar det om  de två människor som stått honom närmast. För under korset står Maria, Jesu moder, och hans lärjunge Johannes. När Jesus ser sin mor och den lärjunge som han älskade säger han till Maria: ”Kvinna, där är din son.” Därefter säger han till Johannes: ”Där är din mor.” Ibland översätts det istället :”Se din son” och ”Se din moder”. Hans sista vilja, testamente, är att de två inte ska förlora varandra ur sikte, utan ta hand om varandra.

Att närvara vid en älskar människas död

Att närvara vid en älskad människas död kan vara förskräckligt och omskakande. Men ibland händer det att man samtidigt får ta del av ett lugn och en majestätisk stillhet som överstrålar den fysiska kampen. Det kan bli ett starkare minne än den älskade människans dödskamp. Och kanske är det en förklaringarna till varför man under kristendomens första tid aldrig avbildade den korsfäste, lidande Kristus. Minnet av den som triumferande segrade över döden var starkare och uttrycktes därför i konsten. Ändå kan vi bara ana de djupa kval som Maria och Johannes till att börja med upplever där de står vid korset. Den ena förlorar en älskad son och den andre en älskad vän. De andra lärjungarna klarade inte av se Jesus dö. De flydde därifrån. Men Maria och Johannes kan med korsets hjälp hålla ut. Utan att blunda för den yttre dödskampen bevittnar de samtidigt hur en stor kärleksfrid breder ut sig och överstrålar allt annat.

Kristus omdefinierar våra relationer

Döden för oss människor närmare varandra. Kristus är den som hjälper oss att se ett större samband mellan oss än vad vi själva kan se. Vid korset, i dödens närhet, länkar Han samman människor på ett nytt sätt och omdefinierar våra relationer. Under korset blir människor som aldrig tidigare träffat varandra syskon. Kvinna och man möts som människor. Här blir fiende vänner och människor från olika generationer, länder eller kulturer blir ett folk – blir till mänsklighet. Men här tar också själ och ande hand om varandra och förlorar inte den andre ur sikte! Omkring korset skapar Kristus en ny slags gemenskap. Det första fröet till en kristen gemenskap, ja till en kristen församling, sås när Kristus, hängande på korset, uttalar orden:” Där är din son” – ”Där är din moder” .  Behåller vi bilden levande av Maria och Johannes stående under korset så har vi hjälpande förebilder, ja faddrar för ett kristet församlingsliv!

Korset framför vår livspartitur

I Människovigningens handling gör vi upprepade gånger korstecknet tillsammans i församlingen medan vi samtidigt lyfter den inre blicken mot korset på Golgata. Vi orienterar oss efter den gärning som radikalt förnyade korset och lät dess skärningspunkt bli en brännpunkt för förvandling och upphöjning. Här vänds det negativa, smärta och ondska, till något positivt, till kärlek, godhet och samhörighet. Liksom korstecknet i musiken upphöjer tonerna vill det kristna korset stå framför vår livspartitur, lyfta det klagande jaget in i en värmande gemenskap.

Ylwa Breidenstein

Måndag i stilla veckan

”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”

Måndag i stilla veckan går vi ett steg vidare in i det tempel som är byggt av de sista sju meningarna Kristus talar, när han är döende på korset. En nästan outhärdlig spänning utspelas mellan den fruktansvärda situationen som orden uttalas i och den kärleksfulla godhet som de utstrålar: I går hörde vi ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” idag handlar det om orden: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” Kristus säger de här orden till en människa, inte till Gud, som fallet var när det gällde förlåtelsen.

Tre kors på Golgata

Tre kors reses på Golgata, tre män korsfästs. Jesus korsfäst mellan två förbrytare, som prioriterat sin egen vilja framför Guds vilja. De har ställt sig utanför gemenskapens överenskommelser, brutit mot gällande regler så grovt att de nu dömts till döden. Den av förbrytarna som hänger till höger om Kristus hånar honom och säger att om du är Messias så hjälp dig själv och oss. Medan den till vänster, tillrättavisar den förste och säger : ”Vi har dömts med rätta. Men han – i vår mitt –  har inte gjort något ont”. Sedan vänder han sig direkt till Kristus med orden: ”tänk på mig när du kommer till ditt rike! Och han får det tröstande svaret: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

I stunder av förskräckelse

I stunder av förskräckelse och fasa finns det en del i vår själ som plötsligt blir feg och rädd, som handlar helt emot de ideal vi annars står för. Evangelierna berättar om Judas som förråder och Petrus som förnekar. Den delen i människan representeras här av rövaren till höger om Kristus. I sin fullständiga uppgiven hånar han Kristus, bortser från sin egen skuld och skjuter problemet från sig. Han vill slippa ifrån situationen utan att själv behöva bidra med någon som helst form av självrannsakan eller självreflektion. Han hänger lika hjälplöst lidande på korset som sina med-döende, men distanserar sig från gemenskapen med dem. 

Den andra förbrytaren däremot, som är på Kristus vänstra sida – hjärtesidan – visar på en annan mänsklig egenskap. Han slår inte ifrån sig sitt ansvar i den uppkomna situationen. Det trängda läget väcker en förmåga i honom att tänka med hjärtat. Han besinnar sig och blir nyanserad i sitt omdöme istället för att tänka ensidigt i svart eller vitt. Det gör att han inser vem han har vid sin sida och anar meningen med att Kristus oskyldig hänger på koset. Han förstår att Kristus hör till en annan världsordning. Insikten gör honom ödmjuk, han förväntar sig inget annat än att få sona sitt brott, för att därefter försona sig med sin Gud och bli upptagen i Hans gemenskap. Därför ber han inte heller om förlåtelse. Inte heller säger han: ”Jag är skyldig och jag ångrar mig djupt”. Inget sådant. Han ber bara om att Kristus ska tänka på honom, medan han själv sonar sitt brott.

Redan idag

Vi känner alla till, vad vetskapen om att någon tänker på oss, betyder när vi går igenom en prövning. Det ger oss extra kraft och styrka och vi känner närheten av den som tänker på oss. Förbrytaren vill inte förlora närheten till Kristus – därför säger han ”tänk på mig när du kommer till ditt rike.” Svaret som Kristus ger överraskar. Han säger inte ” ja, jag ska tänka på dig”. Han frågar inte heller ”Vad har du gjort? Vad är du skyldig till?” Inga ord av anklagelse kommer från Honom, bara djup med-mänsklighet, ren kärlek och omsorg. Han ger ett löfte: ”Redan i dag skall du vara med mig i paradiset!” Kristus försäkrar förbrytaren om att han ska få vara med Honom i Guds kärlek och gemenskap, han behöver inte stanna utanför. Och det här träder inte i kraft först i någon avlägsen framtid utan det gäller från och med i dag! ”Redan idag ska du vara med mig!”Genom Mysteriet på Golgata, Kristi död och uppståndelse på korset, öppnas dörren till den andliga världen för människorna igen.

Försoning – ett av de vackraste orden

I den här dramatiska stunden på korset börjar försoningen mellan himmel och jord, människor och Gud att slå ut som en blomma. Försoning är kanske ett av de vackraste orden vi har!  Det sprider hopp och framtidstro. Försoning är vårt sätt att sluta fred med världen och med varandra. Den är den enda väg som kan förändra hopplösa, brutna relationer. Men förutsätter vilja att sona sina felsteg, att själv bidra till att mildra konsekvenserna av det man förbrutit, något som den vänstra rövaren insett. Medan förbrytaren till höger intar en oförsonlig hållning, utesluter sig själv och tar avstånd från samhörighet. Försoning har blivit ett viktigt begrepp inom den kristna läran. Inte sällan blandas den ihop med förlåtelse. Men försoning betecknar inte bara att en osämja, en konflikt har upphört. Den handlar mer om en återvunnen samhörighet, om en förlorad gemenskap som återuppstår. Genom Kristus försoningsverk på Golgata finns en ny förutsättning för alla relationer och  former av gemenskaper. Inte bara den enskilda människan får ta del av uppståndelse-undret utan också det sociala livet!

Nytändning

Men den här ”nytändningen” i våra relationer till medmänniskorna och den andliga världen sker inte per automatik. Försoning är inte en skön känsla eller en abstrakt tankekonstruktion utan en viljeimpuls. Vi kan alltid vara förvissade om att Kristus tänker på oss, men försoningen blir först verklighet när vi bidrar med vår del. Den förverkligas när den bli till handling, när vi stödjande tänker på och ber för varandra och där vi även tar upp Kristi försonande gärning på Golgata i vårt tänkande!

Ylwa Breidenstein