Etikettarkiv: skyldig

Vad är jag skyldig mig själv?

Långfredag i stilla veckan

På långfredag kommer vi fram till korset, den kristna trons kärna. Vi kommer så nära att vi kan höra orden från korset. ”Fader, förlåt dem ” Kristus första ord från korset är en bön om förlåtelse. Korset är mysteriets och förlåtelsens plats, det är här vi kan finna den. Här och ingen annan stans.

”Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåter dem oss skyldiga  är”, ber vi i Fader Vår. Vi kommer inte vidare i bönen om vi inte tar oss igenom det här nålsögat. De första meningarna i Fader Vår vänder sig till himlen, de följande mot jorden och nu är vi framme vid människan själv. Vår försoningsvilja ställs på prov. Besitter vi det mod som krävs för att be om förlåtelse och för att själva kunna förlåta? Vid den här korspunkten i Fader Vår visar det sig obönhörligt hur starkt vi förbundit oss med Kristus.

Måste man alltid förlåta? Det är lätt att svara ”ja” men det är inte lätt att göra det.  Vi behöver idag få ett nytt och friare förhållande till det här begreppet som blivit så nedtyngt av plikt och moral. Kanske är det en hjälp att börja hos sig själv och utgå från frågan vad är jag skyldig mig själv? Vad bär jag på för skulder? När jag ser mig själv i ögonen och erkänner det som ännu är bristfälligt, väcks mitt högre jag. Det bär på mina ideal och mål, på min gudomliga gnista och kan därför förlåtande uppmuntra mitt vardagsjag till bättring utan att lägga sten på börda.

Att vara skyldig är ett mänsklighetsöde – ingen är helt oskyldig. Lösningen är förlåtelse, att förlåta sin nästa. Då tar vi ansvar för våra relationer och drar oss inte undan konsekvenserna av vårt eget handlande. Vågar jag fråga mig vad min andel är i en annan människas skuld? I Faderns och Kristus rike bär vi varandras skulder. Sann gemenskap visar sig där förlåtelse förvandlar skuld till kärlek.

Förlåtande är ett kännetecken för Gud. Men det är också en handling som  människan kan utföra, något som vi därför har gemensamt med Gud. ”Förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåter ”. Den ström av förlåtelse som vi själva dagligen får ta emot från himlen kan vi pröva att skänka vidare till våra medmänniskor.

Förlåtelse är inte bara att dra ett sträck över det som skett. Det är en process som får ta tid. En rörelse mot ett mål som vi vill försöka uppnå. Det är inget vi behöver klara av en gång för alla, utan något vi kan öva på varje dag på nytt. Genom att göra det tränger vi djupare och djupare in i korsets och förlåtelsens mysterium.

Ylwa Breidenstein