Etikettarkiv: skärtorsdag

Bröd kan vi inte ärva

Skärtorsdag i stilla veckan

Vid fyra speciella tillfällen i Jesu biografi nämns brödet. Första gången är när han strax efter dopet i Jordan frestas av djävulen i öknen. Den här gången avstår han från brödet. Den andra gången är när han undervisar om bönen och ger sina lärjungar Fader Vår. Här ber han om bröd. Nästa gång är vid bespisningsundret, då Jesus mättar 5000 människor. Nu förökar han brödet. Och den sista gången är vid måltiden på skärtorsdagkvällen då han förvandlar brödet och förenar sig med det. Det finns ett djupt släktskap mellan Kristus och brödet – mellan Ordet och brödet. Nattvarden är frukten av brödets väg mot Ordet och föreningen med det.

Att bryta bröd med någon var förr ett tecken på gästfrihet och vänskap. Gemensamma måltider inleddes med att man bröt bröd tillsammans. När man hade brutit bröd med en gäst stod denne under husets beskydd. Vid den sista måltiden på skärtorsdagen bryter Jesus brödet med sina lärjungar. Han förklarar för dem att så kommer även hans kropp att brytas sönder och dödas för att kunna ge alla människors liv evigt beskydd. Detta impulseras på nytt, varje gång vi firar nattvardens sakrament.

Brödet har sen urminnes tider setts som något heligt. Det hamnar inte av sig själv på bordet. Mycket mänskligt arbete är inbakat i det. Men samtidigt är brödet inte helt och hållet vår skapelse. Det är inte vår förtjänst att säden växer, att solsken och regn välsignar grödan. Därför säger vi också ”ge oss idag vårt dagliga bröd” när vi ber Fader Vår.

Franz Kaindl

Vid den här femte meningen i bönen börjar ett inre kors att bildas. Vi har dragit en vertikal linje från himlen till jorden och börjar nu på den horisontella korsbalken när bönen stiger ner från himlen. Jorden överströmmas och bäddas in i himmelskt ljus och gudomlig vilja då vi stiger in i det här femte bönerummet. En aning väcks om att jorden är den plats där den gudomliga viljan vi bett om tidigare, vill uppenbaras. En tacksamhet och kärlek mot jorden kan fylla vårt hjärta när vi vänder uppmärksamheten mot vår blåa planet. För vad vore vi utan den?

Vi ber bara om ett stycke dagligt bröd, varken mer eller mindre. Men det är en färskvara vars livskrafter är nödvändiga för oss. Bröd kan inte ärvas, vi ska inte heller behöva tigga om det, lika lite som vi ska stjäla det. Det är emellertid inte heller mening att vi ska berika oss på det. Vår rikedom bär vi inom oss. Jorden berör vi bara för en dag i taget, sedan återvänder vi till den andliga världen under natten. Varje dag är en ny gåva av Gud, fylld av nya livskrafter för det vi behöver utföra.

Stenkyrka, Gotland

När vi ber om bröd, ber vi inte bara för oss själv. Det heter inte ge mig mitt dagliga bröd, utan ge oss vårt dagliga bröd. När vi uttalar de här orden bjuder vi  – för vårt inre öga –  alla våra medmänniskor till bords att bryta livets bröd med oss. Något liknande sker när vi inför en måltid stannar upp och ber en stilla bordsbön. Då  välkomnar vi Kristus att som osynlig gäst delta i vår måltid och göra den till en mötesplats med det gudomliga, till ett osynligt sakrament.

Ylwa Breidenstein

Skärtorsdag i stilla veckan

”Jag törstar.”

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har människor mediterat över de sju yttranden som Jesus gör på korset och funnit vägledning för sina liv. Det femte yttrandet är det kortaste av dem alla. Det bestående av bara  två ord ”Jag törstar.” Men de här två små orden har en djupare och större innebörd än de ger sken av. Det är inte entydigt vem Kristus riktar orden till den här gången. Det första ordet på korset är en bön, det andra ett löfte, det tredje är en uppmaning och det fjärde en fråga. Det femte ordet: ”Jag törstar ” är mer som ett konstaterande, även om soldaterna känner sig tilltalade och räcker honom ättiksvinet.

Att våga se torkan i vårt liv

Vi vet alla vad törst är, i alla fall fysiskt. Men i vår del av världen behöver vi inte törsta efter vatten särskilt länge. Överflödet hos oss har gjort oss okänsliga för den törst vi bär på i andra avseenden än det fysiska. Vi törstar efter innehåll och mening i livet, efter eviga värden som kan förvandla vår tillvaro. Det är som om Kristus med sitt rop ”Jag törstar” också idag vill hjälpa oss att förstå vad som är vårt verkliga problem: att våga se torkan i vårt eget liv. Vi behöver varsebli vår egen törst efter andlighet, äkthet och innerlighet. Kanske var den största smärtan vid korsfästelse just törsten. Kristus upplevde här alla de helvetets kval som törst innebär. Han gör det för att kunna leda oss ut ur mänsklighetens torka. I orden ”jag törstar” hör vi hela världens törst. Och Kristus törstar efter att få släcka den med sin nåd och kärlek.

Buddha och törsten

Törst spelar en stor roll i människans andliga historia. Enligt Buddha är grundorsaken till vårt lidande, till problemen i tillvaron just törsten efter allt som jordelivet har att erbjuda. Då Buddha dog och gick in i Nirvana så var också hans sista ord: ”Jag törstar.”  En av hans lärjungar gick då och hämtade vatten från en flod i närheten. Till hans besvikelse var vattnet alldeles grumligt därför att en karavan just hade vadat över. Men när lärjungen tog upp vattnet i sin skopa blev det till hans överraskning rent och klart och han kunde räcka det till den döende Buddha. Här blir det tydligt att Buddha hade en annan uppgift och väg en Kristus. Buddha återvänder till ursprungets ogrumlade källa, som vi alla härstammar från. Han går  t. o. m. ännu längre, bakom den här källan, till det tillstånd där törsten ännu inte fanns. 

”Om någon törstar, så kom till mig och drick.”

Hos Kristus får ordet törst en annan smak. Törsten blir en ledsagare till livet och framtiden. Johannesevangeliet berätta om när Kristus en gång ställer sig på tempel- området och ropar: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick.” Och han lovar dem som kommer till honom strömmar av levande vatten. Nu, när han själv törstande hänger på korset erbjuds han inget vatten som renats från grumlighet. Han får en svamp förd till sin mun som är doppad i ättiksvin och galla. Vi kan föreställa oss hur ättikan verkade på en människa som är översållad med sår, när den droppade ner från svampen som hölls mot hans mun. Evangeliet nämner lite på sidan om att svampen var satt på en lång isopstjälk,  en hemlighetsfull läkeväxt som ansågs skydda mot olyckor. Det var också med en knippa isop som israeliterna strök påskalammets blod på sina dörrposter inför uttåget ur Egypten. Och nu finns växten med igen när Kristus, på tröskeln till den andliga världen, förbereder sig på att lämna jorderiket.

Ättika, den jordiska formen av vin

Ättiksvinet som han får, är gjort av druvor som jäst och bildat glukos, samma sockerart som finns i vårt blod. Genom ytterligare processer blir det emellertid oerhört surt och bittert. Ättika kan beskrivas som den tyngre, jordiska formen av det mer himmelskt sprudlande vinet. Det sura och bittra drar ihop Kristus själ en sista gång, drar den in i  kroppen, så som smärtan gjort med honom under hela dagen. Ättika har egenskapen att väcka medvetandet och kan därför användas om någon svimmat eller blivit medvetslös. En sista gång före han går över tröskeln upplever Kristus behovet av att vara helt närvarande, för att kunna ta steget vaken och med högsta medvetenhet.

En gudstjänst

Hela skeendet på korset är en gudstjänst, är egentligen en urbild för Människovigningens handling. Golgata är altaret som vi alla står inför. När orden ”Jag törstar” uttalas är vi framme vid kommunionen, vid nattvarden som bär skärtorsdagens signatur. Vi människor tar emot bröd och vin vid altaret, Människosonens kropp och blod. Kristus däremot tar emot jorden i sin kommunion på Golgata. – genom ättiksvinet och gallan. Han tar emot det för att kunna förbli evigt förbunden med jorden och allt som lever här.

Människan tar emot himlen vid kommunionen – Kristus tar emot jorden! 

Ylwa Breidenstein

Långfredagsbön från 300-talet

Du har druckit gallan

för att göra oss fria från bitterhet.

Du har druckit ättiksvinet

för att ta bort vår tröghet.

Du blev hånad

för att bestänka oss med himmelsk dagg.

Du blev slagen med käppar

för att kunna ge vårt förgängliga väsen evigt liv.

Du blev krönt med törne

för att kunna kröna dina troende

med kärlekens alltid grönskande kransar.

Du blev lagd i graven

för att kunna ge oss del i nyskapelsens nåd

nu och i kommande tidsåldrar.