Etikettarkiv: samvete

Första söndagen i passionstiden

Alla har vi någon gång samlat snäckor vid en strand och fascinerats av deras utseende.  Påfallande är harmonin, samklangen mellan inre och yttre form som i oss kan väcka en längtan efter samma entydighet i vårt liv. För vi finner inte så lätt samstämmighet mellan det vi verkligen vill i vårt inre och det som vi faktiskt gör i det yttre. Att vi dessutom lever i en tid där samvetets röst i vårt inre ständigt överröstas av den yttre världens skrik och skrän, försvårar också det hela.

Men så som vi kan lyssna på bruset i en snäcka om vi lägger vårt öra tätt intill, så kan vi också förnimma vårt samvete genom att ibland vända vår uppmärksamhet inåt. För det verkliga, äkta samvetet är inte påträngande eller moraliserande. Det tvingar sig inte heller på eller gör oss ofria. Vi måste själva söka upp det i oss för att det ska kunna börja tala till oss

Att samvetet skulle ha något med verkligt vetande att göra betvivlar många idag. Men lär vi oss att lyssna till det på detta sätt, kan det hända att det ändå uppenbarar sig som ett högre vetande, ett vetande som vi delar med och har gemensamt med en högre värld – ja att det är ett ”tillsammans-vetande” med den andliga världen!

Samvetet är en gåva från Gud till människan. Det vill göra det möjligt för oss att liksom suset i en snäcka förnimma Guds ord, Kristi stämma och röst, i oss. Lyssnar vi till den och låter den förvandlande leva i oss, kan samklang och enighet börja råda mellan vårt inre och yttre liv.

Samvetet är inte till för att göra oss skuldtyngda. Det vill kärleksfullt väcka vilja till förvandling och självkännedom – även om det innebär att lidande och smärta också tränger in i själen. Och vi vet alla vad som händer när ett sandkorn tränger sig in i en musslas sårbara inre; en pärla börjar sakta att bildas.

Tar vi på liknande sätt upp självkännedomens smärta kan också något nytt uppstå i oss. Skikt för skikt bildas då ett nytt sinnesorgan, ett varseblivnings organ för Kristus. Ett Kristus-öga växer som en pärla fram i oss, för att vi i framtiden inte enbart ska ha möjligheten att förnimma Hans röst, utan även lära oss att betrakta världen med Hans ögon och se livet i Hans ljus.

Ylwa Breidenstein