Etikettarkiv: Rudolf Steiner

Att möta den Uppståndne

De känner inte igen honom

När vi i evangeliet läser igenom alla påskens händelser från uppståndelsen till himmelsfärden, så är  kanske något av det mest överraskande vi får höra att inte ens Kristus  mest förtrogna lärjungar känner igen honom. Vi läser hur de flera gånger möter honom men inte förstår vem han är. Det känns överraskande eller till och med förbryllande, eftersom de står honom väldigt nära och de senaste tre åren har tillbringat mycket tid tillsammans med honom. Varför känner de inte igen honom?! Om vi försöker känna oss  in i hur det kan ha varit att vara lärjunge, då kanske vi får en aning om varför de inte förstod vem de mötte.

För oss kristna är uppståndelsen inget nytt. Vi lever i en del av mänsklighet som sedan 2000 år känner till begreppet och vet att uppståndelsen har ägt rum. Vi kanske inte förstår uppståndelsen helt igenom. Men vi vet vad som hände och att detta förde till att Kristus är närvarande i mänskligheten än idag. Men för lärjungarna var det något helt nytt. De hade inte förväntat sig något sådant. De förväntade sig att han skulle leva vidare, “att han var den som skall befria Israel.”( Luk 24.21.)

Och så gick allt helt annorlunda: han dog, var borta och allt var slut. Vi kan leva in oss i hur fruktansvärt det måste ha varit för hans närmaste, för lärjungarna, för de som älskade honom.  Stora, starka förväntningar och så blir allt raka motsatsen. Det måste har varit väldigt svårt att förstå och tungt att bära.

Att han skulle leva vidare på ett annat sätt, att han skulle återkomma hade de inte alls förstått. Visserligen hade Jesus Kristus berättat detta om och om igen, men det var tydligen alldeles för radikalt, nytt och annorlunda än de urgamla förväntningarna. De hade inte alls kunnat ta till sig det. När vi läser påsktidens händelser följer vi deras kamp för att förstå och vi hör Kristus närmast skälla ut dem för deras bristande förmåga att inse. Man kan nästan tycka att han var lite för hård mot dem. Hur skulle de överhuvudtaget kunna känna igen honom? Han verkar ha haft ett helt annat utseende än innan uppståndelsen.

Det får vi ett intryck av när vi till exempel tittar på Isenheimeraltaret där Mattias Grünewald har målat både den korsfäste och den Uppståndne. Där blir det väldigt klart att Kristus måste ha sett väldigt olika ut före och efter uppståndelsen. Det är ju knappast något av ansiktsdragen som är sig likt i dessa två målningar. Lärjungarna skulle alltså knappast ha kunnat känna igen honom, så som vi känner igen varandra i vardagen. Dessutom ställde sig deras förväntningar i vägen för dem. Det är lite grann som att söka efter en bestämd  bok i bokhyllan. Jag vet att den ska vara gul, jag söker och söker men hittar  den inte. Till sist upptäcker jag den rätt framför näsan på mig och inser att jag inte har sett den eftersom den är röd. Våra förväntningar ställer helt enkelt till det för oss ibland!

Skulle vi känna igen honom?

Trots att vi, i motsats till lärjungarna, känner till begreppet ”uppståndelse” kan man fråga sig om vi skulle känna igen Kristus idag? Vilka förväntningar har vi? Och på vilket sätt ställer dessa förväntningar till det för oss när det rör sig om att upptäcka honom? Vi kanske lever med bilder av den Uppståndne som vi har fått genom beskrivningar av nära döden-upplevelser. Det kan t ex vara en klar ljusgestalt som utstrålar kärlek.

Men han kanske uppenbarar sig på ett helt annat sätt som inte alls motsvarar våra förväntningar? Kanske uppenbarar han sig genom orden från en närstående medmänniska, eller genom en helt okänd som vi möter någonstans i världen? Kanske möter vi honom genom en idé, en tanke eller en känsla som oförväntat dyker upp?

Rudolf Steiners bredvid-övningar

Kan man förbereda sig för sådana oväntade möten? Har vi möjlighet att ställa in vår själ så att den är öppen för oväntade nya intryck? 

När jag ställer mig denna fråga, kommer jag genast att tänka på Rudolf Steiners så kallade ”bredvid-övningar”. Om den femte av dessa sex övningar skriver Frans Carlgren bl. a:

”Den femte bredvidövningen går ut på att under en period söka möta världen med vidöppna sinnesorgan och en fördomsfri tankeförmåga. Den övande borde låta varje ting och varje varelse, som kommer i hans väg, uttala något nytt, något som han hittills inte känt till.

’Av varje vinddrag, av varje blad i skogen, av varje barn-joller har man något att lära, om man är beredd att anlägga en synpunkt som man dittills inte har använt sig av.”(Rudolf Steiner: Vetenskapen om det fördolda).

”Att vara verkligt ’öppen’ är i grunden detsamma som att alltid förbli utvecklingsbar.”

Som jag förstår detta så arbetar vi i denna övning just på att förbereda själen för att det nya, framtida kan dyka upp när som helst, var som helst, genom vilken situation som helst. Vi övar oss i att titta ut i världen med en sådan öppenhet att våra förväntningar, våra tanke- och känslomönster inte står i vägen för att upptäcka och uppleva det nya som vill uppenbara sig för oss.

Kanske är vi lika oförberedda som lärjungarna.

När jag fördjupar mig i det får jag en känsla av att vi idag kanske, trots all vetskap om uppståndelsen, är lika oförberedda på att ta emot den Uppståndne som lärjungarna var. När vi läser påsktidens evangelieberättelser blir det tydligt att Han bestämmer när, var, hur och för vem Han visar sig. Men också att det är upp till oss att förbereda vår själ på att kunna ta emot Honom när Han kommer, på vilket sätt Han än kommer.

Per Andersen