Etikettarkiv: nattvard

”Jag är livets bröd”

Som en rad glänsande pärlor

I den mittersta delen av Johannesevangeliet ligger se sju Jag Är-orden som en rad gnistrande pärlor och antyder hur Kristi väsen uppenbarar sig i människojaget. Pärlbandet leder från brödet till vinet. Det första Jag Är- ordet, ”Jag är livets bröd”, uttalar Kristus vid judarnas påskhögtid, ett år innan korsfästelsen. Det sista, ”Jag är den sanna vinstocken”, uttalas ett år senare också till påsken, dagen innan hans död. Då är Kristus på Jerusalems hårda mark. Men när han talar om brödet befinner han sig i grönskan vid Genesarets sjö. Sjön speglar framtiden och det som sker här förebådar nattvardens instiftande. Det som skildras här i Johannes-evangeliets sjätte kapitel utspelar sig framförallt i den högre, översinnliga verkligheten. Att Jesus till att börja med dragit sig undan, upp på ett berg, antyder just detta. Utifrån det kan vi förstå skildringen av bespisnings-undret som inleder kapitlet, då 5000 människor mättas av fem kornbröd och två fiskar. 

Kristus har höjt sin blick och ser nöden i världen genom en stor skara människor – mänskligheten – som närmar sig honom och alla får bröd och blir mätta. Morgonen därpå strömmar återigen en stor människomassa med öppna, hungriga själar till Kristus vid Genesarets sjö. Och det är nu som han uttalar orden ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra”. Den här gången är det Kristus-orden som mättar människorna som bröd, ända in i det fysiska.

Att bryta bröd i goda vänners sällskap ger trygghet och glädje.

Hunger är en plågsam känsla som vi aldrig kan bli riktigt kvitt under jordelivet. För även om vi kan äta oss mätta varje dag så finns det ingen föda i världen som bevarar oss från att bli hungriga igen. Vi går och bär på en omedveten längtan att hitta den eviga näringen som kan stilla hungern också efter andlighet. Lyssnar vi på den här längtan så leder den oss bort från det enbart materiella i tillvaron och för oss till Kristus.

Kanske frågar vi oss varför Kristus, av alla födoämnen som finns, väljer just brödet att identifiera sig med. Men inget annat livsmedel uttrycker människors arbete och möda för att dämpa hungern, så som brödet gör. När vi tar emot ett stycke bröd tar vi också emot en annan människas arbete, tid och engagemang. Bröd är alltid en påminnelse om vår delaktighet i varandras liv, vårt beroende av gemenskap. Att bryta bröd i goda vänners sällskap ger både tröst och glädje i livets växlande skeden.

Men brödet påminner oss också om att vi som enskilda individer ständigt behöver fysisk näring här på jorden för att kunna leva våra liv och utveckla vårt jagmedvetande. Vi behöver brödets tuggmotstånd och näring för att växa som människor både fysiskt och andligt. Och precis som vår fysiska kropp behöver också det andliga i oss näring. Ordet kan vara bärare av sådan näring och har då samma uppgift som brödet. Men ofta erbjuds här döda stenar istället för levande bröd. Lika ofta förförs vi att välja sötsaker istället för bröd, när det gäller vårt behov av andlig näring. Vi har helt enkelt ännu inte utvecklat en genomtänkt näringslära på det här området.

Kristus gör brödet till något annat än det varit tidigare.

Vårt dagliga, jordiska bröd kan bara uppehålla liv, inte ge oss liv, i motsatts till det som Kristus kallar för livets bröd. Han gör brödet till något annat än det varit tidigare, före händelsen på Golgata. Livets bröd är en gåva där Kristus, som Logos, Ordet själv, skänker sig till mänskligheten och blir vår sanna näring. Hans själ och väsen förenar sig med brödet när han på skärtorsdags kvällen lyfter upp det och välsignar det. Därför säger vi att hostian, nattvardsbrödet, är Kristi kropp. 

Vid varje nattvardsgudstjänst sker det på nytt. Brödet blir till hölje och kropp för den uppståndne Kristus, för himmelskrafterna på jorden. Här blir gudstjänsten omvänd. Det  gudomliga Ordet, Kristus, tjänar människorna i stället för tvärtom! Brödet står för det som mättar oss fysiskt och andligt men också för det som skapar gemenskap. I nattvardsbrödet smälter Kristus alla dessa perspektiv samman. När vi tar emot kommunionen stärks och mättas vårt jag –  men också vår gemenskap och församling –  med närande, livgivande krafter och vi får alla del i uppståndelsen. 

Kristi närande närvaro

Under påsktidens fyrtio dagar, fram till Kristi himmelsfärd,  utvidgar Kristus sin uppståndelse-kropp mer och mer, tills den slutligen innefatta hela jorden och allt som lever här. Därför finns Kristus överallt i tillvaron. Men i altarbrödet är ett speciellt koncentrat av hans uppståndelse-kropp och därför spelar det en så framträdande roll i den kristna gudstjänsten. 

Intentionen med varje Människovigningens handling är att visa på Kristi närande närvaro i såväl brödet som i evangelieorden. Att ta emot nattvarden och att ta upp Kristi ord i vårt hjärta gör att hans andel i oss kan växa mer och mer och spränga våra själviska begränsningar. Målet är att befria oss från självupptagenhet så att vi handlingskraftigt kan bidra till att stilla hungersnöden i världen, även den andliga..

I nattvarden öppnas våra ögon för brödets helighet. Tar vi sedan med oss den upplevelsen när vi lämnar altaret kommer vi även att kunna upptäcka heligheten i brödet och födan på vårt eget bord och ur egen övertygelse stämma in i Angelus Silesius bordbön:

Ej blott bröd vår näring är,
i brödet på vårt bord
oss evigt gudoms ord
och liv och ande när

Ylwa Breidenstein

Skärtorsdag i stilla veckan

”Jag törstar.”

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har människor mediterat över de sju yttranden som Jesus gör på korset och funnit vägledning för sina liv. Det femte yttrandet är det kortaste av dem alla. Det bestående av bara  två ord ”Jag törstar.” Men de här två små orden har en djupare och större innebörd än de ger sken av. Det är inte entydigt vem Kristus riktar orden till den här gången. Det första ordet på korset är en bön, det andra ett löfte, det tredje är en uppmaning och det fjärde en fråga. Det femte ordet: ”Jag törstar ” är mer som ett konstaterande, även om soldaterna känner sig tilltalade och räcker honom ättiksvinet.

Att våga se torkan i vårt liv

Vi vet alla vad törst är, i alla fall fysiskt. Men i vår del av världen behöver vi inte törsta efter vatten särskilt länge. Överflödet hos oss har gjort oss okänsliga för den törst vi bär på i andra avseenden än det fysiska. Vi törstar efter innehåll och mening i livet, efter eviga värden som kan förvandla vår tillvaro. Det är som om Kristus med sitt rop ”Jag törstar” också idag vill hjälpa oss att förstå vad som är vårt verkliga problem: att våga se torkan i vårt eget liv. Vi behöver varsebli vår egen törst efter andlighet, äkthet och innerlighet. Kanske var den största smärtan vid korsfästelse just törsten. Kristus upplevde här alla de helvetets kval som törst innebär. Han gör det för att kunna leda oss ut ur mänsklighetens torka. I orden ”jag törstar” hör vi hela världens törst. Och Kristus törstar efter att få släcka den med sin nåd och kärlek.

Buddha och törsten

Törst spelar en stor roll i människans andliga historia. Enligt Buddha är grundorsaken till vårt lidande, till problemen i tillvaron just törsten efter allt som jordelivet har att erbjuda. Då Buddha dog och gick in i Nirvana så var också hans sista ord: ”Jag törstar.”  En av hans lärjungar gick då och hämtade vatten från en flod i närheten. Till hans besvikelse var vattnet alldeles grumligt därför att en karavan just hade vadat över. Men när lärjungen tog upp vattnet i sin skopa blev det till hans överraskning rent och klart och han kunde räcka det till den döende Buddha. Här blir det tydligt att Buddha hade en annan uppgift och väg en Kristus. Buddha återvänder till ursprungets ogrumlade källa, som vi alla härstammar från. Han går  t. o. m. ännu längre, bakom den här källan, till det tillstånd där törsten ännu inte fanns. 

”Om någon törstar, så kom till mig och drick.”

Hos Kristus får ordet törst en annan smak. Törsten blir en ledsagare till livet och framtiden. Johannesevangeliet berätta om när Kristus en gång ställer sig på tempel- området och ropar: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick.” Och han lovar dem som kommer till honom strömmar av levande vatten. Nu, när han själv törstande hänger på korset erbjuds han inget vatten som renats från grumlighet. Han får en svamp förd till sin mun som är doppad i ättiksvin och galla. Vi kan föreställa oss hur ättikan verkade på en människa som är översållad med sår, när den droppade ner från svampen som hölls mot hans mun. Evangeliet nämner lite på sidan om att svampen var satt på en lång isopstjälk,  en hemlighetsfull läkeväxt som ansågs skydda mot olyckor. Det var också med en knippa isop som israeliterna strök påskalammets blod på sina dörrposter inför uttåget ur Egypten. Och nu finns växten med igen när Kristus, på tröskeln till den andliga världen, förbereder sig på att lämna jorderiket.

Ättika, den jordiska formen av vin

Ättiksvinet som han får, är gjort av druvor som jäst och bildat glukos, samma sockerart som finns i vårt blod. Genom ytterligare processer blir det emellertid oerhört surt och bittert. Ättika kan beskrivas som den tyngre, jordiska formen av det mer himmelskt sprudlande vinet. Det sura och bittra drar ihop Kristus själ en sista gång, drar den in i  kroppen, så som smärtan gjort med honom under hela dagen. Ättika har egenskapen att väcka medvetandet och kan därför användas om någon svimmat eller blivit medvetslös. En sista gång före han går över tröskeln upplever Kristus behovet av att vara helt närvarande, för att kunna ta steget vaken och med högsta medvetenhet.

En gudstjänst

Hela skeendet på korset är en gudstjänst, är egentligen en urbild för Människovigningens handling. Golgata är altaret som vi alla står inför. När orden ”Jag törstar” uttalas är vi framme vid kommunionen, vid nattvarden som bär skärtorsdagens signatur. Vi människor tar emot bröd och vin vid altaret, Människosonens kropp och blod. Kristus däremot tar emot jorden i sin kommunion på Golgata. – genom ättiksvinet och gallan. Han tar emot det för att kunna förbli evigt förbunden med jorden och allt som lever här.

Människan tar emot himlen vid kommunionen – Kristus tar emot jorden! 

Ylwa Breidenstein

Långfredagsbön från 300-talet

Du har druckit gallan

för att göra oss fria från bitterhet.

Du har druckit ättiksvinet

för att ta bort vår tröghet.

Du blev hånad

för att bestänka oss med himmelsk dagg.

Du blev slagen med käppar

för att kunna ge vårt förgängliga väsen evigt liv.

Du blev krönt med törne

för att kunna kröna dina troende

med kärlekens alltid grönskande kransar.

Du blev lagd i graven

för att kunna ge oss del i nyskapelsens nåd

nu och i kommande tidsåldrar.


Inför stilla veckan

Passionstiden

Vi är i mitt i passionstiden – fastetiden – och vi upplever den särskilt starkt genom alla händelser och åtgärder som drabbar oss människor världen över. Men märkligt nog, att behöva vara åtskild i det yttre kan förbinda oss desto starkare i det inre. Längtan efter medmänniskan, närheten till henne vaknar i oss alla, just för att vi inte kan vara så nära vi önskar. Skype är då ringa tröst, lite tröstlöst s.a.s. Det är den reala människan, medmänniskan – vår nästa som den kallas i evangeliet – vi längtar till. Det är en slags dödsupplevelse som vi som mänsklighet tydligen måste gå igenom. Vad kan det vara som vill uppstå ur detta?

Under passionstiden upplever vi i våra kyrkor ett svart altare, en sinnebild för Kristi grav. Han sänktes ner i den, som ett frökorn, som vilar och dör. Ur detta frökorn vill nytt liv uppstå men inte bara trettio- sextio- eller hundrafalt som det står i evangeliet, utan så många gånger som det finns människor på jorden som vill bereda boning för honom i hjärtat. Det ÄR en ny livskraft som Kristus vill sänka in i den lidande mänskligheten. Den ska tillfriskna, denna mänsklighet. Lidande och smärta som vi i den här situationen upplever, vill få en framtid, de vill uppstå i Kristus. De vill förvandlas till ny innerlig glädje som förenar oss människor på nytt och på nytt i frid och tillförsikt.

Felix Nieriker

Nattvard utan nattvard

Inledning

På grund av coronaviruset är utdelningen av nattvarden till församlingen under gudstjänsten, Människovigningens Handling, för närvarande inställd i Kristensamfundet. Detta är i och för sig inget ovanligt och förekommer på andra ställen, till exempel vid konfirmationen och midnattshandlingen till jul. Men ändå upplever vi det som något ovanligt, eftersom vi inte är vana vid detta i Kristensamfundets vanliga liv, och jag kan tänka mig att det är några som just nu saknar nattvarden i handlingen.

Men man kan faktiskt säga att nattvarden ändå delas ut i varje handling trots att den inte delas ut i fysisk form till församlingen. Låter det märkligt? Här kommer ett försök till en förklaring.

Vad är en församling?

För att förstå grundfrågan här behöver vi först titta på vad en församling är. En gång besökte Rudolf Steiner en gudstjänst som Friedrich Rittelmeyer höll. Han var en av Kristensamfundets grundare och på den tiden, detta var före Kristensamfundets grundande, en mycket känd präst i Tyskland. Rudolf Steiner beskriver hur han under gudstjänsten upplevde att människorna förenades, blev till en församling. Jag förmodar att vi kan förstå detta så, att Rudolf Steiner såg hur människornas eteriska och själsliga väsensled fogades ihop till en gemensam församlingskropp.

En sida av ett sådant församlingsväsen som uppstår under gudstjänsten beskriver Rudolf Steiner på ett ställe där han talar om gemenskaper. Där beskriver han hur människor som är förbundna i bestämda gemenskaper tillsammans bär varandras karma. Vi är alltså inte bara tillsammans i samma “förening”, eller sitter i samma rum under en viss tid, utan vi är till och med förenade på sådant sätt att vi bär varandras livsöden. Det kan man väl kalla en väldigt intim förbindelse.

Paulus beskriver detta när han talar om församlingen som en kropp:
“Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus …” Romarbrevet 12,4-5. Han talar också om att kroppen har lemmar att handla med. Till dessa lemmar hör prästen och ministranterna när de under gudstjänsten talar och handlar på församlingens vägnar. När det i början av gudstjänsten sägs “Låt oss …” hålla denna handling, så betyder det att alla i församlingen är aktiva gestaltare av gudstjänsten, men det är genom några få, präst och ministranter, som denna aktivitet kommer till uttryck.

Prästen har här en dubbel roll. Ibland vänder sig hen och talar till församlingen, det vill säga talar som språkrör för den andliga världen till den jordiska. Men framför allt, och den allra största delen av tiden, talar prästen som representant för den jordiska församlingen till den andliga världen. Allt som präst och ministranter gör är församlingskroppens, församlingsväsendets handlingar. Detta ses också däri att de inte bär sina personliga kläder utan speciella kläder, dräkter som visar att de handlar på församlingens vägnar.

Nattvarden

Under gudstjänstens sista del, där nattvarden vanligtvis delas ut till församlingen, intar prästen själv nattvarden. Eftersom prästen handlar på församlingens vägnar är intagandet av nattvarden inte enbart personligt: det är framför allt församlingens väsen som då intar nattvarden. Den kraft som lever i nattvarden går alltså in i församlingskroppen och därmed tar alla som är förbundna med församlingens väsen emot nattvardens kraft i detta ögonblick.

Vi avstår alltså inte från att ta emot nattvarden genom att vi inte går fram och tar emot den fysiskt. Vi behöver därför inte leva med en föreställning om att vi går miste om något. Vi kan försöka uppleva hur vi tar emot nattvarden i det ögonblick prästen på församlingens vägnar intar bröd och vin.

Att utforska

Vi lever i en tid där det personliga medvetandet blir allt viktigare, vilket vi kanske också känner till genom antroposofin. Den som önskar utveckla detta personliga medvetande kan ha nytta av att försöka uppleva hur Människovigningens Handling verkar in i det egna livet, in i vår fysiska kropp. Nu, när det inte är möjligt att dela ut nattvarden, har vi en utomordentligt bra möjlighet att utforska, uppleva och kanske bli medvetna om hur nattvarden verkar i oss när den kommer till oss genom församlingens väsen.

Per Andersen

Josa och de tolv vävarna

Barnens tårar är bittra. Jag var rädd den dagen, skrämmande makter tycktes lura bland ormbunkarna. Vindens glada susande i träden och bäckens vänliga porlande hade förvandlats till skräckens röster. Det lugna ljuset i gräset såg ut som flammande eld. Det vilda folket som gömde sig bland skuggorna tittade på min hjälplöshet: när mörkret föll skulle jag dö, tänkte jag, slukas av okända vilda varelser. Varför kom inte mor med sina hjälpande armar, med sina milda ögon som lyste som hemmets trygga lampsken? Men så tystnade mina snyftningar, jag hörde steg. Förskräckt tittade jag upp och såg en lång, smal man med långt hår som föll ned i hans ansikte. Han var blek som en månbelyst hydda ute på ett mörkt kärr och hans röst var mjuk och stilla. Jag såg mors blick i hans ögon när han böjde sig ner och lyfte upp mig. Jag var inte rädd längre och tårarna hade torkad. ” Vad är det du lyssnar till, min pojke? ” frågade han när han såg att jag sträckte på mig för att höra – jag vet inte vad. ”Jag vet inte, jag trodde mig höra en melodi långt inne i skogen” svarade jag. Jag är säker på att jag hörde en underbar sång, som när någon spelar fiol i en dröm. ”Vill du följa med mig i denna nätternas natt, min pojke? ”frågade mannen och hans läppar rörde vid min panna och gav mig ro. ”Det vill jag”, svarade jag och sedan somnade jag.

När jag vaknade hade vi kommit fram till jaktstugan i slutet av den skuggiga ravinen. Där inne stod ett långt, stort bord och till min förvåning såg jag att bordet var dukat med bägare och en stor kanna mjölk, med ett fat med havrekakor och en limpa rågbröd. ”Vet du nu vem jag är?” frågade mannen som bar mig. ”Jag tror att du är en furste” svarade jag blygt. ”Ja, så är det. Jag kallas fredens furste” . ” Vem skall äta allt det här?” frågade jag. ”Det här är nattvarden”, furstens svar kom som en viskning ”för jag dör varje dag och varje kväll bryter de tolv brödet med mig.” Då såg jag att det även stod tolv skålar med soppa på bordet.

  • ”Vad är ditt namn, o furste?”
  • ”Josa”
  • ”Och du bor i det här huset?
  • ”Ja. Men nu, min pojke, skall jag kyssa dina ögon så att du får se vilka som delar måltiden med mig.”

”Då kysste fursten, som kallas Josa mina ögon och jag såg. ”Du kommer aldrig mer att vara helt blind,” viskade han. Det är därför min själ har varit fylld med glädje i alla dessa år. Det jag nu såg var underligt och underbart. Det satt tolv män vid bordet och alla vände sina ögon fulla av kärlek mot Josa. De liknade inte några män jag hade sett tidigare. De var stora och vackra och skrämmande som en morgon i ödemarken – alla utom en, som var mörk och hade en mörk skugga omkring sig och i sina ögon. Det var som om var och en var klädd i en lysande dimma och deras ögon strålade som stjärnor genom dimman. Innan de bröt brödet eller doppade skeden i soppan lade var och en tre vävskyttlar på bordet. Länge tittade jag på männen runt bordet, Josa höll mig i sina armar och jag var inte rädd.

Vilka är dessa män?” frågade han mig. ”De är Guds söner,” svarade jag utan att veta vad jag sade, för jag var ju bara ett barn. Han log och sade sedan till de tolv männen runt bordet: ”Se, den här lille pojken är visare än den visaste av er!” Då log alla muntert och glatt utom han som var i skuggan. Han tittade på mig och hans ögon påminde mig om två ensliga bergsjöar, svarta av skräck. ”Vilka är dessa män? ”frågade jag medan jag fylldes av bävande vördnad. ”De är de tolv vävare, kära barn.” ”Vad är det de väver?” ”De väver en väv åt min fader och den väven är jag.”Jag såg på fursten men kunde inte se någon väv. ”Är du inte Josa, fursten?””Jag är livets väv,” svarade han. ”Och vad betyder de tre skyttlar som ligger bredvid varje vävare?”Jag vet att dessa skyttlar var levande och underbara när jag såg på dem med mina barnögon.”De kallas skönhet, hemlighet och under”. Nu satte sig Josa och samtalade med de tolv. ”Han kommer att bli en drömmare bland människor”, sade fursten,” så berätta för honom vilka ni är.”

Då såg han som satt vid Josas högra sida på mig och jag böjde mig fram till honom. Jag log av lycka över hans ögon och hans lysande hår och över den flammande blå färgen av hans dräkt. ”Jag är glädjens vävare,” sade han och tog sina tre skyttlar som kallas skönhet, hemlighet och under och vävde en odödlig gestalt som reste sig och gick ut ur rummet, ut i den gröna världen och sjöng en hänförande vacker sång. Sedan såg mannen som satt vid Josas vänstra sida på mig och mitt hjärta tog ett språng. Även han hade lysande hår men i hans ögon fanns en sådan strålglans att jag inte kunde urskilja ögonens färg. ”Jag är kärlekens vävare”, sade han, ”och jag sitter närmast Josas hjärta.” Och han tog sina tre skyttlar som kallas skönhet, hemlighet och under och vävde en odödlig gestalt som reste sig och gick ut ur rummet, ut i den gröna världen och sjöng en hänförande vacker sång. Fast jag bara var ett barn då så ville jag bara se på dessa två. Ingen kunde vara vackrare än glädjens och kärlekens vävare. Men då fylldes mitt öra med en underbar mild röst och en sval, mjuk hand lades på mitt huvud. En man som strålade av stolt skönhet sade: ”Jag är dödens vävare.” Och den som ljuvt hade viskat till mig och vaggat mig till ro sade: ”Jag är sömnens vävare.” Båda vävde med skönhetens, hemlighetens och undrens skyttlar och jag visste inte längre vem av de två som var vackrast. Döden var som kärleken och i drömmens ögon såg jag glädjen. Mina ögon vilade fortfarande på de underbara gestalter som hade skapats av dessa två. Sömnens vävare hade vävt en odödlig gestalt av stjärnögd tystnad och dödens vävare ett djupt mörker med ett hemlighetsfullt glödande hjärta.

Nu hörde jag två andra röster. De lät som skrattet i vinden i säden, som den gyllene glansen på varje korn. ”Jag är lidelsens vävare,” sade den ena. Jag sträckte ut mina händer och tänkte att han var både kärlek och glädje och död och liv. ”Det är kraft jag skänker,” sade han, lyfte upp mig och kysste mig. När Josa höll mig i sina armar igen såg jag att lidelsens vävare vände sig mot den glansen vid hans sida. Josa viskade: ”Han är världens hemlighet och kallas  ”dygdens vävare.” Jag vet inte varifrån eller hur det kom sig. Men när dessa två män tog sina skyttlar av skönhet, hemlighet och under hördes en sång som från himmels alla fåglar. Vävarna vävde en odödlig gestalt och skickade ut den ur rummet ut i den gröna världen där den för all tid och evighet skulle sjunga en hänförande vacker sång i människornas öron.

Josa!” ropade jag,” är alla dessa vävare dina bröder? Alla är ljuvliga som du och i allas ögon brinner samma vita eld som jag ser i ditt hjärta.” Innan han svarade fylldes rummet av musik. Jag darrade av glädje och musiken klingar för alltid i mina öron och kommer aldrig att sluta. Sedan såg jag att sången kom från den sjunde, åttonde, nionde och tionde av dessa stjärnögda tjänare, som Josa kallade de tolv. Deras namn var skrattets vävare, tårarnas vävare, bönens vävare och fredens vävare. Var och en reste sig och kysste mig och sade: ”Vi kommer att vara med dig – ända till slutet”. Jag grep tag i deras händer och bad: ”Ni ädla män, var även med kvinnan, min mor!” Som svar hörde jag tårarnas vävare viska: ”Vi skall!” Sedan såg jag hur han tog skyttlarna, alltid samma och alltid olika och vävde en odödlig gestalt. När denna tårarnas gestalt gick ut ur rummet tänkte jag att det var min mors röst som sjöng den hänförande vackra sången och jag grät. Den vackre odödlige vände sig om, vinkade och suckade som ett sommarregn som faller på träden: ”Jag kommer aldrig att vara långt borta, men nu går jag till mitt hem som är i kvinnornas hjärtan!”

Nu var bara två kvar av de tolv.  Vilken lätthet och glädje när jag såg på den mannen som hela tiden tittade på Josa, livets furste. Han lyfte sina tre skyttlar som är glädje, hemlighet och under och vävde en regnbågsdimma som fyllde hela rummet. I regnbågens glans såg jag att även den dystre tolfte tittade upp och log. ”Vad är ditt namn?” ropade jag och sträckte armarna mot den stolte, vackre vävaren. Men han hörde inte för han skapade regnbåge efter regnbåge ur glansdimman och skickade ut dem i den gröna världen så att de alltid skulle finnas framför människornas ögon.”Han är hoppets vävare”, viskade Josa ”och alla som är här bär honom i sin själ.

Sedan vände jag mig till den tolfte och sade: ”Vem är du, du stolte man med så mycket skugga i ögonen?” Men han svarade inte och rummet fylldes av tystnad. Alla – från glädjens vävare till fredens vävare – sänkte blicken. Bara hoppets vävare gjorde ännu en regnbåge och lade den i den ensamme vävarens hjärta, han som var den tolfte. ”Vem är den här mannen, Josa? ”viskade jag. ”Svara det lilla barnet!” sade Josa med sorgsen röst. ”Jag är härlighetens vävare”…, började han, men Josa tittade på honom och han tystnade.” Han är den som för alltid förråder mig. Han heter Judas, fruktans vävare”, sade fredens furste. Då tog den bekymrade, skuggögde mannen, han som var den tolfte, upp sina tre skyttlar och jag såg att de var svarta. ”Vad betyder det, Judas?” frågade jag. När han inte svarade lutade sig en av de andra fram och såg på honom. Det var dödens vävare. ”Judas tre skyttlar kallas hemligheten, förtvivlan och graven,” sade dödens vävare. Då reste sig Judas och lämnade rummet, gestalten han hade vävt följde honom som en skugga och de gick ut i den dystra, kalla världen. Skuggan gled in människornas själar och hjärtan och de förrådde Josa, fredens furste.

Efter det reste sig Josa, tog min hand och ledde mig ut ur rummet. När jag vände mig om fanns bara hoppets vävare kvar vid bordet. Han satt och sjöng en vacker och vild sång som glädjens vävare hade lärt honom. Han satt mitt i en dimma av regnbågar och vävde en strålande gloria, bländande ljus som solen.

En keltisk legend, berättad av Fiona Macleod, översättning Katharina Karlsson