Etikettarkiv: musik

3:e advent

Advent är en musikalisk händelse

Bara genom att försätta materie i darrning kan musik uppenbaras. Musik är därför alltid något omskakande, något som bringar det jordiska i rörelse. Ja, man kan nästan säga att den skakar och väcker upp materien ur dess stumma förkrampningar genom att låta den darra och vibrera.

Advent är en musikalisk händelse som bygger på samma lagbundenhet. Under de här fyra veckorna handlar det därför inte enbart om att drömma sig bort i himmelska klanger och vackra julsånger. Advent uppmanar oss också att bejaka det i jordetillvaron som är en förutsättning för att något högre skall kunna uppenbaras. Julens ankomst förutsätter att vi först försöker acceptera det i vårt liv som är omvälvande och omskakande, det som får oss att darra och bäva. 

För allt sätts i rörelse när Världsordet, Logos, nalkas den förhårdnade jordetillvaron. Inget kan förbli i det tillstånd det varit om det ska kunna tona och klinga här. Också vårt liv måste bli omskakat för att vakan ur sin förstumning. Först då kan det harmonisera och svinga med i Världsordets klanger och bli ett värdigt instrument för det evigt gudomligt rådande ordet.

Beethoven var en äkta ”adventsmänniska”

Det år vi snart ska lämna bakom oss har varit omskakande och dramatiskt på mer än ett sätt. Att det från början var tänkt som ett stort jubileums år för Ludwig van Beethoven, har helt hamnat i bakgrunden. Men Beethoven var en äkta ”adventsmänniska” som definitivt förtjänar vår uppmärksamhet.

Intentionen med hans musik var att väcka och förbereda människan för det högre som kommer henne till mötes från andliga sfärer. Därför förvånar det inte heller att han började sitt jordeliv för 250 år sedan just i advent. Han föddes den 16 december 1770, den 3:e söndagen i advent.

Redan dagen därpå döptes han i den katolska kyrkan, men han blev aldrig någon frekvent kyrkobesökare. Hans egen tro sprängde alla konfessioner och konventioner. Den behövdes inte kläs i ord utan han uttryckte den desto tydligare i sina musikaliska verk genom sprakande gudagnistor och flödande himmelstoner.

Det är som om Gud Fader själv dyker upp bland tonerna

Beethovens musik är som ett andligt språk som stimulerar åhörarens religiösa känslor. Den sätter oss i kontakt både med vårt inre och med något större. Klangerna är kraftfulla och gränsöverskridande, det är som om Gud Fader själv ständigt dyker upp bland tonerna.

För August Strindberg var Beethovens musik mer än musik – den förmedlade erfarenheter som ord inte kan uttrycka. Att lyssna på Beethoven blev för honom närmast en gudstjänst. Varje vecka bjöd han hem en grupp konstnärsvänner, som han kallade Beethovengubbarna, för att lyssna på och diskutera mästarens musik. I Beethoven sökte och fann man – förutom ojämförlig musik –  gemenskap i kampen för människors lika värde och eftersträvansvärd genialitet. August Strindberg längtade ständigt efter Beethovens musik. Den var för honom  ”det högsta uttrycket av mänsklighetens suckan efter befrielse”.

Även den urmusikaliske teologen och ärkebiskopen Nathan Söderblom satte Beethoven högt: ”Vad jag känner inför Beethovens musik är något av vad jag känner inför människolivets djupa erfarenheter och tillvarons mysterium.” Beethoven hade inte bara en orubblig tro på det gudomliga, han betraktade också mänskligheten som helig och värd att kämpa för. Det var det som speciellt tilltalade både August Strindberg och Nathan Söderblom .

Från djupet av sorgens avgrund sjöng han glädjens lov

Ingenting var lätt för Beethoven, varken på det personliga planet eller i det konstnärliga arbetet. Han var en stark och kolerisk individualist som paradoxalt nog trotsade både människor och Gud – även om han samtidigt trodde på dem. Medan han å ena sidan ofta ”förbannade sin Skapare”, som han själv uttryckte det, ville han å andra sidan ”från djupet av sorgens avgrund sjunga glädjens och skapelsens lov.” Hans uttryckliga önskan var ”att den olycklige måtte finna tröst genom att i hans musik finna en annan olycklig som inte ger upp kampen för att bli värdig namnet människa.”

Det stormade rejält i Beethovens liv. Han brottades ständigt med sina demoner och skakade han inte om andra så blev han själv omskakad av svåra ödesslag. Mest våndades han över sitt tilltagande problem med hörseln. Det är inte svårt att förstå tragedin i att en av alla tiders största tonsättare inte kunde höra sina egna kompositioner. Ändå var hans orubbliga övertygelse att Gud aldrig övergav honom. Bland det sista han sa på sin dödsbädd – den 26 mars 1827 – var: ” i himlen kommer jag att höra! ”

Varseblivning av det ohörbara

Men Bethoovens musik går inte att sära från hans dövhet. Den yttre dövheten stegrade det inre lyssnandet till att varsebli det ohörbara, det som lever mellan tonerna. I adventsepisteln i Människovigningens handling beskrivs hur stillhet och tystnad – det ohörbara –  blir till aning om anden. Löftesrikt och tröstande kan vi förnimma andens klanger i själens grund – även om det stormar och viner runt omkring oss.

Beethoven var en ”adventsmänniska” som bejakade det som fick hans liv att skaka och bäva samtidigt som han aldrig slog dövörat till mot det andliga. De omvälvande erfarenheter han därigenom gjorde blev till musik.

I hans verk finns hela spektrumet av musikaliska uttryck. Hans kompositioner uppstår ur växlingar mellan olika stämningar av lugn, ömhet, glädje, humor till mörka och stormiga känsloutbrott hos en plågad själ. Ingen annan tonsättare har så ärligt delat med sig av och låtit lyssnarna uppleva själens kamp för att komma till renhet, stillhet och frid, komma i adventsstämning.

Ylwa Breidenstein

Ljus i mitt dunkel

Vem är du, milda ljus, som strömmar över mig
och lyser upp mitt hjärtas dunkel?
Du är närmare mig än jag själv,
djupare inom mig än mitt innersta väsen,
och ändå är du ogripbar och okänd,
och står över varje namn,
heliga Ande, eviga kärlek.

Edith Stein

En lysande flamma

Herre, var en lysande flamma framför mig,
var en ledstjärna över mig,
var en jämn stig under mig,
var en vänlig herde bakom mig
i dag och alla dagar.

Columba

Allhelgonatid

En gränsöverskridande helg

Ett barns födelse och en människas dödsögonblick är tillfällen då livet vibrerar av närvaro och högtidlighet – vi ställs inför livets mysterium. Både vid födelse och död blir det tydligt hur beroende vi människor är av varandra, hur viktigt det är med nära och ärliga relationer, hur viktigt det är att bli sedd och älskad och att inte behöva känna sig ensam.

Hopp är det vi gör idag för att förändra morgondagen

Döden är en gräns för våra liv här och nu, men livet fortsätter att finnas bortanför den gränsen och också där behöver vi människor varandras gränsöverskridande omtanke och kärlek. Både de anhöriga som är kvar i jordelivet och de avlidna som gått över tröskeln behöver fortsatt varandras tillit och uppmuntran. Men framförallt behöver vi alla hopp om att vi ska mötas igen. Och hopp är inte bara en känsla, utan en handling. Ja, hopp är det vi gör idag för att förändra morgondagen – egentligen det samma som sker när vi ber.

Solidaritet utöver dödens gräns

Att be för de döda har kallats den mest osjälviska formen av alla böner. Samtidigt är det ett av de mest påtagliga tecknen för solidariteten utöver dödens gräns. Bönen är en möjlighet att åtgärda det man kanske försummat i relationen medan den döde ännu levde på jorden. Ja, bönen ger oss till och med möjligheten att visa våra döda fiender kärlek!

Vi kan låta den här allhelgona-helgen bli till en sådan gränsöverskridande bön för våra döda. Där vi ber om Guds kraft och hjälp att inte bara i dag, utan varje dag  under hela året hålla dörren öppen för varm gemenskap med de döda!  

Ylwa Breidenstein

Hieronymus Bosch: själarnas uppstigning till himlen

Selma Lagerlöfs tankar om döden

Selma Lagerlöf var en mästare i att skildra vår relation till de döda. I hennes romaner och noveller suddas många gånger gränsen mellan levande och döda ut. Av hennes skildringar blir det tydligt att hon själv aktivt och medvetet vårdade minnet av de bortgångna och därigenom gjorde värdefulla erfarenheter. Här kommer ett axplock av hennes visdom:

”När man ber en död om råd, märker man redan medan man frågar, vad som är rätt!” (ur ett brev)

”Huvudsaken är att människan håller fast vi två saker: tron på Gud och tron på odödligheten. Detta är det dyrbaraste vi har! Där jag kan tro på Gud och odödligheten märker jag hur livet strömmar till mig.” (ur ett brev)

-Jag ser de döda, sade hon. Jag ser dem, som vi nyss har jordat. Jag ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de har gått ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett skolhus, och där begär de att få komma in. Då träder en man till deras möte. ”Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet .Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga! Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! (Bannlyst)

”Det är något eget med musiken säger översten i samtal med en vän. Det är kanske så, att den inte hör riktigt hemma här på jorden. Herre Gud, bror, när man tänker efter, så är den ju rakt ingenting. Man kan inte ta på den, och den kan inte säga en något, som man förstår och begriper. Tror inte bror, att musiken är det språket, som talas där långt borta,» fortfor han och visade uppåt med handen, »fast det bara är ett svagt genljud, som kommer ner till oss?»  »Jag menar, att den hör till både jord och himmel,. »Den är nog menad som en väg åt oss över till det där andra. Och nu ska bror bygga vidare på den vägen, så att jag får vandra på den ännu en stund, bort mot det där, som inget slut har.” (Troll och människor)

Ylwa Breidenstein

Duccio di Buoninsegna: Kristus tar upp en avlidens själ i sin famn