Etikettarkiv: mitten

FEBRUARIBREV

Joseph Beuys, korsfästelse 1962

Beuys om Kristus

Konstnären Joseph Beuys tankar om Kristus. Utdrag ur ett samtal som han förde med den katolske prästen och teologen Friedhelm Mennekes, den 30 mars 1984. Översatt från tyska av Jürgen Vater.

De gamla troskrafterna

De gamla troskrafterna är inte längre tidsenliga. Människan behöver aktivera helt andra kunskapskrafter, helt andra sanningskrafter. Utan den kristna substansen, utan livets och andens element, utan imagination, inspiration och intuition är en positiv medvetenhetsutveckling inte möjlig.

Joseph Beuys, uppståndelse 1958
Kreativitet

Den här gången går det inte längre att Gud hjälper människan som genom Mysteriet på Golgata, utan nu måste uppståndelsen åstadkommas genom människan själv. Ur det här perspektivet är det ganska intressant att åter betrakta uttalandet om att ”Gud är död”. Han är död så till vida att han aldrig mer kommer av sig själv för att på något sätt stödja människan. Det gör han inte –  därför att allt redan finns inuti människan. Hon måste så att säga själv rycka upp sig tillsammans med sin Gud. Hon måste göra vissa rörelser, speciella ansträngningar för att upprätta en kontakt med sig själv. Och det är ju den sanna vetenskapliga meningen av ordet kreativitet. 

Joseph Beuys 1950
Sakramentet

Att skilja mellan Kristus och Jesus är helt avgörande. Hade inte Jordandopet ägt rum hade vi haft att göra med en stor historisk personlighet. Men det hade inte blivit Kristus, det vill säga den spirituella substansen, sakramentet, det konkreta som förändrar hela världen ända in i materien. Det hade inte tilldragit sig. 

Joseph Beuys pieta 1952
Lidandet och träden

Lidandet är naturligtvis en viss klang i världen. Det är hörbar. Kanske ser man det också. Om man anstränger sig att varsebli sådana saker ser man i lidandet en ständig källa till förnyelse. Det handlar om en källa av kostbar substans som lidandet ger in i världen. Man ser att det finns en synlig-osynlig sakramental substans. I dag är det inte så ofta människorna, utan träden som lägger märke till detta. Det är därför jag planterar träd. När vinden susar i kronorna handlar det samtidigt om den substans som de lidande människorna har gett till världen. Träden har varseblivit det för länge sedan. Och de befinner sig också i ett tillstånd av lidande. De är rättslösa, och de vet det mycket väl. Även djuren är berövade sina rättigheter. Jag vill ge träden och djuren deras rättigheter tillbaka. Det är människans självklara förpliktelse. Om hon uppfyller sina uppgifter enligt den sanna kristendomen, alltså enligt sakramentet som susar genom trädkronorna, måste hon bete sig på ett motsvarande sätt. 

Joseph Beuys, förlösaren, 1961
Helt nära

Och inför det inre ögat visar sig vad Kristi uppståndelse har förändrats till. Han har ju inte gått upp i ånga eller dunstat bort på något sätt. Den som försöker se med det inre ögat upptäcker att han för länge sedan har kommit tillbaka. Inte längre i någon fysisk form men i den rörliga formen av en substans som är osynlig för det fysiska ögat. Det vill säga att han substantiellt fläktar genom vartenda rum och vartenda tidselement. Han är alltså helt nära. Tröskeln för att kunna nå in till människan har aldrig varit så låg. Men ännu saknas den öppna hänvändelsen till den här upplevelsen för att sedan som människa förändras i grunden. 

Joseph Beuys 1961

Jag vill beröring – vill du?

Ett av Michelangelos mest kända verk är Adams skapelse. Målningen visar Gud omhöljd av en väldig mantel. Han räcker sin hand mot människan som han just skapat. Och människan svarar med att sträcka ut sin hand till mötes. Deras fingrar berör nästan varandra. Det är som om Skaparen inte vill släppa sitt mest värdefulla verk – människan. Och inte heller människan vill släppa sitt upphov och ursprung.

Under Adam ser man jordens rundning. Den som ska vara det säkra och stadiga under våra fötter. Att vara hållen ovanifrån och buren underifrån det har varit människans grundstämning och trygghet i långa tider. Men i dag är den upplevelsen inte lika övertygande och självklar längre. ”Det finns ingen gud i rymden, jag såg ingen” säger en astronaut. ”Jorden och materien är inte det vi trodde att den var” säger vetenskapen. ”Den består av atomer”.

När himlen är tom och jorden vacklar, vad återstår då för människan? När det inte finns något som från ovan håller oss och som underifrån ger stöd då måste vi söka en ny hållpunkt: MITTEN. Och mittens väsen är redan här! Han som skapade Adam efter sin bild sände sin son mitt ibland oss människor. Sonen lämnade den gamla himlen och kom till den gamla jorden för att förvandla dem båda och ge oss en ny himmel och en ny jord. Vårt engagemang är efterfråga, ja nödvändigt i den här förvandlingen som har sin utgångspunkt i varje människas mitt. Vi gör Sonens sak till vår när vi räcker ut vår hand för att möta hans hand – som alltid är utsträckt mot oss med frågan: ”jag vill beröring – vill du?”

Ylwa Breidenstein

Kristensamfundet i Litauen bjuder till invigningsfest!

Människovigningens handling hölls į Vilnius för första gången sommaren 2001. Församlingen har utvecklats steg för steg under årens lopp, ledsagad av många prästbesök. Sedan 2017 förrättas sakramenten på litauiska och i september 2019 utsändes Rasa Kabailaite som präst.

Med en stor fest förbereder vi nu grundandet av Kristensamfundet i Litauen 16-18 oktober 2020. Alla, från när och fjärran, är hjärtligt välkomna!

När ett barn föds hälsar vi det välkommen på jorden. I dopet samlas människor som är beredda att som faddrar bära och ledsaga bar nets utveckling. Till festen nu i oktober vill vi bjuda in människor från hela Kristensamfundet som med glädje firar tillsammans den stora händelsen. Vi vill ge uttryck för beredskapen att ledsaga och understödja den vardande församlingen. Känn er hjärtligt välkomna! 

Platsen: Ramen för vårt program och för måltiderna utgörs av konferenscentret Hotel Pa- norama i Vilnius, som har plats för 200 gäster. Där har det reserverats 50 enkel- och dubbelrum. Dessutom har det förbokats ett antal hotellrum i den närmaste omgivningen.

Språket:Tyska och litauiska kommer vara huvudspråk, men det kommer att översättas till andra språk, t.ex. skandinaviska. Då kan det uppstå ”språkprassel” i salen som vi hoppas ni kan ha överseende med.

Hälsningar: Vi skulle bli mycket glada över hälsningar eller små bidrag från våra gäster. För att kunna gestalta tiden som är avsedd för detta ber vi er vänligen att anmäla era bi- drag (med namn och kontaktinfo på anmälningsblanketten).

För mer information klicka här!

För anmälan klicka här!

Felix Nieriker

JANUARIBREV

En slingrande väg mot den heliga mitten

Labyrinten är en uråldrig symbol, ett heligt tecken med hemlighetsfulla linjer. Den finns i alla kulturer och har använts till allt från invigningsriter, begravningar och bön till dans och lek. Ibland liknas den med en livmoder ur vilken det andliga jaget föds fram. Labyrinten är en synlig väg som för in i det osynliga. I kristna sammanhang sågs labyrinten förr som en pilgrimsväg, som den lilla vägen till Jerusalem.

Den ursprungliga labyrinten är en slingrande väg mot den heliga mitten, uppbyggt runt ett kors. Den har inga irrvägar där det gäller att välja rätt bland flera alternativ. Inte heller är den en spiral. Vägen i labyrinten ändrar ständigt riktning men är fri från korsningar. Den som går den blir om och om igen förd förbi målet, mitten. Vi uppmanas ständigt att byta riktning och vända om tills vägen äntligen mynnar ut i det efterlängtade frirummet, mitten. Under vägens gång stöter vi hela tiden på det osynliga korset. Det är det som manar till byte av riktning, till omvändelse. Labyrinten uppenbarar en väg som inte utesluter utan omsluter och innefattar. Bara den når målet som går vägen själv, som hela tiden går vidare, som söker vägen, accepterar vändpunkter och inte ger upp. Här är inte endast målet det avgörande utan också själva vägen.

Våra livsvägar påminner om den här ursprungliga labyrinten. De kännetecknas också av ständiga uppbrott och riktningsändringar. De väcker mängder av frågor: Varför går det inte vidare i mitt liv? Vad är det som hindrar mig? Är jag på rätt väg? Kommer jag någonsin att nå mitt mål? Ifrågasättanden och omvändelser gör att jag kommer vidare. Omvägar är inte irrvägar utan nödvändiga läromästare. De är den del av färden som ger nya insikter: Vägen leder mig. Jag blir förd. Jag är vägen. Också varje människomöte, varje vänskap är en labyrint där det gäller att trevande närma sig mitten och kunna lämna den igen. I mitten är Du och ingen väg är för lång till Dig!

I sökandet efter den heliga mitten möter vi Kristus som både är vägen och målet, tillvarons hjärta. Vägen till mitten är en väg till kraft och uppståndelse där vi inte förlorar oss utan finner oss –  finner Kristus i oss!

Ylwa Breidenstein

Vänskapsmöte i Järna 31/1 – 2/2

I Kristofferuskyrkan finns en kopia av labyrinten i Chartreskatedralen. Under Vänskapsmötet kommer vi att gå i den för att sedan dela med oss av upplevelsen. Hjärtligt välkommen du också!

Franz Kafka och dockan

Om författaren Franz Kafka  (1883-1924) berättas det att han en dag, när han strosade genom Berlins gator, mötte en gråtande liten flicka. Det visade sig att hon tappat bort sin älskade docka. Kafka, som varken var gift eller hade egna barn, blev berörd av hennes förtvivlan. Han erbjöd sig att tillsamman med henne söka efter dockan. De letande länge och väl men kunde inte hitta den. Då föreslog Kafka att de skulle träffas igen nästa dag för att fortsätta sitt sökande. Men inte heller då hittade de den saknade dockan. Istället ”hittade” Kafka ett brev från dockan. I brevet bad dockan att flickan inte skulle vara ledsen. Dockan berättade att den begett sig ut på en lång resa för att se världen. Den lovade också att regelbundet skriva till flickan om sina äventyr.

Det här blev början på en berättelse som skulle fortsätta också efter det att Kafka dött. Varje gång han träffade flickan hade han med sig ett brev från dockan som noggrant skildrade allt den varit med om. Den lilla flickan lyssnade hänfört då Kafka läste upp breven. Till sist kom också ett brev som berättade att dockan snart skulle vara hemma igen. Nästa gång de sågs hade Kafka med sig en docka till henne som han köpt. ” Men den ser inte alls ut som min älskade docka”, sa flickan besviket när hon såg den. Då läste Kafka upp ännu ett brev där dockan förklarade att den långa resan och alla upplevelser hade förändrat den. Lättad kramade flickan om både dockan och Kafka och gick med glada steg hem med sin återfunna vän i sina armar.

Inte lång tid därefter dog Kafka. Många år senare hittade den nu vuxna flickan ett brev gömt i dockan. På en liten papperslapp stod att läsa: ”Allt som du älskar kommer du någon gång att förlora, men kärleken återvänder alltid till slut – i ny gestalt!

Ylwa Breidenstein

🖨