Etikettarkiv: Maria

2:a advent

"Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra när du aldrig vill lyssna? Att Gud skulle ha tid med dig anser du visst lika självklart som att du inte kan ha tid med Gud. Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Blott den som hör kan tala."  - Dag Hammarskjöld

Evighetsaspekten

Profeternas röster hörs inte mer så som det berättas om i Gamla Testamentet. Herren själv talade då ur evigheten genom deras mun och ledde mänskligheten med fast hand tryggt framåt.

Idag lyssnar vi på vetenskapliga prognoser, statistik och analyser när det gäller vår framtida utveckling. De är oftast grundade i gediget och noggrant forskningsarbete och hjälper utan tvekan mänskligheten att komma vidare. 

Profeten Jesaja

Otryggheten inför en oberäknelig framtid

Men här talar inga profetiska röster ur evigheten. För vetenskaplig kunskap bygger vanligtvis på erfarenheter man skaffat sig här på jorden, bygger på iakttagelser man har gjort. Lite förenklat kan man därför säga att den orienterar sig efter det som varit, det förgångna. Det gör att vi trots stora vetenskapliga framsteg ändå känner oss otrygga och ängsliga inför en oberäknelig framtid. Något i oss anar att vi inte kan fatta våra stora livsbeslut enbart från ett jordiskt eller historiskt perspektiv. Evighetsaspekten fattas oss. 

Frågan är då hur vi kan få med ett evigt, andligt perspektiv när profeterna förstummat och vetenskapens röst inte är tillräckligt övertygande? Ordet som tidigare talades genom enskilda profeters mun har sedan Gamla Testamentets tid inkarnerat, själv stigit ner till jorden och blivit människa. I evangelierna kan vi lyssna till det, i nattvarden –  men också i vårt tänkande och i vårt hjärta –  kan vi kommunicera med det. Att vi inte missar denna samtalsmöjlighet är avgörande för vår tid.

Bönen är hoppets språk

Advent påminner oss om det varje år på nytt. Jungfru Marias möte med ängeln Gabriel  (Luk 1, 26-38) är ett samtal, inte ett enkelriktad  budskap från den andliga världen. Maria visar på människans förmåga att kunna lyssna inåt mot evigheten för att sedan själva tala utifrån lyssnandet. 

Det sättet att samtala med det eviga i tillvaron kallar vi också för bön. Bönen är hoppets språk där vi i gemenskap med den andliga världen samtalande skapar vår framtid. Bedjande hittar vi motivationen och modet att gå även en oberäknelig framtid tillmötes.

Ylwa Breidenstein

"Mitt i en mänsklighet vars drömmar är fyllda av ångest,
och som frågar sig vart allting ska leda,
vill vi vara en stilla skara, som vet vad som ska komma.
En skara som vet Vem det är som kommer.
Och när Han kommer, så må lugnt allt annat också komma!"
- Emil Bock (19/5 1895 - 6/12 1959)

        

En saga i Advent

För mycket länge sen förberedde sig Jungfru Maria för den första julen. Det var dags att väva en dräkt åt Jesusbarnet som snart skulle födas.

Hon vandrade bland stjärnorna och de gav henne strålande trådar av kristall till barnets dräkt. Hon gick till månen och den gav henne silvertrådar. Solen gav henne trådar av glimmande guld  Och Jungfru Maria samlade ihop alla trådar och började väva. Men trådarna gled isär och kunde inte vävas samman.

”Kära stenar och kristaller”, sa Jungfru Maria. Kan ni hjälpa mig att väva ihop dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vi kommer att visa dig vägen till stallet och ge dig en stadig grund att gå på, men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar. ”

”Kära växter”, sa Jungfru Maria. Kan ni hjälpa mig att väva ihop dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vi ger dig en trädgård där julrosen kan blomma. Vi ger dig halm att vila på när du kommer fram efter din långa resa. Vi ger dig äpplet med löftet om stjärnan som ska lysa över barnet, Vi ger dig det stjärnbelysta trädet som får ditt barn att le men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar.”

”Kära djur”, sa Jungfru Maria, Kan ni hjälpa mig att väva dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vår broder Åsnan kommer att bära dig på din långa resa. Djuren i stallet kommer att värma honom med sin andedräkt och mjuka päls men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar. ”

Nu visste Jungfru Maria inte längre vart hon skulle vända sig för att få hjälp att väva sina trådar.  Då kom en ängel till henne och talade mjukt och sade: ”Jungfru Maria, du måste be barnen om den kärlek de bär i sina hjärtan. När jordens barn sänder sin kärlek, då kommer du att kunna väva Jesusbarnets dräkt. ”


Tröstaren – den helande Anden

Trösten berör oss som en mild fläkt

”Vårt behov av tröst är oändligt”, skrev Stig Dagerman en gång. Trösten är ett behov som finns hos människan hela livet, från det gråtande barnet till den döende människan. Alla har vi känt det. Och har vi själva för stunden inte det behovet, så finns det alltid någon i vår närhet som är i nöd och i akut behov av tröstande ord.

Trösten berör oss som en mild fläkt, sänker sig ned över vår själ, som en läkande kraft och sprider ljus och värme i själsligt mörker. Och ändå är inte allt som ser ut som tröst här på jorden, verklig tröst. Det finns en falsk tröst i världen, som vill hålla oss kvar i gamla vanor och fånga oss i sentimentala känslor. Den ger stenar istället för bröd  därför att den förleder oss att känna tröst, där vi blundar för sanningen och hellre blickar bakåt än bejakar förändringar.

Men den som vill ta emot den hjälp och tröst som pingsten står för, ryggar inte tillbaks för verklighetens fakta och sanningar. Andens tröst når oss först när vi börjar lösa oss från livslögner och halvsanningar, när vi inte bara hjälplöst upplever vår egen och världens sårbarhet utan också är beredda att handlingskraftigt söka efter motåt-gärder. Den här foren av tröst bistår oss när vi inte resignerar, när vi inte enbart längtar tillbaks till den gamla goda tiden.  Där vi vågar trotsa vår tids olika skräckhändelser för att gemensamt stödja och stötta varandra, i tanken, i känslan och genom viljehandlingar – där kan vi vara förvissade om att den äkta Tröstaren i vår jordetillvaro också är närvarande.

Maria och den nya gemenskapen

På grekiska är ordet för tröst, Paraklet, detsamma som används för den heliga Anden. Verbet betyder att kalla någon till sin sida för att få hjälp. Pingst-anden skildras som flamma, som vind och som hjälpare. Tröstaren är en annan viktigt aspekt och benämning av anden, även om den lätt hamnar i bakgrunden. Som Tröstare ställer sig Anden troget på vår sida i vår otillräcklighet och våra misslyckanden och uppmuntrar oss till nya försök, så att vi inte ger upp våra mål. Genom att ge oss insikt i djupare sammanhang låter den ett förklarande, tröstande ljus falla på vårt öde. Som Tröstaren kommer den heliga anden vår själ som allra närmast.

Gamla kyrkmålningar framställde ibland den helige anden i Marias gestalt. I urkristendomen upplevde man ett samband mellan dessa två. Maria uppfattades som den Helige Andens mänskliga uttryck och gestalt, som en inkarnation av den. Så överraskar det inte heller att Maria står i pingstens centrum. Hon är tillsammans med apostlarna när pingstvinden sveper in och lågorna tänds över deras huvuden. Som ett mot ovan öppet hjärta, bildar hon den nya gemenskapens mitt. Så blir pingsten en födelsedags-fest för en helt ny social form som inte är färdig eller sluten, utan som hela tiden bildas och uppstår på nytt!  Den här nya gemenskap står för medmänsklighet och ömsesidig empati. Någon ledare i traditionell mening behöver den inte, därför att alla är villiga att representera helheten och inte bara sig själva. 

Än så länge är detta till största del bara ett fjärran framtidsmål. Vi har en väg framför oss att gå innan vi är där. Undervägs har vi möjligheten att förbinda oss med Maria-kvalitéerna och göra dem till våra egna. Hon är en förebild för hur vi kan övervinna sådana polariteter som hindrar den nya sociala formen att förverkligas. Dit hör motsättningar mellan individ och gemenskap, mellan manligt och kvinnligt och mellan det jordiska och det himmelska. Maria-väsendet står för harmoni samtidigt som hon bejakar mångfald och nyansering.

Helig och helande Ande

I Kristensamfundets credo nämns den helige anden två gånger. Först hör vi att ”Jesu födelse på jorden är en verkan av den helige anden”, lite senare säger credot att genom Kristus kan den helande anden verka. Helig ande och helande ande, två sidor av anden lyfts fram, en från det förgångna och en från framtiden.

Ursprungligt verkade den helige anden i den del av skapelsen som inte dragits med in i syndafallet och som vi ännu främst kan uppleva ute i naturen, utanför oss. Den symboliseras av den vita duvan som svävar ovanför marker och inte inkarnerar.

Den från framtiden utsände helande anden verkar inom oss inkarnerade människor, som en läkande kraft sedan den första pingsten. Men den behöver människans vakna medverkan. Då hjälper den oss att hela det som brustit, hela följderna av syndafallet som splittrade oss och skiljde oss från helheten – samtidigt som vi därigenom vann vår frihet. Kristus sände den helande Anden till människorna för att vi aldrig ska vara utelämnade åt tröstlöshet och hopplöshet i lidandet.

Och utan Kristus i våra själar – genom vilken den helande anden verkar –  fortsätter uppsplittringen och sprick-bildningen i det sociala. Anden är alltså inget surrogat för Kristus utan den gör Kristi närvaro ännu mer verklig. När Anden kommer säger den inte: ”Här är jag.” Den säger: ”Här är Kristus”. Den tröstar genom att göra Honom närvarande. Kanske skulle den tröst vi försöker att ge varandra vara effektivare om vi gjorde detsamma!

Ylwa Breidenstein