Etikettarkiv: ljus

3:e advent

Advent är en musikalisk händelse

Bara genom att försätta materie i darrning kan musik uppenbaras. Musik är därför alltid något omskakande, något som bringar det jordiska i rörelse. Ja, man kan nästan säga att den skakar och väcker upp materien ur dess stumma förkrampningar genom att låta den darra och vibrera.

Advent är en musikalisk händelse som bygger på samma lagbundenhet. Under de här fyra veckorna handlar det därför inte enbart om att drömma sig bort i himmelska klanger och vackra julsånger. Advent uppmanar oss också att bejaka det i jordetillvaron som är en förutsättning för att något högre skall kunna uppenbaras. Julens ankomst förutsätter att vi först försöker acceptera det i vårt liv som är omvälvande och omskakande, det som får oss att darra och bäva. 

För allt sätts i rörelse när Världsordet, Logos, nalkas den förhårdnade jordetillvaron. Inget kan förbli i det tillstånd det varit om det ska kunna tona och klinga här. Också vårt liv måste bli omskakat för att vakan ur sin förstumning. Först då kan det harmonisera och svinga med i Världsordets klanger och bli ett värdigt instrument för det evigt gudomligt rådande ordet.

Beethoven var en äkta ”adventsmänniska”

Det år vi snart ska lämna bakom oss har varit omskakande och dramatiskt på mer än ett sätt. Att det från början var tänkt som ett stort jubileums år för Ludwig van Beethoven, har helt hamnat i bakgrunden. Men Beethoven var en äkta ”adventsmänniska” som definitivt förtjänar vår uppmärksamhet.

Intentionen med hans musik var att väcka och förbereda människan för det högre som kommer henne till mötes från andliga sfärer. Därför förvånar det inte heller att han började sitt jordeliv för 250 år sedan just i advent. Han föddes den 16 december 1770, den 3:e söndagen i advent.

Redan dagen därpå döptes han i den katolska kyrkan, men han blev aldrig någon frekvent kyrkobesökare. Hans egen tro sprängde alla konfessioner och konventioner. Den behövdes inte kläs i ord utan han uttryckte den desto tydligare i sina musikaliska verk genom sprakande gudagnistor och flödande himmelstoner.

Det är som om Gud Fader själv dyker upp bland tonerna

Beethovens musik är som ett andligt språk som stimulerar åhörarens religiösa känslor. Den sätter oss i kontakt både med vårt inre och med något större. Klangerna är kraftfulla och gränsöverskridande, det är som om Gud Fader själv ständigt dyker upp bland tonerna.

För August Strindberg var Beethovens musik mer än musik – den förmedlade erfarenheter som ord inte kan uttrycka. Att lyssna på Beethoven blev för honom närmast en gudstjänst. Varje vecka bjöd han hem en grupp konstnärsvänner, som han kallade Beethovengubbarna, för att lyssna på och diskutera mästarens musik. I Beethoven sökte och fann man – förutom ojämförlig musik –  gemenskap i kampen för människors lika värde och eftersträvansvärd genialitet. August Strindberg längtade ständigt efter Beethovens musik. Den var för honom  ”det högsta uttrycket av mänsklighetens suckan efter befrielse”.

Även den urmusikaliske teologen och ärkebiskopen Nathan Söderblom satte Beethoven högt: ”Vad jag känner inför Beethovens musik är något av vad jag känner inför människolivets djupa erfarenheter och tillvarons mysterium.” Beethoven hade inte bara en orubblig tro på det gudomliga, han betraktade också mänskligheten som helig och värd att kämpa för. Det var det som speciellt tilltalade både August Strindberg och Nathan Söderblom .

Från djupet av sorgens avgrund sjöng han glädjens lov

Ingenting var lätt för Beethoven, varken på det personliga planet eller i det konstnärliga arbetet. Han var en stark och kolerisk individualist som paradoxalt nog trotsade både människor och Gud – även om han samtidigt trodde på dem. Medan han å ena sidan ofta ”förbannade sin Skapare”, som han själv uttryckte det, ville han å andra sidan ”från djupet av sorgens avgrund sjunga glädjens och skapelsens lov.” Hans uttryckliga önskan var ”att den olycklige måtte finna tröst genom att i hans musik finna en annan olycklig som inte ger upp kampen för att bli värdig namnet människa.”

Det stormade rejält i Beethovens liv. Han brottades ständigt med sina demoner och skakade han inte om andra så blev han själv omskakad av svåra ödesslag. Mest våndades han över sitt tilltagande problem med hörseln. Det är inte svårt att förstå tragedin i att en av alla tiders största tonsättare inte kunde höra sina egna kompositioner. Ändå var hans orubbliga övertygelse att Gud aldrig övergav honom. Bland det sista han sa på sin dödsbädd – den 26 mars 1827 – var: ” i himlen kommer jag att höra! ”

Varseblivning av det ohörbara

Men Bethoovens musik går inte att sära från hans dövhet. Den yttre dövheten stegrade det inre lyssnandet till att varsebli det ohörbara, det som lever mellan tonerna. I adventsepisteln i Människovigningens handling beskrivs hur stillhet och tystnad – det ohörbara –  blir till aning om anden. Löftesrikt och tröstande kan vi förnimma andens klanger i själens grund – även om det stormar och viner runt omkring oss.

Beethoven var en ”adventsmänniska” som bejakade det som fick hans liv att skaka och bäva samtidigt som han aldrig slog dövörat till mot det andliga. De omvälvande erfarenheter han därigenom gjorde blev till musik.

I hans verk finns hela spektrumet av musikaliska uttryck. Hans kompositioner uppstår ur växlingar mellan olika stämningar av lugn, ömhet, glädje, humor till mörka och stormiga känsloutbrott hos en plågad själ. Ingen annan tonsättare har så ärligt delat med sig av och låtit lyssnarna uppleva själens kamp för att komma till renhet, stillhet och frid, komma i adventsstämning.

Ylwa Breidenstein

Ljus i mitt dunkel

Vem är du, milda ljus, som strömmar över mig
och lyser upp mitt hjärtas dunkel?
Du är närmare mig än jag själv,
djupare inom mig än mitt innersta väsen,
och ändå är du ogripbar och okänd,
och står över varje namn,
heliga Ande, eviga kärlek.

Edith Stein

En lysande flamma

Herre, var en lysande flamma framför mig,
var en ledstjärna över mig,
var en jämn stig under mig,
var en vänlig herde bakom mig
i dag och alla dagar.

Columba

”Jag är världens ljus”

Bild: Sandra Rheude

Varde ljus!

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.” (1 Mos 1) Med ljusets skapelse börjar världens och mänsklighetens historia. Och sedan den allra första skapelsedagen har ljuset spelat en avgörande roll i våra liv. Inte konstigt då att människorna alltid sett upp till ljuset. Längtan efter ljuset blev till bön och religiösa handlingar. I gamla tider var den ädlaste gudstjänsten den där man offrade till solen, medveten om att den oavbrutet lyser i varje människobiografis bakgrund. Den yttre solen var som en överstepräst som vandrande förrättade sin gudstjänst på himlen samtidigt som han vigde jorden till ett tempel åt solguden. 

Bild: Uwe Appold

Ljuset tonar och klingar

Ljuset är svårfångat. Genom ord, toner och färger har människan försökt beskriva det. Några av dessa försök har blivit till odödliga mästerverk. Solsången av den helige Franciskus hör till dessa, likaså Rembrants målningar. Men även Beethovens kompositioner räknas hit – kanske speciellt då den nionde symfoni där ljuset bryter fram med enorm kraft och glädje. För en viktig sida av ljuset är just att det översinnligt tonar och klingar. De gamla grekerna benämnde därför ljuset ”phos” , ett ord som är besläktad med ”phoné”, ordet för stämma och röst! 

Det andra av de sju Jag-Är orden i Johannesevangeliet handlar om ljuset. I det 8:e kapitlet säger Kristus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”(Joh 8) Han säger det här när han befinner sig i templet i Jerusalem. Det är höst, mikaelitid – ett halvt år innan korsfästelsen. Människorna firar lövhyddo-festen och templets förgård är på kvällen och natten upplyst av mängder med ljus i sjuarmade ljusstakar. 

Bild: okänd

Äktenskapsbryterskan och den blindfödde mannen

Man kommer till Kristus med en äktenskapsbryterska och vill höra hans dom.”Den som är utan synd kastar den första stenen”, är hans svar och strax efteråt uttalar han orden ”Jag är världens ljus”. I följande kapitel botar han sen en blindfödd man. Utan tvekan har både äktenskaps-bryterskan och den blinde mannen något att göra med människans förhållande till ljuset.

Ingen har någonsin sett ljuset – i det avseendet är vi alla blinda. Ljuset är så osjälviskt, att det bara visar sig genom att göra annat synligt. Vi anar att det som lever i ljuset måste bli en del av vår själ för att vi ska kunna bli seende på ett nytt sätt och inte ständigt vandra i blindo, gå i mörkret. 

Att ha världens ljus är att se med evangeliets ögon och inte enbart med lagens stränga blick. Man kan ju uppenbarligen välja, båda sätten är möjliga. Men vi alla behöver – så som äktenskapsbryterskan –  någon som ser på själens otrohet mot det andliga med kärleksfulla ögon, ögon som inte fördömer utan förstår. Det är en förutsättning för att vi ska kunna övervinna våra svagheter och kunna upplysas av vårt samvetes röst. Samvetet vill väcka vårt tänkande, hjälpa oss att komma på andra och nya tankar.

För då vi tänker lever vi i ljus. Varje tanke är uppfångat ljus som vill leda oss till nyainsikter. Det som vi i vårt inre upplever som tankar är det vi i det yttre ser som ljus. Ljus och tankar är det samma sett från olika håll, är två sidor av samma sak.

Bild: Uwe Appold

Människan är ljus

Vem är jag och vem ska jag bli? Det är kanske de frågor som våra tankar mest kretsar kring. ”Jag är världens ljus”, Kristus svar är entydig. Människan är ljus och ljuset vill bli ett jag. I vårt innersta sker en ständig förvandling från ljus till jag, från jag till ljus. Detta ljus vill bli hela världens ljus, vill bli den nya verkligheten, där hela mänskligheten förenas i ett och samma kärleks-väckande samvetsljus. 

Vi bär alla ett skimmer av Kristus i oss. Gud har planterat ljuset i vårt innersta för att vi ska finna Honom. Att se på sin omgivning med evangeliets ögon är att se sin vardag i Kristi ljus. I Människovigningens handling övar vi  vecka efter vecka upp just den här förmågan att uppleva ”Kristi ljus i vår dags ljus!”

Bild Uwe Appold

Som en blomma vänder sig mot solen

Då Kristus sägen ”jag” så är det något annat än då vi människor slentrianmässigt låter samma ord komma över våra läppar. Det vardagliga jaget är vänt från det gudomliga. Vårt innersta jag däremot är vänt mot Kristus, är en del av hans lysande jag. Som en blomma vänder sig mot solen vänder sig den här kärnan i vårt jag hängivet mot det gudomliga ljuset. Meningen med livet är att låta det inre jaget få mer och mer att säga till om i våra liv, att låta det ljusbesläktade i oss ta överhand också i vardagen.

Det sker när vi liksom ljuset osjälviskt gör andra synliga och avstår från att hävda oss själva. Man kan bara leva med Kristusljuset genom ödmjukhet och offerberedskap. Och ju mer vi offrar till ljuset desto mer börjar vi att lysa! Vi vet det inte, märker det inte, men så är det! Även om vi människor inte ser det så ser änglarna det! 

Guds skapelse av ljuset i tidernas begynnelse får idag sin fortsättning i oss människor när vi aktivt väljer handlingar som får mänskligheten och därmed också jorden att lysa upp och mer och mer förvandlas till en ny sol!

Ylwa Breidenstein

Bild Uwe Appold

Annandag påsk

Bild: Marita Karlsson

Skapande sol 

Hur ser det månntro ut i vårt allra, allra innersta? 
Att fånga den stämningen i ord är nog inte det lättaste, men de som har försökt har ofta sagt att den har någonting med värme, glöd eller också ljus att göra, som ett slags sol djupt under allt det som syns utanpå.
Kunde det vara så att vi egentligen är större eller mindre solar allihop, utan att vi märker det? Lite som Edith Södergran: 
Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. 
                                                                 ++++ 
Påskberättelserna i Bibeln är fyllda av dramatik och häftiga svängningar. 
När påsken bryter in är det så tidigt att de flesta ännu sover efter en omtumlande sabbatsfest. Några kvinnor har stigit upp för att gå till en grav. Evangeliet är väldigt exakt när det gäller tidpunkten för detta: det sker i dagbräckningen under den första veckodagen. 
Den första veckodagen är söndag, solens dag. När kvinnorna går till graven är det ännu mörkt. När de kommer fram går solen upp. 
Är detta ögonblicket kristendomen började? På solens dag när solen gick upp. 
                                                                     ++++ 
Det finns ett annat ställe i Bibeln som påminner om detta. Vi hittar det på den allra första sidan – i skapelseberättelsen – och är bekant för de allra flesta: ’Och Gud sade: ”Varde ljus” och det vart ljus’. En väldigt vacker bild: ljuset som det första skapade, och också detta skedde på ”den första dagen”. 
Vi ser här hur de två berättelserna går in i varandra. Gamla testamentets skapelseberättelse lägger något solartat som grund för världens existens och utveckling. Påskhändelsen tar upp samma tema: ur en förmörkad värld stiger solen, ljuset, värmen som den nya skapelsens drivande kraft. En Människoson har fört solljus till dödens boningar, som lever upp igen. 

Men det slutar inte här. 

Det blir allt tydligare att det är en tredje soluppgång som världen idag längtar efter. Men den kommer inte att ske därute, ingen frälsare skall komma och rädda oss ur det mörker vi själva skapat och som hotar hela vår existens. Det är i hjärtat hos människorna, ”längst inne”, som solen borde gå upp. Den första pingsten är begynnelsen på den tredje skapelsevågen. Vi glömmer så lätt att orden ”skapare” och ”skapelse” inte bara gäller en skapande Gud, utan att också vi har getts förmågan att skapa – liksom de första lärjungarna. Den kraften kallas också för Kristi kraft. Den gudomliga världen väntar att vi tar oss till den och att också vi växer till livgivande, skapande ”solar” i de mindre eller större världar vi satts att verka i här på jorden. 
I en mörk tid bryter påskens skapande kraft fram i de människor som har ”sol i hjärta, sol i sinne”!

Lars Karlsson