Etikettarkiv: långfredag

Vad är jag skyldig mig själv?

Långfredag i stilla veckan

På långfredag kommer vi fram till korset, den kristna trons kärna. Vi kommer så nära att vi kan höra orden från korset. ”Fader, förlåt dem ” Kristus första ord från korset är en bön om förlåtelse. Korset är mysteriets och förlåtelsens plats, det är här vi kan finna den. Här och ingen annan stans.

”Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåter dem oss skyldiga  är”, ber vi i Fader Vår. Vi kommer inte vidare i bönen om vi inte tar oss igenom det här nålsögat. De första meningarna i Fader Vår vänder sig till himlen, de följande mot jorden och nu är vi framme vid människan själv. Vår försoningsvilja ställs på prov. Besitter vi det mod som krävs för att be om förlåtelse och för att själva kunna förlåta? Vid den här korspunkten i Fader Vår visar det sig obönhörligt hur starkt vi förbundit oss med Kristus.

Måste man alltid förlåta? Det är lätt att svara ”ja” men det är inte lätt att göra det.  Vi behöver idag få ett nytt och friare förhållande till det här begreppet som blivit så nedtyngt av plikt och moral. Kanske är det en hjälp att börja hos sig själv och utgå från frågan vad är jag skyldig mig själv? Vad bär jag på för skulder? När jag ser mig själv i ögonen och erkänner det som ännu är bristfälligt, väcks mitt högre jag. Det bär på mina ideal och mål, på min gudomliga gnista och kan därför förlåtande uppmuntra mitt vardagsjag till bättring utan att lägga sten på börda.

Att vara skyldig är ett mänsklighetsöde – ingen är helt oskyldig. Lösningen är förlåtelse, att förlåta sin nästa. Då tar vi ansvar för våra relationer och drar oss inte undan konsekvenserna av vårt eget handlande. Vågar jag fråga mig vad min andel är i en annan människas skuld? I Faderns och Kristus rike bär vi varandras skulder. Sann gemenskap visar sig där förlåtelse förvandlar skuld till kärlek.

Förlåtande är ett kännetecken för Gud. Men det är också en handling som  människan kan utföra, något som vi därför har gemensamt med Gud. ”Förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåter ”. Den ström av förlåtelse som vi själva dagligen får ta emot från himlen kan vi pröva att skänka vidare till våra medmänniskor.

Förlåtelse är inte bara att dra ett sträck över det som skett. Det är en process som får ta tid. En rörelse mot ett mål som vi vill försöka uppnå. Det är inget vi behöver klara av en gång för alla, utan något vi kan öva på varje dag på nytt. Genom att göra det tränger vi djupare och djupare in i korsets och förlåtelsens mysterium.

Ylwa Breidenstein

Långfredag i stilla veckan

”Det är fullbordat”

”När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” Djupt prövad efter sex långa timmar på korset uttalar Kristus nu det sjätte, näst sista av de sju orden. Han har bara några minuter kvar att leva då han säger de kanske tre viktigaste orden i mänsklighetens historia: ”Det är fullbordat!”Här är början till något helt nytt. Här föds en ny tid. Här fullbordas Guds plan att rädda världen. Men för de få människor som stod kvar runt korset var de här orden en gåta. Vad hade han fullbordat, han som dör som en förbrytare? De hade kanske väntat sig helt andra ord: ” Jag har misslyckats, allt var förgäves” eller.”Det är slut”, men han säger det motsatta. ”Det är fullbordat”, det är segerns och triumfens ord. Kristus dör inte i nederlag. Han dör i seger! 

Ingenting kan läggas till eller dras ifrån mer.

Vi använder sällan ordet fullbordat till vardags. Istället säger vi att något är avklarat eller avslutat. Vi känner kanske en viss tillfredställelse när vi säger det och andas ut. Det är alltid ett speciellt ögonblick när man sätter punkt för ett projekt. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån mer. Oavsett om vårt intellekt eller vårt känsloliv säger något annat, så förändrar det inte grundfaktumet att nu   är  allt  klart. För Kristus kommer orden också som en utandning. Men det är inte tillfredsställelsen över sin egen gärning som fyller hans själ, utan kärleken till Fadern och människorna. Han har fullgjort det uppdrag Fadern gett honom. Det är svårt att föreställa sig för oss, men det var just för det här, för korsfästelsen på Golgata, som Kristus hade kommit till jorden. Hans uppdrag var att bli människa och ge sitt liv på korset och nu var han vid målet. På ett tydligt och konkret sätt hade han visat på den Gud som inte tvingar eller gör våld på människor, men som i kärlek låter sig tvingas och bli utsatt för våld och förnedring för vår skull.

Den sjätte dagen

Det var på veckans sjätte dag, en fredag som Kristus fullbordade sitt livsverk. I skapelseberättelsen i GT används också ordet fullbordat: ”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns.” Gud fullbordade allting på sex dagar och vilade på den sjunde. Det var på den sjätte dagen som människan skapades till guds avbild. Men den här likheten med sin skapare förlorade vi människor mer eller mindre under utvecklingens gång. Genom det som sker på långfredagen så skapas möjligheten för var och en av oss att börja återerövra den förlorade människobilden – att göra som Kristus och bli människa! Därför överraskar det inte heller att orden ”Se människan” har en central roll på långfredagen – det är Pilatus som uttalar dem. Så som gud fulländar skapelsen och vilar på sjunde dagen, så fullbordar Kristus sin jordemission på veckans sjätte dag, fredagen och låter den sjunka som ett framtidsfrö in i sabbatsvilan.Den sjätte meningen på korset riktar sig till Fadern. Kristus bekräftar för honom att nu är ögonblicket inne då allt är klart. Därefter böjer han sitt huvud – som han otroligt nog hållit upprätt under hela tiden fram till nu – och överlämnade sin ande. Till sista ögonblicket är han herre över situationen.

”Det är fullbordat, men det är inte över” skrev en teolog en gång. Även om det som skulle ske på korset är fullbordat, slutar inte Kristus gärning där. Han kommer att förbli den korsfäste, kommer att fortsätta att vara en lidande frälsare, så länge vi människor inte gör något åt det. Vår kallelse är att vara med och i den här världen och genom våra liv, fullborda det Kristus fullbordat på korset: Att utföra guds vilja i frihet.

Tetelestai

Tetelestai är det grekiska ordet för ”det är fullbordat” och det är det som används i evangeliets urtext. Ordet användes till vardags i tre olika sammanhang. När en arbetare slutfört ett speciellt ansvarsfullt uppdrag anmälde han det till sin arbetsgivare med ordet tetelestai. När man hade återgäldat en skuld skrevs ordet tetelestai över hela skuldsedeln. Och när man hade hittat ett felfritt offerlamm, band man ihop dess ben och bar det till prästen utanför templet. Man överlämnade djuret med ordet tetelestai.

Kristus tog på sig det speciella uppdraget att utföra Faderns vilja, för att rädda mänsklighetens framtid och ge oss en väg att följa. Han tog också på sig att återgälda våra skulder till Fadern, för att ge oss möjligheten att börja på nytt. För allt detta offrade han sig som ett lamm. På den historiska långfredagen skulle vid den nionde timman – samma tid som Kristus led offerdöden  – påsklammet offras i templet. Tusentals lamm överlämnades under eftermiddagen till prästerna medan ordet tetelestai ekande från tempelväggarna om och om igen.

Ett mysterieord

Men tetelestai  var också ett mysterieord som betecknade slutet på en invigningsväg. ”Vigningen är fullbordad” kunde det också betyda. Det övertogs av kristendomen och den katolska mässan avslutas med liknande ord på latin ”ite missa est”.  Också vi i Kristensamfundet låter det sjätte ordet på korset klinga med när vi avslutar altarsakramentet med orden ”Detta var den”. Då låter vi slutorden i Människovigningens handling förena sig med Kristus då han fullbordar sitt världssakrament på Golgata med ordet tetelestai:  ”Den stora, heliga handlingen, detta var den!”

Ylwa Breidenstein