Etikettarkiv: korset

PALMSÖNDAG i stilla veckan

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

Att lyssnande närma sig korset

En människas sista ord i livet väger tungt och präglar sig in i vårt minne – många gånger som en dyrbar skatt. Hur värdefulla och kraft-givande är då inte Människosonens avskedsord för oss människor! Vid sju tillfällen under sina sex timmar på korset talade Kristus. De här sista orden i livet, före uppståndelsen, kan ledsaga oss genom Stilla veckan och vara till hjälp om vi lyssnande vill närma oss korset – med början i dag på palmsöndag. Det allra första Kristus uttalar inför avskedet handlar om förlåtelse: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23,34)Det här säger han vid själva korsfästelsen, när de första fasansfulla smärtorna river genom hans kropp och alla hånfulla ord svider i hans själ. Som i en bön uttalar Kristus nu de här orden till Gud.

Utan förlåtelse är världen förlorad

Vem, eller vilka, är det egentligen Jesus ber för? Är det för de romerska soldaterna, som naglat honom vid korset? Eller för de båda förbrytarna som är korsfästa på varsin sida om honom? Ber han för dem som smädat honom och satt en törnekrona på hans huvud? Tänker han kanske på Pilatus eller rent av på sina lärjungar som lovat att dö för honom, men nu flytt eller t o m förnekat honom? Eller ber han kanske för dig och mig? I Kristus ord ”Fader förlåt dem” innefattas vi alla! Kristus ber för mänskligheten. Han vet att utan förlåtelse är världen förlorad. Förlåtelse är det enda som för oss in i framtiden. Det är kärleken till världen som ger Honom kraften att i den här svåra stunden be om förbarmande t o m för sina bödlar.

Konsten att släppa taget

Vi lever mitt i en värld där oförätter, kränkningar och smutskastningar omger oss. Det hör till vardagen att vi utsätts för det – eller att vi själva utsätter våra medmänniskor för det. Men också Kristus lever mitt i den här världen. När en människa såras, såras också Kristus. Han känner med oss, lider med oss. Men han försöker också ledsaga oss, så att vi inte fastnar i en offerroll som gör att vi inte släpper taget om det kors av orättvisor som vi upplever oss fastnaglade vid. Och alla Kristus sju sista ord  –  eller sista sju meningar – på korset ger en god vägledning i just konsten att släppa taget. Kanske gäller det framförallt de här första orden om förlåtelse. Att kunna förlåta och släppa taget, för att sedan försonas både med sina egna och andras otillräcklighet är vår tids utmaning. Att i stället –  för att själv i tid och otid  kräva det sista ordet i en konflikt –  kunna avstå det till vår motståndare är ingen lätt sak. Men det ger oss tid och distans att formulera avslutande ord som inte river upp nya sår. 

Ja, visst kan vi förlåta!

Kristus reagerar på de oerhörda kränkningar han utsattes för, genom att sträcka ut sina armar förlåtande mot hela mänskligheten. Klarar vi av att gå med öppna armar mot våra motståndare i en konflikt?  Ja, visst kan vi förlåta, även om det inte går lättvindigt. Var och en kan förlåta det som åligger honom att förlåta. Vi kan glömma det som är värt att glömmas. Vi kan stryka ett streck över gamla historier. Att förlåta innebär att man lägger ned anklagelsen mot den som handlat kränkande. Man väljer bort rätten att döma, för att i stället ställa fria. Förlåtelse innebär självklart inte att släta över, men att offra sitt minne av en oförrätt. I bland klarar vi inte av att göra det en gång för alla utan måste göra det om och om igen. Förlåtelsens största betydelse ligger i det sociala. Och för att vi ska kunna bli förlåtna så måste vi vara beredda att förlåta andra. ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga är” säger vi när vi ber .

Be om ursäkt eller förlåta?

Det kan vara överraskande att Kristus här på korset förlåter utan att någon bett om det! Vanligtvis ser vi på förlåtelsen som något dubbelt. Det behövs en som ber om förlåtelse och en som ger förlåtelse. Det är just det som gör förlåtelsen så stark och som utgör skillnaden mellan att be om ursäkt eller förlåta. En ursäkt behöver inte innehålla någon ånger, den fokuserar enbart på att någon annan har blivit sårad och det är vad man vill ursäkta. Medan förlåtelse innebär att samtidigt som man ser den som blivit drabbad och vill rätta till det också själv känner ånger och vill medge att man själv gjort fel. Förlåtelsen kommer från hjärtat.

En process av oavbruten förlåtelse

Nu säger Kristus på korset inte bara ”Fader förlåt dem” – han tillägger ”ty de vet inte vad de gör”. Mycket av det vi ställer till med av förödelse i det sociala beror på okunskap och omedvetenhet. De som korsfäste Jesus hade förmodligen inte heller en tanke på att de egentligen avrättade en Gud. Under hela vårt jordeliv pågår i vårt inre en process av oavbruten förlåtelse, som vi mestadels är omedvetna om. Vårt ”högre jag”, ”Kristus i oss” förlåter oupphörligt vårt lägre, vardags jag, som inte vet vad det gör, som mestadels av oförstånd kränker och sårar oss själva och vår omgivning. Det högre jaget måste förlåta för att kunna stanna kvar hos det lägre och hjälpa det att höja sig över sig själv, istället för att sjunka under sin nivå. Ju mer vi aktiv förbinder oss med den här strömmen av förlåtelse i oss desto närmre kommer vi Kristus. Förlåtelsens inre kraft är ännu svagt utvecklad hos oss – både när det gäller att ge förlåtelse och att ta emot förlåtelse. Vi stärker den moraliska substansen i världen varje gång vi klarar av att förlåta – men också varje gång vi själva står upp och ber om förlåtelse utifrån en insikt om ett felaktiga beteende. Förlåtelsen är en av de viktigaste andligt-moraliska krafterna som måste utvecklas idag. 

Den är avgörande för Kristus-impulsens öde. Utan att kunna förlåta når vi inte mötet med Honom och den andliga verkligheten. Och då handlar det inte om att förlåta vid enstaka tillfällen utan att följa evangeliets (Matt 18,21) uppmaning och förlåta inte sju utan sjutti gånger sju gånger!  

Ylwa Breidenstein