Etikettarkiv: kärlek

”Se flammorna”

”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor, som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.”    (Apg 2)                              

Eld är andens element, en bild för det som vill uppfylla vårt innersta och göra oss till medskapare av framtiden. Till pingsten hamnar det här elementet i förgrunden genom imaginationen av eldsflammorna som svävar ovanför apostlarnas huvuden. Vi blir påminda om den världsvärme som alltet en gång skapades ur och som nu vill individualiseras och flamma upp i varje enskild människa på jorden.

Anden lyse upp oss

Anden är kanske den mest osynliga av trinitetens, treenighetens väsen. Sonen Gud får vi föreställa oss som människa och människobroder. Fadern Gud i sin världsomfattande storhet är det redan lite svårare att få grepp om. Ändå är ordet fader en hjälp på vägen och ger oss ett spår att följa. Men hur ska vi kunna få en inre föreställningen av Anden Gud?

Anden lyse upp oss, hör vi i Människovigningens handling. Kanske är det en början att närma sig den heliga anden genom att knyta an till ljusets rike och till ljusupplevelser som vi haft. Vi kan försöka föreställa oss andens väsen som ljust strålande i ett rike av lysande ljus. Ett ljus som består av renaste klarhet, ogrumlad renhet och glänsande skönhet. Men ett ljus som framförallt är genomträngt av levande vishet. Varje enskild ljusstråle i det här riket är samtidigt en världstanke som med intensiv kraft verkar in vår jordetillvaro, så som det yttre solljuset verkar i växtriket och ger det liv.  Den helige andens ljus omfamnar till pingsten hela vår jord och mänsklighet, vill ge oss en värmande upplevelse av helande enhet.

Elden – en värdig bild av andens förmågor

Till bilden av ljuset kan vi nu lägga bilden av elden. Elden med sin intensiva aktivitet och rörlighet är tillsammans med ljuset en värdig bild av andens förmågor. Den utstrålar flammande energi och livgivande värme. Tankar uppfyllda av pingstens anden är inte kalla eller abstrakta. När den heliga anden får glöda i oss värms våra tankar, vi blir eld och lågor för kreativa idéer och finner ideal att brinna för.

Pingsten är en avgörande vändpunkt i kristendomens historia. Genom andens utgjutelse vid den allra första pingsten blir apostlarna självständiga bärare och förkunnare av kristendomen. I deras inre vaknar en djupare förståelse – går det upp ett ljus – för Kristi väsen. De har levt med Honom i tre år, sett honom, lyssnat till honom, upplevt hans gärningar, ja kanske har t o m hans händer berört dem. Mycket av det de upplevt har de säkert inte förstått och vissa av händelserna har skrämt dem och gjort dem upprörda. Men alla –  utan undantag – har älskat honom! 

Långfredagens händelser driver dem mot den absoluta förtvivlans avgrund. När Kristus sedan visar sig för dem som den Uppståndne är det till att börja med helt obegripligt, som en mäktig, overklig dröm. Till himmels-färd går de igenom avskedets smärta ännu en gång, en smärta som samtidigt blir födslovärkarna för den nya förmågan som föds i dem till pingsten. 

Steget från lärjunge till apostel

Fram tills dess har lärjungarna varit utom sig i ordets dubbla bemärkelse. Men nu, på pingstdagen, kommer de till sig. Nu älskar de inte enbart den som gått bredvid dem de tre åren, utan de börjar också att begripa honom. Inte på ett ytligt sätt, utan med det djupaste i deras egna själar förstår de djupet i Kristi väsen. Det är nu de tar steget från att vara lärjungar till att bli apostlar! Allt de fram tills dess upplevt har varit för-beredelser för pingstens stora ögonblick. All smärta, förtvivlan men också kärleken till Kristus gjorde dem mottagliga för den heliga anden.

En klang, ett eko av den här urhändelsen upprepar sig varje pingst på nytt. Sedan jul har vi vandrat med Kristus och upplevt både sorg och glädje. Vi har hört hans evangelieord, sett spåren av hans gärningar, kanske t o m anat en beröring av honom i vårt allra innersta inre och känt hur kärleken till honom tänts. Kärleken är också temat i evangelietexten som läses under de tre pingstdagarna (Joh 14).”Den som älskar mig uppenbarar min ande” heter det där. Kärleken till Kristus är förutsättning för att pingsten kan nå fram till oss.

Lågorna över apostlarnas huvuden är inte enbart en bild för andens närvaro utan också ett utryck för hur varje människojag översinnligt flammar upp när hon i kärlek tar emot Kristi ande och därigenom blir en apostel, en guds medarbetare på jorden. Uppdraget är att få hela mänskligheten, alla människor på vårt jordklot att flamma upp för samma mål, brinna av kärlek till varandra, till jorden och till det gudomliga och så bli ett svar på Kristus  högsta önskan och längtan när han säger:

 ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!”( Luk 12:49)

Ylwa Breidenstein


JANUARIBREV

En slingrande väg mot den heliga mitten

Labyrinten är en uråldrig symbol, ett heligt tecken med hemlighetsfulla linjer. Den finns i alla kulturer och har använts till allt från invigningsriter, begravningar och bön till dans och lek. Ibland liknas den med en livmoder ur vilken det andliga jaget föds fram. Labyrinten är en synlig väg som för in i det osynliga. I kristna sammanhang sågs labyrinten förr som en pilgrimsväg, som den lilla vägen till Jerusalem.

Den ursprungliga labyrinten är en slingrande väg mot den heliga mitten, uppbyggt runt ett kors. Den har inga irrvägar där det gäller att välja rätt bland flera alternativ. Inte heller är den en spiral. Vägen i labyrinten ändrar ständigt riktning men är fri från korsningar. Den som går den blir om och om igen förd förbi målet, mitten. Vi uppmanas ständigt att byta riktning och vända om tills vägen äntligen mynnar ut i det efterlängtade frirummet, mitten. Under vägens gång stöter vi hela tiden på det osynliga korset. Det är det som manar till byte av riktning, till omvändelse. Labyrinten uppenbarar en väg som inte utesluter utan omsluter och innefattar. Bara den når målet som går vägen själv, som hela tiden går vidare, som söker vägen, accepterar vändpunkter och inte ger upp. Här är inte endast målet det avgörande utan också själva vägen.

Våra livsvägar påminner om den här ursprungliga labyrinten. De kännetecknas också av ständiga uppbrott och riktningsändringar. De väcker mängder av frågor: Varför går det inte vidare i mitt liv? Vad är det som hindrar mig? Är jag på rätt väg? Kommer jag någonsin att nå mitt mål? Ifrågasättanden och omvändelser gör att jag kommer vidare. Omvägar är inte irrvägar utan nödvändiga läromästare. De är den del av färden som ger nya insikter: Vägen leder mig. Jag blir förd. Jag är vägen. Också varje människomöte, varje vänskap är en labyrint där det gäller att trevande närma sig mitten och kunna lämna den igen. I mitten är Du och ingen väg är för lång till Dig!

I sökandet efter den heliga mitten möter vi Kristus som både är vägen och målet, tillvarons hjärta. Vägen till mitten är en väg till kraft och uppståndelse där vi inte förlorar oss utan finner oss –  finner Kristus i oss!

Ylwa Breidenstein

Vänskapsmöte i Järna 31/1 – 2/2

I Kristofferuskyrkan finns en kopia av labyrinten i Chartreskatedralen. Under Vänskapsmötet kommer vi att gå i den för att sedan dela med oss av upplevelsen. Hjärtligt välkommen du också!

Franz Kafka och dockan

Om författaren Franz Kafka  (1883-1924) berättas det att han en dag, när han strosade genom Berlins gator, mötte en gråtande liten flicka. Det visade sig att hon tappat bort sin älskade docka. Kafka, som varken var gift eller hade egna barn, blev berörd av hennes förtvivlan. Han erbjöd sig att tillsamman med henne söka efter dockan. De letande länge och väl men kunde inte hitta den. Då föreslog Kafka att de skulle träffas igen nästa dag för att fortsätta sitt sökande. Men inte heller då hittade de den saknade dockan. Istället ”hittade” Kafka ett brev från dockan. I brevet bad dockan att flickan inte skulle vara ledsen. Dockan berättade att den begett sig ut på en lång resa för att se världen. Den lovade också att regelbundet skriva till flickan om sina äventyr.

Det här blev början på en berättelse som skulle fortsätta också efter det att Kafka dött. Varje gång han träffade flickan hade han med sig ett brev från dockan som noggrant skildrade allt den varit med om. Den lilla flickan lyssnade hänfört då Kafka läste upp breven. Till sist kom också ett brev som berättade att dockan snart skulle vara hemma igen. Nästa gång de sågs hade Kafka med sig en docka till henne som han köpt. ” Men den ser inte alls ut som min älskade docka”, sa flickan besviket när hon såg den. Då läste Kafka upp ännu ett brev där dockan förklarade att den långa resan och alla upplevelser hade förändrat den. Lättad kramade flickan om både dockan och Kafka och gick med glada steg hem med sin återfunna vän i sina armar.

Inte lång tid därefter dog Kafka. Många år senare hittade den nu vuxna flickan ett brev gömt i dockan. På en liten papperslapp stod att läsa: ”Allt som du älskar kommer du någon gång att förlora, men kärleken återvänder alltid till slut – i ny gestalt!

Ylwa Breidenstein

🖨