Etikettarkiv: hopp

Att leva i en apokalyptisk tid

Vad betyder vår kristna tro i tider av klimatförändringar, coronapandemi och ökade politiska såväl som ekonomiska spänningar? Ger vår tro oss ett verkligt stöd inför de globala utmaningar som mänskligheten står inför idag? Tilltron till vår förmåga att klara dessa utmaningar är inte den bästa. Istället  smyger sig lätt en domedagsstämning över oss som hotande talar om jordens och mänsklighetens undergång. I de här sammanhangen brukar vi säga att det känns ”apokalyptiskt” och menar att det handlar om den yttersta tiden för vår existens.

Apokalypsen synliggör en värld av nya möjligheter

Men ordet apokalyps avser något annat än undergång. Det betyder uppenbarelse, avtäcka eller att göra något synligt. Därför kallas också bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, för Apokalypsen. Den synliggör en ny värld av möjligheter som närmar sig oss. Samtidigt avslöjar Apokalypsen obarmhärtigt det som i och utanför oss inte längre är fruktbart eller skapande och som därför går sin undergång till mötes. Det är den här framtids-hämmande aspekten i begreppet apokalyps som vi ensidigt satt i förgrunden. Att leva i en apokalyptisk tid, som vi ofta säger att vi gör, handla om vårt förhållande till framtiden. Vår kristna tro kommer här till sin rätt för den innebär att vårda minnet av framtiden! Men kristenheten verkar att ha drabbats av svår minnesförlust när det gäller detta. Förlusten av framtiden är en allvarlig sak därför att vår bild av framtiden formar nuet. De mål vi har i sikte avgör de val vi gör i vår vardag. Vi skapar verkligheten, nuet och framtiden med våra tankar.

”Det finns ingen framtid om man hela tiden skjuter den på framtiden”

Den kristna tron talar om framtiden som Guds rike. Den påminner oss om de erfarenheter och beröringar vi redan haft med vårt mål och ursprung – med Guds rike.  Det är ett rike som inte ligger och väntar på oss i en fjärran framtid utan som vi fått tillträde till redan nu. Framtidens rike existerar paradoxalt nog även i nutid. ”Det finns ingen framtid om man hela tiden skjuter den på framtiden”, som en klok man sa en gång. Vår apokalyptiska tid vill att vi vaknar upp och varseblir framtidens närvaro, avtäcker och synliggör den. Vill vi bereda den en plats i vår tid behöver vi skapa nya värdegrunder där det finns utrymme för broderlighet och empati. Då måste vi kunna vara sårbara och våga se våra egna pinsamheter i ögonen. Först när vi inte gömmer oss bakom förutfattade meningar om oss själva och andra får framtiden ett fäste i vår tillvaro här och nu.

Det apokalyptiska talar inte om förvandling utan sätter punkt

Det apokalyptiska talar till människans dövhet och dumhet, riktar sig mot förhårdnader i våra hjärtan för att ondskan inte ska får sista ordet.  För ingen kan blunda för att vi står inför en avgörande konflikt mellan gott och ont i världen. Men genom att se krisen och erkänna den börjar vi att lösa den. Det apokalyptiska i tillvaron kan vara svårsmält därför att det inte i första hand talar om processer, förvandling eller utveckling så som vi är vana vid.  Istället sätter det punkt, visar på det som definitivt är avslutat. Man kan inte återuppliva det förflutna, det som inte längre är tidsenligt. Men innan elden slocknar flammar de gamla lågorna upp en gång till och kan ställa till med stor förödelse. Det är något som sker i vår tid och som vi lätt misstar och felaktigt tolkar som framtidens röst.

Det kristna yttrar sig i en konstruktiv framtidstro

Allt kristet har sina rötter i framtiden och yttrar sig i  konstruktiv framtidstro.  Även om det också innebär att avstå och offra, att uthärda lidande och svårigheter behåller det kristna i människan sitt trotsiga hopp om att det goda må bestå. Visst upplever vi alla tider när hoppet glöms bort, kommer i kläm, kvävs och t o m går förlorat för en stund. Men vi får också ta emot hoppet på nytt gång efter gång, som gåva av den andliga världen. Vi kan öva oss i att vårda det som något heligt och dyrbart, låta det växa och mogna till tro och kärlek  – utan att det för den skull behöver förlorar sin egna unika identitet.

Optimism har ett dåligt minne

Att ”hoppas”, ”se ljust på framtiden” och att ”vara optimistisk” är uttryck som vi ofta använder för att beskriva detta. Men de här orden uttrycker inte samma sak. Till skillnad från hoppet har optimismen ett dåligt minne och otillräcklig verklighetsprövning. Både den och det positiva tänkandet är viktiga och vi har alla upplevt att det ger resultat. Samtidigt har de den svagheten att misslyckanden lätt glöms bort, att man ”räknar de lyckliga stunderna blott”.  Med hoppet är det annorlunda. Det minns våra skamliga och smärtsamma erfarenheter, ja, det sanna hoppet räknar till och med in motgångar i framtidskalkylen. Det står helt öppet inför framtiden, men lever i kraft av tidigare erfarenheter, då kärleken visade sig starkare än hatet, då livet besegrade döden och då misströstan övergick i tillit. 

Det kristna hoppet väcks genom minnet av mysteriet på Golgata

Det kristna hoppet för framtiden väcks genom minnet av något som redan hänt, nämligen minnet av mysteriet på Golgata. Kristi död och uppståndelse är en händelse som skett i det förflutna samtidigt som det är en gåva från framtiden, från Guds rike. Den fortplantar sig i varje ögonblick av våra liv för att Guds rike ska kunna vara med oss nu och i en evig framtid. Detta är vår kristna tro som hjälpande står vid vår sida i lugna såväl som dramatiska tider!

Ylwa Breidenstein

Allhelgonatid

En gränsöverskridande helg

Ett barns födelse och en människas dödsögonblick är tillfällen då livet vibrerar av närvaro och högtidlighet – vi ställs inför livets mysterium. Både vid födelse och död blir det tydligt hur beroende vi människor är av varandra, hur viktigt det är med nära och ärliga relationer, hur viktigt det är att bli sedd och älskad och att inte behöva känna sig ensam.

Hopp är det vi gör idag för att förändra morgondagen

Döden är en gräns för våra liv här och nu, men livet fortsätter att finnas bortanför den gränsen och också där behöver vi människor varandras gränsöverskridande omtanke och kärlek. Både de anhöriga som är kvar i jordelivet och de avlidna som gått över tröskeln behöver fortsatt varandras tillit och uppmuntran. Men framförallt behöver vi alla hopp om att vi ska mötas igen. Och hopp är inte bara en känsla, utan en handling. Ja, hopp är det vi gör idag för att förändra morgondagen – egentligen det samma som sker när vi ber.

Solidaritet utöver dödens gräns

Att be för de döda har kallats den mest osjälviska formen av alla böner. Samtidigt är det ett av de mest påtagliga tecknen för solidariteten utöver dödens gräns. Bönen är en möjlighet att åtgärda det man kanske försummat i relationen medan den döde ännu levde på jorden. Ja, bönen ger oss till och med möjligheten att visa våra döda fiender kärlek!

Vi kan låta den här allhelgona-helgen bli till en sådan gränsöverskridande bön för våra döda. Där vi ber om Guds kraft och hjälp att inte bara i dag, utan varje dag  under hela året hålla dörren öppen för varm gemenskap med de döda!  

Ylwa Breidenstein

Hieronymus Bosch: själarnas uppstigning till himlen

Selma Lagerlöfs tankar om döden

Selma Lagerlöf var en mästare i att skildra vår relation till de döda. I hennes romaner och noveller suddas många gånger gränsen mellan levande och döda ut. Av hennes skildringar blir det tydligt att hon själv aktivt och medvetet vårdade minnet av de bortgångna och därigenom gjorde värdefulla erfarenheter. Här kommer ett axplock av hennes visdom:

”När man ber en död om råd, märker man redan medan man frågar, vad som är rätt!” (ur ett brev)

”Huvudsaken är att människan håller fast vi två saker: tron på Gud och tron på odödligheten. Detta är det dyrbaraste vi har! Där jag kan tro på Gud och odödligheten märker jag hur livet strömmar till mig.” (ur ett brev)

-Jag ser de döda, sade hon. Jag ser dem, som vi nyss har jordat. Jag ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de har gått ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett skolhus, och där begär de att få komma in. Då träder en man till deras möte. ”Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet .Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga! Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! (Bannlyst)

”Det är något eget med musiken säger översten i samtal med en vän. Det är kanske så, att den inte hör riktigt hemma här på jorden. Herre Gud, bror, när man tänker efter, så är den ju rakt ingenting. Man kan inte ta på den, och den kan inte säga en något, som man förstår och begriper. Tror inte bror, att musiken är det språket, som talas där långt borta,» fortfor han och visade uppåt med handen, »fast det bara är ett svagt genljud, som kommer ner till oss?»  »Jag menar, att den hör till både jord och himmel,. »Den är nog menad som en väg åt oss över till det där andra. Och nu ska bror bygga vidare på den vägen, så att jag får vandra på den ännu en stund, bort mot det där, som inget slut har.” (Troll och människor)

Ylwa Breidenstein

Duccio di Buoninsegna: Kristus tar upp en avlidens själ i sin famn

MARSBREV

Vem är min nästa?

Codex purpureus Rossanensis kallas en ovanlig evangelie-handskrift från 500-talet. Den är skriven på purpurfärgade pergamenstblad och texterna är omgivna av unika miniatyr-målningar. Den purpurfärgade bakgrunden gör att det rumsliga i de små konstverken träder tillbaka och man får en upplevelse av något översinnligt och evigt. En av miniatyrerna skildrar den kända liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10, 25-37). Bilden är mer än bara en illustration och ger liknelsen en ny och djupare innebörd.

Berättelsen i evangeliet utgår från frågan ”vem är min nästa?” På bilden ser man den överfallne mannen liggande på marken. Han är naken och utelämnad. Håret är rufsigt och han blöder. Ögonen är vidgade och uppspärrade. Han har precis sett två människor gå förbi som ignorerade hans nöd. Inte bara hans kropp gör ont, han har också tillfogats en själslig smärta.

Vid den sårade mannens fötter svävar en ängel i skir, ljusblåa dräkt. Dräkten döljer ängelns fötter och händer. Ängelns svallande hölje –  som står i skarp kontrast till mannens nakenhet –  sänker sig ömt ner mot den överfallne. Genom hela sin kroppshållning uttrycker ängeln sitt deltagande i det som sker och sin beredskap att tjäna. Han bär på en gyllene skål med substanser som ska rena såren och lindra smärtorna.

Vid den nödlidandes huvud står den barmhärtige. Målningen fångar det ögonblick när han med utsträckta händer böjer sig ner mot den sårade för att tröstande beröra honom. Han bär en gyllene mantel ovanpå sin blåa dräkt och utstrålar medlidande och förbarmande. Glorian runt hans huvud har ett kors. Är det Kristus själv som kommer till hjälp och närmar sig den som klagande ligger på marken? I liknelsen är det en samarier som visar medmänsklighet mot sin nästa. Men här i bilden är det Kristus som hjälper den fallne att resa sig upp. Det är ingen motsägelse, för där det sant mänskliga visar sig i sin storhet, där är samtidigt Kristus. 

I liknelsen känner vi igen vår tid. Vi känner igen vanmakten, utmattningen och kraftlösheten hos den nödlidande, som inte orkar resa sig. Alla dessa känslor upplever Kristus med oss. Han vill omfamna oss och ge oss kraften att stå upp igen och vandra vidare på våra livsvägar. Men liknelsen om den barmhärtige samariern påminner oss också om tendensen i dag att se förbi en medmänniska i nöd eller betrakta henne som ett hot, en smittobärande fiende. Samtidigt som Kristus är den barmhärtige som hjälper oss att resa oss upp, är han paradoxalt nog också den nödlidande. Vårt lidande har han gjort till sin smärta och identifierar sig med varje enskild nödlidande. Därför kan man säga att Kristus är vår nästa.

Om allt detta berättar den lilla miniatyrbilden från 500-talet som är lika aktuell då som nu. Den lyfter fram passionstidens (fastetidens) budskap: att vara kristen är att öva sig i barmhärtighet och låta det rent mänskliga i oss bli verksamt. Gör vi det kommer änglarna att stödjande bistå oss! 

Ylwa Breidenstein

”Det djupast individuella är alltid det vidast universella.”

Diktaren Bertil Ekman studerade i Uppsala ungefär samtidigt som Dag Hammarskjöld och hans tankar kom att sätta djupa spår i Hammarskjölds själ. Här är ett avsnitt (skrivet ca 1917) ur Ekmans ”Strödda blad”: 

”När en människa får sin egen tro, då lyftes hon till sitt väsens förklaringsberg och får skåda sin Guds innersta mening med henne. Denna tro är sålunda alltid något som är speciellt hennes, som hon ej delar med andra. Det är därför som det är så svårt för en människa att hjälpa en annan till tro. Hennes tro, det är den glimt av Guds väsen, som hon skall ge ut åt andra och som hon och ingen annan kan uppenbara för världen. ”

”Men tron har även en universell sida. Den, som förnummit Gud i sitt inre, skall även bli lyhörd för Guds närvaro i alla andra väsen, som han möter på sin väg, och kanske mest hos dem, han minst anade att finna något hos. Det djupast individuella är alltid det vidast universella. Guds-upplevelsen står alltid i förening med du-upplevelsen.” 

”Nya trosmänniskor, det innebär sålunda ny tro, ett tillskott till den gamla. En äldre generation stirrar sig så lätt blind på sina trosuttryck, att den ej mäktar ana Gud bakom nya. Men är ej kriteriet på graden av livet i en gudstro just förmågan att känna igen de nya glimtarna från en evigt danande Gud?”

”Varför äro alla tider så fattiga på en Simeon, som kan välsignande betrakta den nya tidens Kristus-ande?”

Lars Karlsson

Hur mäter man en maskros skönhet?

Hur mäter man en maskros skönhet? Hur mäter man djupet i ett bra samtal? Hur mäter man glädjen över ett människomöte? Svaret är enkelt: det går inte, det kan vi inte, det vill vi inte. Detta är hjärtats kvaliteter och låter sig inte mätas. Och där har vi ett problem eftersom vi lever i ett samhälle där allt ska mätas och vägas, där kvantitet är viktigare än kvalitet. Ett samhälle som tenderar till att inte värdera det som inte kan uttryckas genom kvantitet! 

Allt måste kunna mätas och vägas är maximen idag, det gäller också människans värde i samhället. Vårt arbetet är ett bra exempel på detta. Det mätts och vägs bland annat genom den tid vi arbetar, vår effektivitet, hur vi uppfyller alla normer och regler och allt dokumentera ordentligt.

En motsatsen till detta finns i tankarna om medborgarlön, där idéen är att komma bort ifrån att mäta och väga arbetet och sedan betala för kvantiteten. Istället är idén att ge en av arbetet oberoende basinkomst som det går att leva av. Därigenom får människan en kraftfull möjlighet till att göra det som hon känner är värdefullt, meningsfullt, och glädjande – och att bidra till samhället efter förmågan.

Att kvalitet är viktigare än kvantitet hittar vi på en rad olika ställen i våra liv. Bland annat i vårt förhållande till andligt arbete, till meditation och bön. En kort stund med bön eller meditation kan ge en hel dag kvalitet. Att delta i Människovigningens handling kan ge en hel vecka kvalitet.

I evangeliets berättelse om arbetarna i vingården, Matt 20,1-16, verkar vingårdens ägare ha en aning om allt detta. Han ger människorna något meningsfullt att arbeta med, låter dem bidra efter förmåga och betalar dem, oberoende av arbetets kvantitet. Varje arbetare fick det som ansågs nödvändigt för att kunna klara levnadskostnaderna för en dag.

Vingårdsägarens sätt att handla på kan inspirera till tankar kring hur vi inrättar vårt samhälle så det blir mer mänskligt, ett samhälle där vi inte mäter och väger allt och där det är plats för alla. Ett samhälle som är skapat utifrån hjärtats kvaliteter.

Per Andersen

”Vår fysiska kropp består av hopp. Den är inte enbart sammansatt av atomer och molekyler. Ser vi med en fördjupad blick upptäcker vi att vår kropp hålls samman av hoppet!”

Tar vi de här orden av Rudolf Steiner på allvar innebär det att hoppet och förtroendet i tillvarons goda makter är det viktigaste för oss och vår hälsa. De ger oss den motståndskraft vi behöver för att klara tidens prövningar.

Ylwa Breidenstein