Etikettarkiv: golgata

Påskafton

Fader, i dina händer lämnar jag min ande.

Kristus sju sista ord på korset återges i de fyra evangelierna på olika sätt. Matteus och Markus nämner bara det fjärde ordet: ”Min Gud varför har du övergivit mig”. Lukas och Johannes återger tre var av de övriga. Fördjupar man sig i dem här orden, först en och en för att sedan låta dem verka på sig i sin helhet, börja man ana en underbar komposition. Så är det också många tonsättare som låtit sig inspireras av den här sjufalden av meningar:

”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. 

”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” 

”Där är din son.” – ”Där är din mor.”

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

”Jag är törstig.” 

”Det är fullbordat.” 

”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”

Det sjunde och sista ordet är som ett hemlighetsfullt mellanrum, som skjuter sig in mellan avslutningen – fullbordan av Kristi livsverk – och hans inträdet i dödsriket.När Kristus sagt den sista meningen ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”  slutade han att andas. Ingen väntade att han skulle ge upp andan redan då. För normalt dröjde det längre än dessa sex timmar, innan den som korsfästs hade lidit färdigt. Lukas evangeliet berättar också att Kristus ropade de här orden med hög röst – vilket måste ha varit oerhört ansträngande, ja nästan på gränsen till omöjligt, i den situation som han befann sig. Allt det här tyder på att det egentligen inte var någon som berövade honom livet. Jesus hade själv sagt ” ingen har makt att ta mitt liv”.  Han gav det frivilligt, och det skedde i det ögonblick, och på det sätt, som var fastställt enligt profetiorna i Gamla testamentet.

Den sjunde meningen är återigen ett citat ur en psalm i psaltaren. Psalm nr 31 är en judisk aftonbön som även lästes vid dödsbädden. Men Kristus ger den här gamla bönen ett nytt förtecken, genom att inleda den med ordet Fader. Också den första meningen som Kristus uttalar när han precis blivit hängd på korset, inleder han med ordet Fader, ”Fader förlåt dem…” Så knyts början och slutet på korsfästelsen samman med en bön som entydigt vänder sig till Fadern. Kristus sista viljeimpuls innan dödsögonblicket är riktad mot Fadern med ord från en kvällsbön. ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”

Det är som när vi stiger in i en liten båt och skjuter den ifrån stranden.

Det är inte betydelselöst hur vi tar avsked från dagen innan själen löser sig från kroppen på kvällen för att bege sig in i den andliga världen. Är vi in till det sista upptagna med tankar som rör sig kring det vardagliga eller överlämnar vi vår själ medvetet till Gud? Den sista viljeimpulsen, den sista rörelsen vår själ gör innan vi somnar, avgör hur djupt vi kommer att nå in i himlen under natten. Det är som när vi stiger in i en liten båt och skjuter den ifrån stranden. Ger vi den från början rätt riktning och kraftig fart så tar vi oss snabbare ut på det djupa vattnet. Kvällsbönens uppgift är just den att kraftfullt och målinriktat hjälpa själen att lämna vardagens kustlinje. Motsvarande  gäller för det mer radikala avskedet som döden är. Den intention vi ger vårt sista andetag innan vi lämnar kroppen har konsekvenser för livet efter döden. 

Guds händer är skapelsen

Kristus överlämnade sig i Världsfaderns, skaparens händer. Hur ska vi förstå det? Kanske är det inte helt fel att tänka sig att Guds händer är skapelsen, är jorden och människorna? Kristus överlämnar sig i döden hängivet till det som Gud skapat. När en människa dör så återvänder hennes jag till den andliga världen, som hon en gång kommit ifrån. När Kristus dog utvidgade han sitt människovara med att också innefatta hela jorden.

Kristus kärleksvilja

Den djupaste hemligheten med korsfästelsen är ändå döden. I Johannesevangeliet säger Kristus att vägen till Fadern är densamma som vägen till döden. Men vad har döden och fadern med varandra att göra, kan man kanske undra? Världens och människans skapelse är Guds verk. Genom syndafallet, när människan drevs ut ur paradiset, distanserade sig Gud och människor från varandra för att människan skulle få möjligheten att lära känna friheten. I samband med det uppstod en tröskel mellan vår fysiska tillvaro och Faderns värld. När människan dog upplevdes tröskeln som en avgrund av tomhet och intighet. Det här vakuumet var det enda rum i världsalltet där Fadern inte var – där var istället Döden. 

Före mysteriet på Golgata var den här – av Gud frigivna sfären – besatt av världens orättmätige furste. När Kristus dog skred han in i hans territorium, trängde sig in i dödsriket för att driva ut dess furste och fylla avgrunden med sin kärlek till Fadern. Så blev kärleken den väg som både leder till Fadern och döden, som gör att vi trygga kan överlämna oss i Faderns händer när vi dör.

Från dödsögonblicket på korset, när Kristus slutade andas och under hela påsklördagen fram till soluppgången på påskdagens morgon, kämpar Kristus om herraväldet i dödens rike. Det sker varje år på nytt, just under dessa dagar- och varje gång tror mörkrets furste att han ska vinna. Men hans maktanspråk har ingen chans mot Kristus kärleksvilja. Därför kan vi varje påsk på nytt, ja varje dag  med tacksamhet och stor glädje fira att Kristus vann kampen och återigen besegrade döden. 

Ylwa Breidenstein

Skärtorsdag i stilla veckan

”Jag törstar.”

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har människor mediterat över de sju yttranden som Jesus gör på korset och funnit vägledning för sina liv. Det femte yttrandet är det kortaste av dem alla. Det bestående av bara  två ord ”Jag törstar.” Men de här två små orden har en djupare och större innebörd än de ger sken av. Det är inte entydigt vem Kristus riktar orden till den här gången. Det första ordet på korset är en bön, det andra ett löfte, det tredje är en uppmaning och det fjärde en fråga. Det femte ordet: ”Jag törstar ” är mer som ett konstaterande, även om soldaterna känner sig tilltalade och räcker honom ättiksvinet.

Att våga se torkan i vårt liv

Vi vet alla vad törst är, i alla fall fysiskt. Men i vår del av världen behöver vi inte törsta efter vatten särskilt länge. Överflödet hos oss har gjort oss okänsliga för den törst vi bär på i andra avseenden än det fysiska. Vi törstar efter innehåll och mening i livet, efter eviga värden som kan förvandla vår tillvaro. Det är som om Kristus med sitt rop ”Jag törstar” också idag vill hjälpa oss att förstå vad som är vårt verkliga problem: att våga se torkan i vårt eget liv. Vi behöver varsebli vår egen törst efter andlighet, äkthet och innerlighet. Kanske var den största smärtan vid korsfästelse just törsten. Kristus upplevde här alla de helvetets kval som törst innebär. Han gör det för att kunna leda oss ut ur mänsklighetens torka. I orden ”jag törstar” hör vi hela världens törst. Och Kristus törstar efter att få släcka den med sin nåd och kärlek.

Buddha och törsten

Törst spelar en stor roll i människans andliga historia. Enligt Buddha är grundorsaken till vårt lidande, till problemen i tillvaron just törsten efter allt som jordelivet har att erbjuda. Då Buddha dog och gick in i Nirvana så var också hans sista ord: ”Jag törstar.”  En av hans lärjungar gick då och hämtade vatten från en flod i närheten. Till hans besvikelse var vattnet alldeles grumligt därför att en karavan just hade vadat över. Men när lärjungen tog upp vattnet i sin skopa blev det till hans överraskning rent och klart och han kunde räcka det till den döende Buddha. Här blir det tydligt att Buddha hade en annan uppgift och väg en Kristus. Buddha återvänder till ursprungets ogrumlade källa, som vi alla härstammar från. Han går  t. o. m. ännu längre, bakom den här källan, till det tillstånd där törsten ännu inte fanns. 

”Om någon törstar, så kom till mig och drick.”

Hos Kristus får ordet törst en annan smak. Törsten blir en ledsagare till livet och framtiden. Johannesevangeliet berätta om när Kristus en gång ställer sig på tempel- området och ropar: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick.” Och han lovar dem som kommer till honom strömmar av levande vatten. Nu, när han själv törstande hänger på korset erbjuds han inget vatten som renats från grumlighet. Han får en svamp förd till sin mun som är doppad i ättiksvin och galla. Vi kan föreställa oss hur ättikan verkade på en människa som är översållad med sår, när den droppade ner från svampen som hölls mot hans mun. Evangeliet nämner lite på sidan om att svampen var satt på en lång isopstjälk,  en hemlighetsfull läkeväxt som ansågs skydda mot olyckor. Det var också med en knippa isop som israeliterna strök påskalammets blod på sina dörrposter inför uttåget ur Egypten. Och nu finns växten med igen när Kristus, på tröskeln till den andliga världen, förbereder sig på att lämna jorderiket.

Ättika, den jordiska formen av vin

Ättiksvinet som han får, är gjort av druvor som jäst och bildat glukos, samma sockerart som finns i vårt blod. Genom ytterligare processer blir det emellertid oerhört surt och bittert. Ättika kan beskrivas som den tyngre, jordiska formen av det mer himmelskt sprudlande vinet. Det sura och bittra drar ihop Kristus själ en sista gång, drar den in i  kroppen, så som smärtan gjort med honom under hela dagen. Ättika har egenskapen att väcka medvetandet och kan därför användas om någon svimmat eller blivit medvetslös. En sista gång före han går över tröskeln upplever Kristus behovet av att vara helt närvarande, för att kunna ta steget vaken och med högsta medvetenhet.

En gudstjänst

Hela skeendet på korset är en gudstjänst, är egentligen en urbild för Människovigningens handling. Golgata är altaret som vi alla står inför. När orden ”Jag törstar” uttalas är vi framme vid kommunionen, vid nattvarden som bär skärtorsdagens signatur. Vi människor tar emot bröd och vin vid altaret, Människosonens kropp och blod. Kristus däremot tar emot jorden i sin kommunion på Golgata. – genom ättiksvinet och gallan. Han tar emot det för att kunna förbli evigt förbunden med jorden och allt som lever här.

Människan tar emot himlen vid kommunionen – Kristus tar emot jorden! 

Ylwa Breidenstein

Långfredagsbön från 300-talet

Du har druckit gallan

för att göra oss fria från bitterhet.

Du har druckit ättiksvinet

för att ta bort vår tröghet.

Du blev hånad

för att bestänka oss med himmelsk dagg.

Du blev slagen med käppar

för att kunna ge vårt förgängliga väsen evigt liv.

Du blev krönt med törne

för att kunna kröna dina troende

med kärlekens alltid grönskande kransar.

Du blev lagd i graven

för att kunna ge oss del i nyskapelsens nåd

nu och i kommande tidsåldrar.


Onsdag i stilla veckan

Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.”

Det fjärde av de sju orden på korset är kanske det mest gåtfulla, mest komplicerade. Det är det mittersta ordet, inbäddad mellan de andra, tre på var sida. Kristus uttalar den här mening vid den nionde timmen.Han har hängt på korset i sex timmar och hans krafter är nästan helt slut. De tre första meningarna han yttrade på korset uttalades ännu i solljuset. Men fr o m det här fjärde ordet kommer han att tala in i mörkret. Vid den sjätte timmen, från kl. 12 till 3 på eftermiddagen, sänkte sig ett stort mörker över landet. Då lämnade de flesta människorna Golgata, platsen med de tre korsen.

I mörkret är det svårt att se spåren av Gud

Efter tre timmars mörker utropar Jesus: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” Vi förbinder de här orden spontant med gränslös förtvivlan, ensamhet och övergivenhet. Från mänskligt perspektiv vet vi att när man är övergiven av människor är det lätt att man också känner sig övergiven av Gud. I det som är mörkt är det svårt att se spåren av Gud. Men vi får vara lite försiktiga med att för snabbt tolka in oss själva i de här orden och misstolka deras egentliga budskap. För de är inte uttalade i desperation eller i ögonblickets ingivelse. Orden är inledningen till psalm 22 i psaltaren som de flesta på den tiden kunde utantill. Den här gamla psalmen av David beskriver korsfästelsen 1000 år i förväg! Den skildrar Messias lidande och seger, hans väg och genombrott till den gudomliga härligheten. De här orden om ensamhet och övergivenhet måste emellertid också ställas i relation till det Kristus sagt inför sin prövning bara några dagar tidigare: ”Jag är inte ensam, Fadern är med mig”. Kan han så snabbt ha förlorat närheten till Fadern eller är det något annat han menar när han citerar den gamla psalmen?

Från Jesus till Kristus

Det är stor skillnad på hur vi människor dör och det är stor skillnad på det vi ser utifrån av en dödsprocess och vad den döende själv upplever i sitt inre. Men den inre upplevelsen av döden är också olika, har olika medvetenhetsgrader beroende av hur vi levt vårt jordeliv. Jesus var vid fullt och nyanserat medvetande när hans livskrafter drog  sig ur kroppen. Han upplevde varje enskildhet som skedde när kropp, själ och ande löste sig från varandra. Orden ur psalmen understryker den här dödsprocessen, upplevelsen av hans egen död. Men det är tveksamt om de blivit riktigt översatta. I stället för ”min Gud, varför har du övergett mig” kan det nämligen också heta: ”O Du mitt jags Gud, hur förhärligande lämnar Du mig!” Jesus-medvetandet i den fysiska kroppen upplever det storslagna i hur Kristus-jagets steg för steg lämnar det jordiska höljet  Och det är det här Jesus-medvetandet,  som ropar efter Kristus i det fjärde ordet på korset. Vi har tidigare hört hur det första av de sju orden på korset riktas till Fadern, hur det andra ordet vänder sig till en enda människa, och det tredje till de två människor som var Kristus närmaste. Det här fjärde ordet däremot uttalas alltså från Jesus till Kristus. 

Sista smörjelsen

Vid intåget i Jerusalem på palmsöndagen var Kristus-jaget som djupast förbundet och inkarnerat med Jesus-kroppen. Men strax därefter börjar det att frigöra sig, lösa sig stegvis och gå i motsatt riktning, mot döden. Den första som märkte vad som höll på att ske var kvinnan som på onsdag i stilla veckan smörjde hans huvud, gav honom sista smörjelsen. På skärtorsdagen frigörs Kristus-jaget ännu mer, när han andas ut sina livskrafter i brödet och vinet och lärjungarna får ta del av det genom kommunionen. Under natten i Getsemane har frigörelsen av jaget från kroppen övergått till en ren dödsprocess. Det går så fort att Kristus befarar att han kan dö innan han fullbordat sitt uppdrag och han ber Fadern att förskona honom från nederlaget att inte nå korset, med orden ”Tag denna kalk ifrån mig”. Så får han också kraften att hålla förbindelsen med kroppen hela vägen fram till korsfästelsens nionde timma. 

In Christo Morimur!

Men innan Kristus lämnar sin kropp, Jesus-kroppen, lär han känna övergivenhet och ensamhet från människornas perspektiv. Han förbinder sig med de här  avgrundsdjupa känslorna, för att genom mysteriet på Golgata kunna rädda alla människorna från detta mörker. Efter det ögonblick där Kristus på korset uttalande inledningen på den 22:a psalmen behöver människan inte längre vara rädd för döden, inte befara att bli ensam och övergiven i dödsögonblicket. Kristus finns alltid där och fångar upp oss i sin famn. Vi dör i Honom: In Christo Morimur!

Ylwa Breidenstein

Måndag i stilla veckan

”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”

Måndag i stilla veckan går vi ett steg vidare in i det tempel som är byggt av de sista sju meningarna Kristus talar, när han är döende på korset. En nästan outhärdlig spänning utspelas mellan den fruktansvärda situationen som orden uttalas i och den kärleksfulla godhet som de utstrålar: I går hörde vi ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” idag handlar det om orden: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” Kristus säger de här orden till en människa, inte till Gud, som fallet var när det gällde förlåtelsen.

Tre kors på Golgata

Tre kors reses på Golgata, tre män korsfästs. Jesus korsfäst mellan två förbrytare, som prioriterat sin egen vilja framför Guds vilja. De har ställt sig utanför gemenskapens överenskommelser, brutit mot gällande regler så grovt att de nu dömts till döden. Den av förbrytarna som hänger till höger om Kristus hånar honom och säger att om du är Messias så hjälp dig själv och oss. Medan den till vänster, tillrättavisar den förste och säger : ”Vi har dömts med rätta. Men han – i vår mitt –  har inte gjort något ont”. Sedan vänder han sig direkt till Kristus med orden: ”tänk på mig när du kommer till ditt rike! Och han får det tröstande svaret: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

I stunder av förskräckelse

I stunder av förskräckelse och fasa finns det en del i vår själ som plötsligt blir feg och rädd, som handlar helt emot de ideal vi annars står för. Evangelierna berättar om Judas som förråder och Petrus som förnekar. Den delen i människan representeras här av rövaren till höger om Kristus. I sin fullständiga uppgiven hånar han Kristus, bortser från sin egen skuld och skjuter problemet från sig. Han vill slippa ifrån situationen utan att själv behöva bidra med någon som helst form av självrannsakan eller självreflektion. Han hänger lika hjälplöst lidande på korset som sina med-döende, men distanserar sig från gemenskapen med dem. 

Den andra förbrytaren däremot, som är på Kristus vänstra sida – hjärtesidan – visar på en annan mänsklig egenskap. Han slår inte ifrån sig sitt ansvar i den uppkomna situationen. Det trängda läget väcker en förmåga i honom att tänka med hjärtat. Han besinnar sig och blir nyanserad i sitt omdöme istället för att tänka ensidigt i svart eller vitt. Det gör att han inser vem han har vid sin sida och anar meningen med att Kristus oskyldig hänger på koset. Han förstår att Kristus hör till en annan världsordning. Insikten gör honom ödmjuk, han förväntar sig inget annat än att få sona sitt brott, för att därefter försona sig med sin Gud och bli upptagen i Hans gemenskap. Därför ber han inte heller om förlåtelse. Inte heller säger han: ”Jag är skyldig och jag ångrar mig djupt”. Inget sådant. Han ber bara om att Kristus ska tänka på honom, medan han själv sonar sitt brott.

Redan idag

Vi känner alla till, vad vetskapen om att någon tänker på oss, betyder när vi går igenom en prövning. Det ger oss extra kraft och styrka och vi känner närheten av den som tänker på oss. Förbrytaren vill inte förlora närheten till Kristus – därför säger han ”tänk på mig när du kommer till ditt rike.” Svaret som Kristus ger överraskar. Han säger inte ” ja, jag ska tänka på dig”. Han frågar inte heller ”Vad har du gjort? Vad är du skyldig till?” Inga ord av anklagelse kommer från Honom, bara djup med-mänsklighet, ren kärlek och omsorg. Han ger ett löfte: ”Redan i dag skall du vara med mig i paradiset!” Kristus försäkrar förbrytaren om att han ska få vara med Honom i Guds kärlek och gemenskap, han behöver inte stanna utanför. Och det här träder inte i kraft först i någon avlägsen framtid utan det gäller från och med i dag! ”Redan idag ska du vara med mig!”Genom Mysteriet på Golgata, Kristi död och uppståndelse på korset, öppnas dörren till den andliga världen för människorna igen.

Försoning – ett av de vackraste orden

I den här dramatiska stunden på korset börjar försoningen mellan himmel och jord, människor och Gud att slå ut som en blomma. Försoning är kanske ett av de vackraste orden vi har!  Det sprider hopp och framtidstro. Försoning är vårt sätt att sluta fred med världen och med varandra. Den är den enda väg som kan förändra hopplösa, brutna relationer. Men förutsätter vilja att sona sina felsteg, att själv bidra till att mildra konsekvenserna av det man förbrutit, något som den vänstra rövaren insett. Medan förbrytaren till höger intar en oförsonlig hållning, utesluter sig själv och tar avstånd från samhörighet. Försoning har blivit ett viktigt begrepp inom den kristna läran. Inte sällan blandas den ihop med förlåtelse. Men försoning betecknar inte bara att en osämja, en konflikt har upphört. Den handlar mer om en återvunnen samhörighet, om en förlorad gemenskap som återuppstår. Genom Kristus försoningsverk på Golgata finns en ny förutsättning för alla relationer och  former av gemenskaper. Inte bara den enskilda människan får ta del av uppståndelse-undret utan också det sociala livet!

Nytändning

Men den här ”nytändningen” i våra relationer till medmänniskorna och den andliga världen sker inte per automatik. Försoning är inte en skön känsla eller en abstrakt tankekonstruktion utan en viljeimpuls. Vi kan alltid vara förvissade om att Kristus tänker på oss, men försoningen blir först verklighet när vi bidrar med vår del. Den förverkligas när den bli till handling, när vi stödjande tänker på och ber för varandra och där vi även tar upp Kristi försonande gärning på Golgata i vårt tänkande!

Ylwa Breidenstein