Etikettarkiv: gemenskap

Tröstaren – den helande Anden

Trösten berör oss som en mild fläkt

”Vårt behov av tröst är oändligt”, skrev Stig Dagerman en gång. Trösten är ett behov som finns hos människan hela livet, från det gråtande barnet till den döende människan. Alla har vi känt det. Och har vi själva för stunden inte det behovet, så finns det alltid någon i vår närhet som är i nöd och i akut behov av tröstande ord.

Trösten berör oss som en mild fläkt, sänker sig ned över vår själ, som en läkande kraft och sprider ljus och värme i själsligt mörker. Och ändå är inte allt som ser ut som tröst här på jorden, verklig tröst. Det finns en falsk tröst i världen, som vill hålla oss kvar i gamla vanor och fånga oss i sentimentala känslor. Den ger stenar istället för bröd  därför att den förleder oss att känna tröst, där vi blundar för sanningen och hellre blickar bakåt än bejakar förändringar.

Men den som vill ta emot den hjälp och tröst som pingsten står för, ryggar inte tillbaks för verklighetens fakta och sanningar. Andens tröst når oss först när vi börjar lösa oss från livslögner och halvsanningar, när vi inte bara hjälplöst upplever vår egen och världens sårbarhet utan också är beredda att handlingskraftigt söka efter motåt-gärder. Den här foren av tröst bistår oss när vi inte resignerar, när vi inte enbart längtar tillbaks till den gamla goda tiden.  Där vi vågar trotsa vår tids olika skräckhändelser för att gemensamt stödja och stötta varandra, i tanken, i känslan och genom viljehandlingar – där kan vi vara förvissade om att den äkta Tröstaren i vår jordetillvaro också är närvarande.

Maria och den nya gemenskapen

På grekiska är ordet för tröst, Paraklet, detsamma som används för den heliga Anden. Verbet betyder att kalla någon till sin sida för att få hjälp. Pingst-anden skildras som flamma, som vind och som hjälpare. Tröstaren är en annan viktigt aspekt och benämning av anden, även om den lätt hamnar i bakgrunden. Som Tröstare ställer sig Anden troget på vår sida i vår otillräcklighet och våra misslyckanden och uppmuntrar oss till nya försök, så att vi inte ger upp våra mål. Genom att ge oss insikt i djupare sammanhang låter den ett förklarande, tröstande ljus falla på vårt öde. Som Tröstaren kommer den heliga anden vår själ som allra närmast.

Gamla kyrkmålningar framställde ibland den helige anden i Marias gestalt. I urkristendomen upplevde man ett samband mellan dessa två. Maria uppfattades som den Helige Andens mänskliga uttryck och gestalt, som en inkarnation av den. Så överraskar det inte heller att Maria står i pingstens centrum. Hon är tillsammans med apostlarna när pingstvinden sveper in och lågorna tänds över deras huvuden. Som ett mot ovan öppet hjärta, bildar hon den nya gemenskapens mitt. Så blir pingsten en födelsedags-fest för en helt ny social form som inte är färdig eller sluten, utan som hela tiden bildas och uppstår på nytt!  Den här nya gemenskap står för medmänsklighet och ömsesidig empati. Någon ledare i traditionell mening behöver den inte, därför att alla är villiga att representera helheten och inte bara sig själva. 

Än så länge är detta till största del bara ett fjärran framtidsmål. Vi har en väg framför oss att gå innan vi är där. Undervägs har vi möjligheten att förbinda oss med Maria-kvalitéerna och göra dem till våra egna. Hon är en förebild för hur vi kan övervinna sådana polariteter som hindrar den nya sociala formen att förverkligas. Dit hör motsättningar mellan individ och gemenskap, mellan manligt och kvinnligt och mellan det jordiska och det himmelska. Maria-väsendet står för harmoni samtidigt som hon bejakar mångfald och nyansering.

Helig och helande Ande

I Kristensamfundets credo nämns den helige anden två gånger. Först hör vi att ”Jesu födelse på jorden är en verkan av den helige anden”, lite senare säger credot att genom Kristus kan den helande anden verka. Helig ande och helande ande, två sidor av anden lyfts fram, en från det förgångna och en från framtiden.

Ursprungligt verkade den helige anden i den del av skapelsen som inte dragits med in i syndafallet och som vi ännu främst kan uppleva ute i naturen, utanför oss. Den symboliseras av den vita duvan som svävar ovanför marker och inte inkarnerar.

Den från framtiden utsände helande anden verkar inom oss inkarnerade människor, som en läkande kraft sedan den första pingsten. Men den behöver människans vakna medverkan. Då hjälper den oss att hela det som brustit, hela följderna av syndafallet som splittrade oss och skiljde oss från helheten – samtidigt som vi därigenom vann vår frihet. Kristus sände den helande Anden till människorna för att vi aldrig ska vara utelämnade åt tröstlöshet och hopplöshet i lidandet.

Och utan Kristus i våra själar – genom vilken den helande anden verkar –  fortsätter uppsplittringen och sprick-bildningen i det sociala. Anden är alltså inget surrogat för Kristus utan den gör Kristi närvaro ännu mer verklig. När Anden kommer säger den inte: ”Här är jag.” Den säger: ”Här är Kristus”. Den tröstar genom att göra Honom närvarande. Kanske skulle den tröst vi försöker att ge varandra vara effektivare om vi gjorde detsamma!

Ylwa Breidenstein


”Jag är dörren”

Herden var dörren

Nu slår vi äntligen upp dörrarna mot våren och kan idag, på självaste Kristi Himmelsfärdsdagen, välkomna de synliga himmelskrafterna på jorden! 

Det tredje av de sju Jag-Är orden i Johannesevangeliet handlar om dörren. Det är sent på hösten år -32, vintern står för dörren och i Jerusalem ska man snart fira tempel-invigningsfesten, Chanukka. I ett samtal med några fariséer uttalar Kristus orden: ”Jag är dörren intill fåren” (Joh 10). Efter de två första, storslagna Jag-är orden om att vara livets bröd och livets ljus, framstår den här tredje självpresentationen betydligt mer anspråkslös. Dessutom är den inte lika lätt att förstå eller förbinda sig med som de båda föregående. I Johannesevangeliet konstateras också att inte heller åhörarna, fariséerna förstod vad Jesus menade.

På den här tiden hade en fårfålla ingen dörr, bara en öppning och i den sov herden på natten. Om ett får försökte rymma måste det ta vägen förbi herden och om ett vilddjur ville komma in måste det gå över herdens kropp. Herden var dörren. Det är detta Jesus till att börja med knyter an till när han säger att han är dörren in till fåren. En stängd dörr isolerar och stänger ute samtidigt som den också är ett skydd mot ovälkomna gäster. 

En dörr finns inte till för sin egen skull

Men man kan även förstå liknelsen om dörren som en bild för hur vi kan vårda relationer och bilda sanna gemenskaper. En dörr finns inte till för sin egen skull och kan därför ses som något osjälviskt. Den avskärmar oss från varandra eller öppnar upp för nya möten. För att få del i en gemenskap måste jag knacka på en dörr och våga ta steget över tröskeln om jag blir inbjuden. Jag kan gå ut genom en dörr och lämna relationer bakom mig, stänga dörren efter mig. Det fantastiska med en dörr är just att den både kan öppnas och stängas.

I liknelsen säger Kristus att den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar en annan väg, är en tjuv och en rövare. Vill vi bli upptagna i en annan människas själ och hjärta får vi bara ta vägen över jaget. Alla andra vägar – där vi inte möts från jag till jag –  utan istället tränger oss på genom sympatier, antipatier och manipulationer –  gör att vi berövar vår medmänniska något som inte tillstår oss. Vi kan egentligen bara närma oss en annan människa genom att först förbinda oss med Kristi osjälviska kärlek, allt annat är övertramp och överträdelse. Detsamma gäller också vår relation till naturen, kanske framförallt den här årstiden. Tränger vi oss in i den för att få ut så mycket som möjligt för egen del av njutning och rekreation? Eller möter vi istället Guds skapelse med ödmjukhet och låter den tala till oss om sina sorger och glädjeämnen?

Invigningens port

Att öppna sin egen dörr för någon annan är att släppa in nya perspektiv på världen. Inte sällan tvekar vi och känner ett visst motstånd. Omedvetet ryggar vi tillbaka som inför något smärtsamt. Vi får en föraning om hur det är att stå vid dödens port där det gäller att skala av sig sin själv-upptagenhet för att kunna möta den andliga världen.

Kristus är inte bara dörren till våra medmänniskors inre. Han är också invigningens port som leder oss till högre kunskap om det andliga. För att träda in här behöver vi stärka vårt jag. Alla intryck och varseblivningar vi tar in under dagen är till att börja med en störning och irritation. Likt en skock virriga får rör de sig kaotiskt i vårt inre tills vårt jag griper in. Som en herde ger jaget dem den riktning de behöver för att förena dem med de ideér och begrepp de hör hemma i. Genom att låta sinnesintrycken ordnas och mötas av vårt jag, istället för att de smyger sig in bakvägar, stärks jaget. Det gör oss redo att släppa in och ta emot andliga intryck och högre kunskap. Dessutom lär vi känna nya former av glädje, nämligen upptäckarglädje och kunskapsglädje!

Förmedlare mellan himmeln och jorden

”Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna näring”, säger Kristus vidare till fariséerna. Det handlar för människan inte enbart om att erövra kunskap om de högre världarna. Det blir först sunt och närande när vi växlar mellan intresset för våra jordiska uppgifter och längtan efter andlig kunskap. Kristus-jaget vill vara den dörr som hjälper oss att röra oss fritt mellan den fysiska och andliga tillvaron så att vi kan bli sanna förmedlare mellan himmeln och jorden. 

Det är tack vare Kristi himmelsfärd som vi kan följa Kristus spår i såväl jordevarat som himmelsvarat. Under de tio dagarna från himmelsfärd fram till pingsten vandrar Kristus genom de nio änglahierarkierna och öppnar dörr efter dörr för oss till rum med nya möjligheter. På tionde dagen är han slutligen framme vid den sista himmelsporten, framme  hos Fadern. Härifrån sänder han nu den heliga Anden till oss i jordevarat så att pingsten kan äga rum överallt där vi med öppna hjärtan välkomnar och bjuder in den!

Ylwa Breidenstein


”Jag är den sanna vinstocken”

”Så länge som människan funnits, så har hon glatt sig för lite. Det, mina vänner, är vår arvsynd!

De här kraftfulla orden av filosofen Friedrich Nietzsche är lika aktuella i dag som när han skrev dem för drygt 100 år sedan. Och gudarna ska veta att vi människor försökt – och försöker –  att hitta glädjen på alla sätt och vis. Men det är inte det lättaste och de gånger det lyckas är det oftast bara för kortare stunder. Ser vi oss omkring så kanske vi upplever att det inte heller finns så mycket att glädja sig över. Tvärtom, vart vi än riktar vår blick så ser vi svårigheter och nöd. Hur ska vi då kunna känna glädje? Glädjen blir dessutom fullkomlig först när vi kan dela den med andra. Här är en annan svårighet med att kunna glädja sig. För hur hittar vi varandra? Var går den väg som för oss från det enbart gemensamma till en levande och djup gemenskap?

Det heliga Jaget

En hjälp till att finna vägen är de sju Jag-är-orden, som Kristus uttalade under sitt sista levnadsår och som är upptecknade i Johannesevangeliet. I sju korta meningar beskriver han sig själv och därmed också människans högre jag – Kristus i oss. Han uppenbarar det heliga Jaget som livets bröd, världens ljus och dörren, som den gode herden och uppståndelsen, som vägen, sanningen och livet, samt som den sanna vinstocken. Vart och ett av dessa Jag-är-ord är en mysterieinvigning, De vill skaka om oss i vår vardag och stärka vår identitet och vårt jag. ”Jag är den sanna vinstocken” (Joh 15) är det sista av de sju jag-är-orden och uttalas av Kristus på skärtorsdagskvällen, vid den sista måltiden, när han tar avsked från sina lärjungar. Han använder sig av liknelsen om vinstocken för att lyfta fram glädjens och gemenskapens betydelse också i svåra tider.

Vinet och livsglädjen

Vinet har alltid spelat en roll när människor vill glädja sig tillsammans. Sedan urminnes tider har vi sökt hjälp av vinet för att hitta livsglädje och för att närma oss det gudomliga. Men genom Kristi död och uppståndelse har det alkoholhaltiga vinet, inte druvsaften, spelat ut sin roll – framförallt när det gäller det religiösa. Kristus budskap till människorna är att vi själva ska bli som grenar på en vinstock och skänka varandra frukter att glädjas över. Vinstocken med sin hemlighetsfulla  förvandling av vatten till den söta saften använder Kristus som bild för vad som sker i vårt blod när vi förbinder oss med honom. I vinet lever den jordiska glädjen över personliga framgångar. I människan kan emellertid druvsaften, det alkoholfria vinet, genom nattvarden, förvandlas till Kristi blod. Det blir till en förmåga och kraft som låter oss i empati glädjas över andras glädje, även när vi själva för tillfället inte har något att glädjas över. Och just detta är nyckeln till djupare gemenskap. Inget förbinder oss människor med varandra så mycket som osjälvisk glädje.

Goda vänner

En vinstock rotar sig djupt i jorden. Den binds fast, hängs upp på en stör och växer och förgrenar sig under inverkan av solen. Ofruktsamma och livlösa rankor skärs bort av vinodlaren. Druvorna mognar inte i det direkta solljuset, de behöver den värme som jorden reflekterar när den träffas av solens strålar.

Vinstocken är en bild för Kristus offerdöd. Innan hans kropp sänks ner i den mörka jorden hängs han upp på korset. En lans skär djupt in i hans sida, så att blodet strömmar ut i den förtorkade, ofruktsamma mänskligheten, skänkande nytt fruktbart liv. Låter vi värmen från den här kärleksgärning återspeglas i våra hjärtan så kan våra livsfrukter mogna, till glädje för våra medmänniskor – och för Gud. För mänsklig glädje och gemenskap blir först fullkomlig när den också innefattar den andliga världen. Kristus vill att vi – som goda vänner –  delar vår glädje med honom och att vi tar upp i oss den glädje han känner över oss. ”Ni är mina vänner” säger han också när han talar om vinstocken. 

En glädjesång

Liknelsen om vinstocken är en glädjesång! Den uppmuntrar oss till att glädjas så ofta vi bara kan. För glädje är den kraft vi behöver fylla vårt jag med för att kunna förändra världen till det bättre och känna samhörighet med det gudomliga.

Ovanför molnen är himlen alltid blå och solen skiner oavsett hur mörka molnen än är. På samma sätt lyser Kristus i oss bakom alla dystra vardagsbekymmer och katastrofala världsproblem. Kristusljuset strålar oupphörligt in glädje i jordelivet.  Vi är ännu inte riktigt framme vid målet att kunna uppleva och tro på hans närvaro på samma sätt som vi är förvissade om att solen finns även när himlen är grå. Men vi kan alla få en föraning om den glädje som är oss tilltänkt i framtiden när vi låter vårens skönhet beröra oss.  Genom den kan vi försöka locka fram livsglädjen i oss själva och även hjälpa andra att hitta den.

Kristusglädjen finns runt omkring oss varje dag och ögonblick under hela året. Men nu på våren, med naturens hjälp träder den i förgrunden på ett speciellt sätt. Såsom vinstocken låter livskrafter i överflöd strömma in i varje enskild gren och druva strömmar den oändliga Kristusglädjen, under påsktidens 40 dagar, in i varje enskild människas livspuls. 

Låt oss jublande ta emot den!

Ylwa Breidenstein