Etikettarkiv: gemenskap

”Jag är dörren”

Herden var dörren

Nu slår vi äntligen upp dörrarna mot våren och kan idag, på självaste Kristi Himmelsfärdsdagen, välkomna de synliga himmelskrafterna på jorden! 

Det tredje av de sju Jag-Är orden i Johannesevangeliet handlar om dörren. Det är sent på hösten år -32, vintern står för dörren och i Jerusalem ska man snart fira tempel-invigningsfesten, Chanukka. I ett samtal med några fariséer uttalar Kristus orden: ”Jag är dörren intill fåren” (Joh 10). Efter de två första, storslagna Jag-är orden om att vara livets bröd och livets ljus, framstår den här tredje självpresentationen betydligt mer anspråkslös. Dessutom är den inte lika lätt att förstå eller förbinda sig med som de båda föregående. I Johannesevangeliet konstateras också att inte heller åhörarna, fariséerna förstod vad Jesus menade.

På den här tiden hade en fårfålla ingen dörr, bara en öppning och i den sov herden på natten. Om ett får försökte rymma måste det ta vägen förbi herden och om ett vilddjur ville komma in måste det gå över herdens kropp. Herden var dörren. Det är detta Jesus till att börja med knyter an till när han säger att han är dörren in till fåren. En stängd dörr isolerar och stänger ute samtidigt som den också är ett skydd mot ovälkomna gäster. 

En dörr finns inte till för sin egen skull

Men man kan även förstå liknelsen om dörren som en bild för hur vi kan vårda relationer och bilda sanna gemenskaper. En dörr finns inte till för sin egen skull och kan därför ses som något osjälviskt. Den avskärmar oss från varandra eller öppnar upp för nya möten. För att få del i en gemenskap måste jag knacka på en dörr och våga ta steget över tröskeln om jag blir inbjuden. Jag kan gå ut genom en dörr och lämna relationer bakom mig, stänga dörren efter mig. Det fantastiska med en dörr är just att den både kan öppnas och stängas.

I liknelsen säger Kristus att den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar en annan väg, är en tjuv och en rövare. Vill vi bli upptagna i en annan människas själ och hjärta får vi bara ta vägen över jaget. Alla andra vägar – där vi inte möts från jag till jag –  utan istället tränger oss på genom sympatier, antipatier och manipulationer –  gör att vi berövar vår medmänniska något som inte tillstår oss. Vi kan egentligen bara närma oss en annan människa genom att först förbinda oss med Kristi osjälviska kärlek, allt annat är övertramp och överträdelse. Detsamma gäller också vår relation till naturen, kanske framförallt den här årstiden. Tränger vi oss in i den för att få ut så mycket som möjligt för egen del av njutning och rekreation? Eller möter vi istället Guds skapelse med ödmjukhet och låter den tala till oss om sina sorger och glädjeämnen?

Invigningens port

Att öppna sin egen dörr för någon annan är att släppa in nya perspektiv på världen. Inte sällan tvekar vi och känner ett visst motstånd. Omedvetet ryggar vi tillbaka som inför något smärtsamt. Vi får en föraning om hur det är att stå vid dödens port där det gäller att skala av sig sin själv-upptagenhet för att kunna möta den andliga världen.

Kristus är inte bara dörren till våra medmänniskors inre. Han är också invigningens port som leder oss till högre kunskap om det andliga. För att träda in här behöver vi stärka vårt jag. Alla intryck och varseblivningar vi tar in under dagen är till att börja med en störning och irritation. Likt en skock virriga får rör de sig kaotiskt i vårt inre tills vårt jag griper in. Som en herde ger jaget dem den riktning de behöver för att förena dem med de ideér och begrepp de hör hemma i. Genom att låta sinnesintrycken ordnas och mötas av vårt jag, istället för att de smyger sig in bakvägar, stärks jaget. Det gör oss redo att släppa in och ta emot andliga intryck och högre kunskap. Dessutom lär vi känna nya former av glädje, nämligen upptäckarglädje och kunskapsglädje!

Förmedlare mellan himmeln och jorden

”Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna näring”, säger Kristus vidare till fariséerna. Det handlar för människan inte enbart om att erövra kunskap om de högre världarna. Det blir först sunt och närande när vi växlar mellan intresset för våra jordiska uppgifter och längtan efter andlig kunskap. Kristus-jaget vill vara den dörr som hjälper oss att röra oss fritt mellan den fysiska och andliga tillvaron så att vi kan bli sanna förmedlare mellan himmeln och jorden. 

Det är tack vare Kristi himmelsfärd som vi kan följa Kristus spår i såväl jordevarat som himmelsvarat. Under de tio dagarna från himmelsfärd fram till pingsten vandrar Kristus genom de nio änglahierarkierna och öppnar dörr efter dörr för oss till rum med nya möjligheter. På tionde dagen är han slutligen framme vid den sista himmelsporten, framme  hos Fadern. Härifrån sänder han nu den heliga Anden till oss i jordevarat så att pingsten kan äga rum överallt där vi med öppna hjärtan välkomnar och bjuder in den!

Ylwa Breidenstein


”Jag är den sanna vinstocken”

”Så länge som människan funnits, så har hon glatt sig för lite. Det, mina vänner, är vår arvsynd!

De här kraftfulla orden av filosofen Friedrich Nietzsche är lika aktuella i dag som när han skrev dem för drygt 100 år sedan. Och gudarna ska veta att vi människor försökt – och försöker –  att hitta glädjen på alla sätt och vis. Men det är inte det lättaste och de gånger det lyckas är det oftast bara för kortare stunder. Ser vi oss omkring så kanske vi upplever att det inte heller finns så mycket att glädja sig över. Tvärtom, vart vi än riktar vår blick så ser vi svårigheter och nöd. Hur ska vi då kunna känna glädje? Glädjen blir dessutom fullkomlig först när vi kan dela den med andra. Här är en annan svårighet med att kunna glädja sig. För hur hittar vi varandra? Var går den väg som för oss från det enbart gemensamma till en levande och djup gemenskap?

Det heliga Jaget

En hjälp till att finna vägen är de sju Jag-är-orden, som Kristus uttalade under sitt sista levnadsår och som är upptecknade i Johannesevangeliet. I sju korta meningar beskriver han sig själv och därmed också människans högre jag – Kristus i oss. Han uppenbarar det heliga Jaget som livets bröd, världens ljus och dörren, som den gode herden och uppståndelsen, som vägen, sanningen och livet, samt som den sanna vinstocken. Vart och ett av dessa Jag-är-ord är en mysterieinvigning, De vill skaka om oss i vår vardag och stärka vår identitet och vårt jag. ”Jag är den sanna vinstocken” (Joh 15) är det sista av de sju jag-är-orden och uttalas av Kristus på skärtorsdagskvällen, vid den sista måltiden, när han tar avsked från sina lärjungar. Han använder sig av liknelsen om vinstocken för att lyfta fram glädjens och gemenskapens betydelse också i svåra tider.

Vinet och livsglädjen

Vinet har alltid spelat en roll när människor vill glädja sig tillsammans. Sedan urminnes tider har vi sökt hjälp av vinet för att hitta livsglädje och för att närma oss det gudomliga. Men genom Kristi död och uppståndelse har det alkoholhaltiga vinet, inte druvsaften, spelat ut sin roll – framförallt när det gäller det religiösa. Kristus budskap till människorna är att vi själva ska bli som grenar på en vinstock och skänka varandra frukter att glädjas över. Vinstocken med sin hemlighetsfulla  förvandling av vatten till den söta saften använder Kristus som bild för vad som sker i vårt blod när vi förbinder oss med honom. I vinet lever den jordiska glädjen över personliga framgångar. I människan kan emellertid druvsaften, det alkoholfria vinet, genom nattvarden, förvandlas till Kristi blod. Det blir till en förmåga och kraft som låter oss i empati glädjas över andras glädje, även när vi själva för tillfället inte har något att glädjas över. Och just detta är nyckeln till djupare gemenskap. Inget förbinder oss människor med varandra så mycket som osjälvisk glädje.

Goda vänner

En vinstock rotar sig djupt i jorden. Den binds fast, hängs upp på en stör och växer och förgrenar sig under inverkan av solen. Ofruktsamma och livlösa rankor skärs bort av vinodlaren. Druvorna mognar inte i det direkta solljuset, de behöver den värme som jorden reflekterar när den träffas av solens strålar.

Vinstocken är en bild för Kristus offerdöd. Innan hans kropp sänks ner i den mörka jorden hängs han upp på korset. En lans skär djupt in i hans sida, så att blodet strömmar ut i den förtorkade, ofruktsamma mänskligheten, skänkande nytt fruktbart liv. Låter vi värmen från den här kärleksgärning återspeglas i våra hjärtan så kan våra livsfrukter mogna, till glädje för våra medmänniskor – och för Gud. För mänsklig glädje och gemenskap blir först fullkomlig när den också innefattar den andliga världen. Kristus vill att vi – som goda vänner –  delar vår glädje med honom och att vi tar upp i oss den glädje han känner över oss. ”Ni är mina vänner” säger han också när han talar om vinstocken. 

En glädjesång

Liknelsen om vinstocken är en glädjesång! Den uppmuntrar oss till att glädjas så ofta vi bara kan. För glädje är den kraft vi behöver fylla vårt jag med för att kunna förändra världen till det bättre och känna samhörighet med det gudomliga.

Ovanför molnen är himlen alltid blå och solen skiner oavsett hur mörka molnen än är. På samma sätt lyser Kristus i oss bakom alla dystra vardagsbekymmer och katastrofala världsproblem. Kristusljuset strålar oupphörligt in glädje i jordelivet.  Vi är ännu inte riktigt framme vid målet att kunna uppleva och tro på hans närvaro på samma sätt som vi är förvissade om att solen finns även när himlen är grå. Men vi kan alla få en föraning om den glädje som är oss tilltänkt i framtiden när vi låter vårens skönhet beröra oss.  Genom den kan vi försöka locka fram livsglädjen i oss själva och även hjälpa andra att hitta den.

Kristusglädjen finns runt omkring oss varje dag och ögonblick under hela året. Men nu på våren, med naturens hjälp träder den i förgrunden på ett speciellt sätt. Såsom vinstocken låter livskrafter i överflöd strömma in i varje enskild gren och druva strömmar den oändliga Kristusglädjen, under påsktidens 40 dagar, in i varje enskild människas livspuls. 

Låt oss jublande ta emot den!

Ylwa Breidenstein