Etikettarkiv: förlåtelse

Måndag i stilla veckan

”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”

Måndag i stilla veckan går vi ett steg vidare in i det tempel som är byggt av de sista sju meningarna Kristus talar, när han är döende på korset. En nästan outhärdlig spänning utspelas mellan den fruktansvärda situationen som orden uttalas i och den kärleksfulla godhet som de utstrålar: I går hörde vi ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” idag handlar det om orden: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” Kristus säger de här orden till en människa, inte till Gud, som fallet var när det gällde förlåtelsen.

Tre kors på Golgata

Tre kors reses på Golgata, tre män korsfästs. Jesus korsfäst mellan två förbrytare, som prioriterat sin egen vilja framför Guds vilja. De har ställt sig utanför gemenskapens överenskommelser, brutit mot gällande regler så grovt att de nu dömts till döden. Den av förbrytarna som hänger till höger om Kristus hånar honom och säger att om du är Messias så hjälp dig själv och oss. Medan den till vänster, tillrättavisar den förste och säger : ”Vi har dömts med rätta. Men han – i vår mitt –  har inte gjort något ont”. Sedan vänder han sig direkt till Kristus med orden: ”tänk på mig när du kommer till ditt rike! Och han får det tröstande svaret: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

I stunder av förskräckelse

I stunder av förskräckelse och fasa finns det en del i vår själ som plötsligt blir feg och rädd, som handlar helt emot de ideal vi annars står för. Evangelierna berättar om Judas som förråder och Petrus som förnekar. Den delen i människan representeras här av rövaren till höger om Kristus. I sin fullständiga uppgiven hånar han Kristus, bortser från sin egen skuld och skjuter problemet från sig. Han vill slippa ifrån situationen utan att själv behöva bidra med någon som helst form av självrannsakan eller självreflektion. Han hänger lika hjälplöst lidande på korset som sina med-döende, men distanserar sig från gemenskapen med dem. 

Den andra förbrytaren däremot, som är på Kristus vänstra sida – hjärtesidan – visar på en annan mänsklig egenskap. Han slår inte ifrån sig sitt ansvar i den uppkomna situationen. Det trängda läget väcker en förmåga i honom att tänka med hjärtat. Han besinnar sig och blir nyanserad i sitt omdöme istället för att tänka ensidigt i svart eller vitt. Det gör att han inser vem han har vid sin sida och anar meningen med att Kristus oskyldig hänger på koset. Han förstår att Kristus hör till en annan världsordning. Insikten gör honom ödmjuk, han förväntar sig inget annat än att få sona sitt brott, för att därefter försona sig med sin Gud och bli upptagen i Hans gemenskap. Därför ber han inte heller om förlåtelse. Inte heller säger han: ”Jag är skyldig och jag ångrar mig djupt”. Inget sådant. Han ber bara om att Kristus ska tänka på honom, medan han själv sonar sitt brott.

Redan idag

Vi känner alla till, vad vetskapen om att någon tänker på oss, betyder när vi går igenom en prövning. Det ger oss extra kraft och styrka och vi känner närheten av den som tänker på oss. Förbrytaren vill inte förlora närheten till Kristus – därför säger han ”tänk på mig när du kommer till ditt rike.” Svaret som Kristus ger överraskar. Han säger inte ” ja, jag ska tänka på dig”. Han frågar inte heller ”Vad har du gjort? Vad är du skyldig till?” Inga ord av anklagelse kommer från Honom, bara djup med-mänsklighet, ren kärlek och omsorg. Han ger ett löfte: ”Redan i dag skall du vara med mig i paradiset!” Kristus försäkrar förbrytaren om att han ska få vara med Honom i Guds kärlek och gemenskap, han behöver inte stanna utanför. Och det här träder inte i kraft först i någon avlägsen framtid utan det gäller från och med i dag! ”Redan idag ska du vara med mig!”Genom Mysteriet på Golgata, Kristi död och uppståndelse på korset, öppnas dörren till den andliga världen för människorna igen.

Försoning – ett av de vackraste orden

I den här dramatiska stunden på korset börjar försoningen mellan himmel och jord, människor och Gud att slå ut som en blomma. Försoning är kanske ett av de vackraste orden vi har!  Det sprider hopp och framtidstro. Försoning är vårt sätt att sluta fred med världen och med varandra. Den är den enda väg som kan förändra hopplösa, brutna relationer. Men förutsätter vilja att sona sina felsteg, att själv bidra till att mildra konsekvenserna av det man förbrutit, något som den vänstra rövaren insett. Medan förbrytaren till höger intar en oförsonlig hållning, utesluter sig själv och tar avstånd från samhörighet. Försoning har blivit ett viktigt begrepp inom den kristna läran. Inte sällan blandas den ihop med förlåtelse. Men försoning betecknar inte bara att en osämja, en konflikt har upphört. Den handlar mer om en återvunnen samhörighet, om en förlorad gemenskap som återuppstår. Genom Kristus försoningsverk på Golgata finns en ny förutsättning för alla relationer och  former av gemenskaper. Inte bara den enskilda människan får ta del av uppståndelse-undret utan också det sociala livet!

Nytändning

Men den här ”nytändningen” i våra relationer till medmänniskorna och den andliga världen sker inte per automatik. Försoning är inte en skön känsla eller en abstrakt tankekonstruktion utan en viljeimpuls. Vi kan alltid vara förvissade om att Kristus tänker på oss, men försoningen blir först verklighet när vi bidrar med vår del. Den förverkligas när den bli till handling, när vi stödjande tänker på och ber för varandra och där vi även tar upp Kristi försonande gärning på Golgata i vårt tänkande!

Ylwa Breidenstein


PALMSÖNDAG i stilla veckan

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

Att lyssnande närma sig korset

En människas sista ord i livet väger tungt och präglar sig in i vårt minne – många gånger som en dyrbar skatt. Hur värdefulla och kraft-givande är då inte Människosonens avskedsord för oss människor! Vid sju tillfällen under sina sex timmar på korset talade Kristus. De här sista orden i livet, före uppståndelsen, kan ledsaga oss genom Stilla veckan och vara till hjälp om vi lyssnande vill närma oss korset – med början i dag på palmsöndag. Det allra första Kristus uttalar inför avskedet handlar om förlåtelse: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23,34)Det här säger han vid själva korsfästelsen, när de första fasansfulla smärtorna river genom hans kropp och alla hånfulla ord svider i hans själ. Som i en bön uttalar Kristus nu de här orden till Gud.

Utan förlåtelse är världen förlorad

Vem, eller vilka, är det egentligen Jesus ber för? Är det för de romerska soldaterna, som naglat honom vid korset? Eller för de båda förbrytarna som är korsfästa på varsin sida om honom? Ber han för dem som smädat honom och satt en törnekrona på hans huvud? Tänker han kanske på Pilatus eller rent av på sina lärjungar som lovat att dö för honom, men nu flytt eller t o m förnekat honom? Eller ber han kanske för dig och mig? I Kristus ord ”Fader förlåt dem” innefattas vi alla! Kristus ber för mänskligheten. Han vet att utan förlåtelse är världen förlorad. Förlåtelse är det enda som för oss in i framtiden. Det är kärleken till världen som ger Honom kraften att i den här svåra stunden be om förbarmande t o m för sina bödlar.

Konsten att släppa taget

Vi lever mitt i en värld där oförätter, kränkningar och smutskastningar omger oss. Det hör till vardagen att vi utsätts för det – eller att vi själva utsätter våra medmänniskor för det. Men också Kristus lever mitt i den här världen. När en människa såras, såras också Kristus. Han känner med oss, lider med oss. Men han försöker också ledsaga oss, så att vi inte fastnar i en offerroll som gör att vi inte släpper taget om det kors av orättvisor som vi upplever oss fastnaglade vid. Och alla Kristus sju sista ord  –  eller sista sju meningar – på korset ger en god vägledning i just konsten att släppa taget. Kanske gäller det framförallt de här första orden om förlåtelse. Att kunna förlåta och släppa taget, för att sedan försonas både med sina egna och andras otillräcklighet är vår tids utmaning. Att i stället –  för att själv i tid och otid  kräva det sista ordet i en konflikt –  kunna avstå det till vår motståndare är ingen lätt sak. Men det ger oss tid och distans att formulera avslutande ord som inte river upp nya sår. 

Ja, visst kan vi förlåta!

Kristus reagerar på de oerhörda kränkningar han utsattes för, genom att sträcka ut sina armar förlåtande mot hela mänskligheten. Klarar vi av att gå med öppna armar mot våra motståndare i en konflikt?  Ja, visst kan vi förlåta, även om det inte går lättvindigt. Var och en kan förlåta det som åligger honom att förlåta. Vi kan glömma det som är värt att glömmas. Vi kan stryka ett streck över gamla historier. Att förlåta innebär att man lägger ned anklagelsen mot den som handlat kränkande. Man väljer bort rätten att döma, för att i stället ställa fria. Förlåtelse innebär självklart inte att släta över, men att offra sitt minne av en oförrätt. I bland klarar vi inte av att göra det en gång för alla utan måste göra det om och om igen. Förlåtelsens största betydelse ligger i det sociala. Och för att vi ska kunna bli förlåtna så måste vi vara beredda att förlåta andra. ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga är” säger vi när vi ber .

Be om ursäkt eller förlåta?

Det kan vara överraskande att Kristus här på korset förlåter utan att någon bett om det! Vanligtvis ser vi på förlåtelsen som något dubbelt. Det behövs en som ber om förlåtelse och en som ger förlåtelse. Det är just det som gör förlåtelsen så stark och som utgör skillnaden mellan att be om ursäkt eller förlåta. En ursäkt behöver inte innehålla någon ånger, den fokuserar enbart på att någon annan har blivit sårad och det är vad man vill ursäkta. Medan förlåtelse innebär att samtidigt som man ser den som blivit drabbad och vill rätta till det också själv känner ånger och vill medge att man själv gjort fel. Förlåtelsen kommer från hjärtat.

En process av oavbruten förlåtelse

Nu säger Kristus på korset inte bara ”Fader förlåt dem” – han tillägger ”ty de vet inte vad de gör”. Mycket av det vi ställer till med av förödelse i det sociala beror på okunskap och omedvetenhet. De som korsfäste Jesus hade förmodligen inte heller en tanke på att de egentligen avrättade en Gud. Under hela vårt jordeliv pågår i vårt inre en process av oavbruten förlåtelse, som vi mestadels är omedvetna om. Vårt ”högre jag”, ”Kristus i oss” förlåter oupphörligt vårt lägre, vardags jag, som inte vet vad det gör, som mestadels av oförstånd kränker och sårar oss själva och vår omgivning. Det högre jaget måste förlåta för att kunna stanna kvar hos det lägre och hjälpa det att höja sig över sig själv, istället för att sjunka under sin nivå. Ju mer vi aktiv förbinder oss med den här strömmen av förlåtelse i oss desto närmre kommer vi Kristus. Förlåtelsens inre kraft är ännu svagt utvecklad hos oss – både när det gäller att ge förlåtelse och att ta emot förlåtelse. Vi stärker den moraliska substansen i världen varje gång vi klarar av att förlåta – men också varje gång vi själva står upp och ber om förlåtelse utifrån en insikt om ett felaktiga beteende. Förlåtelsen är en av de viktigaste andligt-moraliska krafterna som måste utvecklas idag. 

Den är avgörande för Kristus-impulsens öde. Utan att kunna förlåta når vi inte mötet med Honom och den andliga verkligheten. Och då handlar det inte om att förlåta vid enstaka tillfällen utan att följa evangeliets (Matt 18,21) uppmaning och förlåta inte sju utan sjutti gånger sju gånger!  

Ylwa Breidenstein