Etikettarkiv: fader vår

Ty solen är din

Rättvisans sol, Karen Schröder

Påskdagen

“Som en sol stod Kristus opp
 på den tredje dagen.
 Nu är själens vårtid här, 
 bojan sönderslagen. 
 Vintertiden är förbi,
 synd och sömn till ända.
 Han som uppstått - nu vår  
sorg vill i glädje vända.”

“Dödens portar kunde ej
 hålla honom fången,
 inte vakter och sigill.
 Men i soluppgången kom han, 
 bland de tolv han är.
 Än han ut oss sänder,
 är bland oss och ger den frid
 som ej världen känner.”
 Johannes av Damaskus 700 -t
  

 

Påskdagen är storslagen! Det finns inget att tillägga, så stort är det. Jesus Kristus har segrat över döden! Döden är uppslukad och segern är vunnen. Det är så djupt omvälvande – och också så svårt att klä i ord. Bibeln och urkristendomen använder sig av bilder för att ge oss en aning om påskmysteriet. Solen är den bild som ansågs mest värdig för att beskriva den Uppståndnes härlighet, majestät och kraft. I Uppenbarelseboken står det t ex ”Hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.”

Många tidiga bildframställningar visar Kristus som solguden i sin vagn. Redan under den först kristna tiden var det vanligt att man i kyrkorna skulle vända sig mot öster, soluppgångens väderstreck, varifrån man också väntade sig Kristi återkomst. Kyrkor anlades ofta därför med altaret mot öster och människor begravdes för att se mot öster. 

Solen har fått representera Kristusväsendet som källan till ljus, liv, sanning och rättfärdighet. Den är segrare över natten och döden, segrare i kampen mellan ljus och mörker, gott och ont, ordning och kaos. Efter sin nattliga färd genom underjorden stiger den varje morgon på nytt upp ur mörkret. 

När de första kristna började be den bön som Kristus lärt dem upplevde de snart ett behov att få tacka och prisa Fadern. De ville bekräfta och bekänna sig till orden de uttalade i Fader-vår-bönen. Därför lade de till en mening i slutet av bönen: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.” 

Salvador Dali

Tillägget är som ett tacksamt eko på den värdefulla gåva som bönen är. Det är en lovprisning och hymn som bjuder in ljuset från den Uppståndnes ansikte att återspegla sig i orden. Därför förvånar det kanske inte heller att ordalydelsen i tillägget från början var: ”Ty solen är din”. 

Man avslutade bönen med ett skådande in i det högsta, in i solens rike. Ett rike som enligt kyrkofädrena var genomträngt av tre högtstående änglaväsen: Exusisa – formens andar, Dynameis – rörelsens andar och Kyriotetes – vishetens andar. 

När vi ber Fader Vår lyfts vi upp i den här sfären. Vi bekänner oss till den med det avslutande tillägget: Ty riket (Exusiai) är ditt och kraften (Dynameis) och härligheten (Kyriotetes) och riktar blicken mot den Uppståndnes hemvist: evigheten, soluppgångens källa.

Ylwa Breidenstein

Kristna, kom i morgonljuset,
 solen strålar nu i öst.
 Jesus Kristus är uppstånden,
 sjung hans lov med jubelröst.
 Följ hans glada söndagsbud:
 Låt oss samlas inför Gud.
 

 Kristna, se när dagen vaknar
 upp mot himlens ljusa rand.
 Liksom vi har mänskor samlats
 i Guds hus i fjärran land
 och med jubel sjungit där:
 Jesus Kristus är nu här.
 

 Kristna, sjung i morgonljuset,
 sjung för dem som inte kan,
 sjung för dem som under korset
 vacklar fram i fjärran land.
 Tala, sjung om sant och rätt,
 sjung tills de och vi är ett.
 Eyvind Skeie 2002
Matthias Grünewald

Var var Kristus när han var död?

Mänsklighetsrepresentanten, Rudolf Steiner

Påskafton i stilla veckan

Var var Kristus när han var död? Var var han på påskafton, dagen mellan döden på korset och dagen för uppståndelsen? I de klassiska trosbekännelserna står det att han var ”nedstigen till dödsriket”, i vissa översättningar är det till helvetet som Kristus steg ner. Den sista dagen i stilla veckan går han på djupet med de problem som fängslar människorna vid deras skuggor och ensidigheter, både under jordelivet och i döden. Här i mörkret börjar han frälsningen och uppståndelsen av det livlösa i oss.  

De sista raderna i Fader Vår, så som den är oss given i Matteusevangeliet, lyder ”Inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från det onda”. Det är omdiskuterade rader och inte helt enkla att förså. Men nu konfronteras vi med de makter i och utanför oss som vill få oss på fall genom att vända vår blick bort från Fadern. Vi påminns om att vi har en fri vilja som kan handla mot himlen, att vi kan vanhelga varandras och Guds namn, tillbedja materialismen, ruinera riken och ge varandra stenar i stället för bröd. 

Många av de problem och svårigheter vi har beror på våra egna livsval, vår livsstil och vårt tänkande. Men vi ska  inte underskatta att det ytterst sett finns en andlig dimension av en del av de svårigheter vi upplever, att det finns krafter som inte vill oss väl.

Ordet ”frestelse” har med tiden fått en för snäv betydelse. Det betyder inte bara lockelse utan också svårighet eller påfrestning. I bibeln används ordet för stora lidanden som övergår våra möjligheter att klara av själva. Kristus och den tidiga kristendomen var övertygad om att sådana svåra tider skulle komma och ville visa var hjälp fanns att få.  Att bevara Guds Ord i vårt sinne är ett avgörande skydd och frälsning från det onda. Hans ord finner vi i Fader Vår. Kristus uppmanar också uttryckligen sina lärjungarna att vaka och be för att de inte ska falla för frestelser. 

Nedstigen i dödsriket, Jean Delville

Även om det inte är Gud som leder oss i frestelsen, är det inte heller alltid hans vilja att bespara oss från konfrontationer med motståndarmakterna. Men med ett aktivt böneliv kan vi lära oss att hantera sådana påfrestningar när de kommer i vår väg. Därför ber vi inte heller om att vi inte ska frestas utan att vi inte ska falla och besegras av frestelsen. 

Möten med frestelser och ondska är en stor och ansträngande utmaning i vår biografi. De kräver ett hårt inre arbete av oss, som  samtidigt gör att vi kan växa som andliga människor. Och vi är aldrig ensamma i den här kampen.

Påskaftonen var ingen vilodag för Kristus utan en intensiv konfrontation med allt det som vill hindra oss att bli sanna människor. Han gick som segrare ur den kampen och står oss sedan dess hjälpande vid vår sida. 

Ylwa Breidenstein

En tröstande viskning

Försonaren, Lennart Segerstråle

Tisdag i stilla veckan

”Guds rike är nära” förkunnar Kristus på flera ställen i evangeliet. Det är också budskapet på tisdag, den tredje dagen i stilla veckan, när han återigen är i templet. Här berättar han om den dramatik och de tecken som förebådar det här riket. (Luk 21)

”Guds rike är nära!” Det är stora och trygga ord, är ett radikalt, villkorslöst budskap – som slutar med ett utropstecken och inte följs av något om eller men. Ändå kan orden kännas som en ren provokation i vår svåra tid, fylld av orättvisor och lidande. Många upplever nog att Guds distans och frånvaro är mer framträdande än hans närhet. Det är därför en stor utmaning för den kristne att ge det här budskapet liv, så att det inte stannar som ett ihåligt påstående utan i stället blir till en tröstande viskning. 

Vi förleds lätt att tro att orden ”Guds rike är nära” handlar om något som strax ska ske eller komma. Men de handlar inte om närhet i tid utan om närhet i relationer. För den moderna tidens nöd är just avsaknaden av närhet och närvaro i det mellanmänskliga. Kylig distans och frånvaro av verkligt medmänskligt engagemang ligger bakom tidens sociala katastrofer.

Livets källa, Lennart Segerstråle

Först när vår förmågan att ge och ta emot närhet, kärlek och ömhet väcks till liv – inte bara fysiskt utan även själsligt och andligt –  kan budskapet om Guds rike bli en upplevbar verklighet. Då inser vi att hans rike är nära eftersom Gud är närvarande i varje människa vi möter på vår väg, att han är i var och en av oss – som vår närmaste!

Det är den här förmågan, att ge och ta emot kärlek, som vi ber om när vi i Fader vår säger ”komme ditt rike”. Här, i Herrens bön, vädjar vi om en värld genomträngd av empati och medmänsklighet.

Ylwa Breidenstein

Komme ditt rike, Lennart Segerstråle

Den allvarstyngda vägen mot påskglädjen

Palmsöndag i stilla veckan

Det är en urgammal tradition inom den kristna kyrkan att fira stilla veckan. I Jerusalem firades den redan på 300-talet. Sedan dess har många kristna –  år efter år under stilla veckans sju dagar  – bedjande följt händelserna i Kristi lidandes historia. Den allvarstyngda vägen mot påskens uppståndelseglädje inleds med palmsöndag. Målinriktat rider Jesus in i Jerusalem, medveten om den svåra uppgift som ligger framför honom. Att människorna tar emot honom som konung medan de jublande viftar med palmblad rubbar inte hans beslutsamhet att följa Faderns vilja. 

Inte på en stridshäst men på en åsna rider världens frälsare genom stadsporten. Han rider inte mot en tron mitt i staden utan mot ett kors och en grav i stadens utkant. Kristus utsätter sig för allt detta för att visa på Faderns makt, kärlekens makt, som är så annorlunda än den värdsliga makten. Det är en kraft som inte styr och kontrollerar utan som älskar och befriar.

”Fader vår – du som är i himlarna” är de inledande orden i Herrens bön. Den är också en väg i sju steg och kan därför vara en värdefull ledsagare under vår vandring genom stilla veckan. Inledningsorden är klara, tydliga och enkla. De kan inte missuppfattas och passar till alla folk och tider. Men i all sin enkelhet omfattar de hela världsalltet och är därför ord av vikt. Tilltalet Fader är ingen benämning på Guds könstillhörighet utan beskriver en andlig egenskap. Gud kan vara både faderlig och moderlig, beroende på sammanhanget.

Bönens inledande mening ställer oss in i tid och rum på ett nytt sätt. Både tidens och rummets dimensioner får andliga aspekter.  Ordet ”Fader”  påminner oss om vårt förflutna och ursprung i det andliga. Samtidigt är det ett ord som ger vår tillvaro djup och en grund att stå på. I ordet ”vår” upplever vi nuet och öppnar oss i empati mot våra medmänniskor och vår omgivning. Ordet ”himmel” slutligen, lyfter vår blick mot höjderna ovanför oss samtidigt som det väcker en aning i oss om vår framtid och vårt mål.

De här orden ger oss det kompass och den trygghet vi behöver både under stilla veckan och på vår egen livsvandring mot korset. Ja, i alla livets olika situationer där vi behöver behålla vår målinriktning och inte tappa tron på Guds kärlek  kan vi finna kraft i att uttala dessa ord: ”Fader vår –  du som är i himlarna” .

Ylwa Breidenstein