Etikettarkiv: Dikt

Det är påsk! O himmelska glädjedans!

Påskhymn av Hippolytos
Det är påsk,
det är Herrens påsk, ropar Anden.
O himmelska glädjedans!
O Andens fest!
O Guds påsk
som från himlen sänks ner till jorden
och sedan från jorden stiger upp till himlen,
högtid då hela skapelsen möts och förnyas!
O gränslösa glädje,
gästabud för alla;
dödens skuggor har jagats undan
och livet ges åt alla,
himlens portar har öppnats,
Gudabilden har blivit människa
för att människan skall bli Gud.
Han har brutit sönder
dödsrikets fängelsegaller,
som en försäkran till jorden
att löftena gått i uppfyllelse.
Och sångerna har kommit tillbaka till jorden.
Kristus har uppstått
och döden är besegrad.
Kristus har uppstått
och de onda andemakterna är besegrade.
Kristus har uppstått
och änglarna jublar.
Honom tillhör ära och makt
genom alla tidsåldrar.




Vem äger mitt hjärta?

Kort innan poeten Gunnar Ekelöf dog bad han om vatten, men ändrade sig och ville ha en penna i stället. Han tog den i handen, pekade mellan sina revben och sa: ”Det här är hjärtat!”. Det blev hans sista ord.

”Vem äger mitt hjärta?” är en fråga man kan ställa sig på alla hjärtans dag och kanske kan en av Gunnar Ekelöfs allra sista dikter ge antydan till ett svar på denna undran:

MIG ÄGER INGEN

Mig äger ingen
ej ens jag själv 
Förklara mig gåtan
förklara mig sanningen
"Ingen äger dig
Döden finns inte
Allt är visshet
Det du tänkt
är odelbart, förintas inte
Vinden, en herde
blåser toner i ditt huvud
En knippe flöjter
och bäckenet en trumma
slagträn av olika ljud
dova som livet
Du ligger här
och låter det ske som en gång skedde
Ditt budskap bärs vida omkring
Kamelerna reser sig
deras klockor ljuder
Du färdas
Du färdas men som himmlakropparna
Det som binder dig gör din bana oregelbunden
gör dig fri
Gunnar Ekelöf 

Gunnar Ekelöf – målning av Reinhold Ljunggren

2:a advent

Ängeln vid ditt bord

Bli inte rädd om Ängeln
plötsligt sitter vid ditt bord
och sakta stryker ut vecken
på duken under ditt bröd...

R M Rilke
Änglar är mäktiga

I poeten Rainer Maria Rilkes dikter spelar änglar en framträdande roll. De skildras med oändlig ömhet. Men det handlar hos honom absolut inte om knubbiga bokmärkesänglar eller leende skyddsänglar. Rilkes änglar är mäktiga och – till att börja med – skrämmande varelser. De framstår som någonting som behövs för vårt medvetandes spegling mot det outsägliga. Änglarna står för övermänskliga varseblivningskrafter som förskräcker människan. Vi är ännu inte mogna att stå ut med ett ängel möte. 

Änglarna räddar vår andliga realitet

Rilkes dikter visar vidare hän på att änglarnas viktigaste uppgift är att behålla oss i sitt medvetande, att rädda vår andliga realitet, vårt medborgarskap i den andliga världen. Änglarna hjälper oss så att vi inte faller ur änglahierkiernas medvetande. För där människan inte vårdar förbindelsen med sin ängel förlorar hon substan och blir andligt sett tunnare. Den som idag förlorar sin ängel har i morgon förlorat sin mänsklighet är Rilkes stränga budskap.

Hur blir jag synlig för min ängel?

Utifrån hans ståndpunkt är därför vår tids viktigaste fråga: ”Hur blir jag synlig för min ängel?” Vi måste göra något, bidra med något för att bli intressanta för änglarna – annars händer inte mycket. Genom att tänka väsentliga tankar väcker vi änglarnas intresse för oss, medan ytliga och självupptagna funderingar är meningslösa för dem. Adventstidens möjligheter till kontemplation och inre ro är en stor hjälp på vägen att göra sig upptäckbar för änglavärlden. Här kan vi bjuda in Ängeln att sitta vid vårt bord, tiga tillsammans med den och visa ett uppriktigt intresse för det öde som den bär på. 

Änglarnas öde

Den största händelsen i änglarnas öde var när Kristus lämnade den andliga världen och steg ner till människorna. Det som för oss blev vår framtids räddning och frälsning är för änglarna en stor förlustupplevelse – de blev övergivna, lämnade, från ett perspektiv sett. Men de återfinner Kristus i människohjärtan som tagit upp Honom där.  Att komma till insikt om hur beroende änglarna är av oss människor är omskakande. Deras framtid bygger på vår relation till Kristus!  Adventstiden talar om detta till oss. Den berättar att änglarnas himmel är människornas värld, där Kristusberörda människohjärtan lyser upp som stjärnor.

Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version

Ögonblickets betydelse i advent

Advent är kanske den mest stressiga och hektiska tiden på året, där vi har mest att göra. Alla julbord, alla förberedelser, alla små kakor som ska bakas, all mat som ska lagas, och alla gåvor som man vill köpa. Samtidigt ska det vara festligt, lugnt och trevligt! Hur går det ihop? Svaret är kanske att vi borde göra mindre? Ta bort något så vi inte behöver att stressa så mycket? Det låter bra, i teorin! Men hur är der i praktiken? Inte helt så enkelt upptäcker vi ganska snart. 

Det är sjävklart att vi behöver göra mindre om vi gör för mycket. Men stressforskningen har faktisk också ett annat förslag. Där beskrivs det hur ögonblick av lugn och stillhet kan balansera väldigt mycket stress. När vi i vårt hektiska vardagsliv fogar in små ögonblick där vi stänger dörren, stänger av telefonen, tvn, radion, stänger av det sociala och ägnar oss åt lugnet och stillheten, så skapar vi en kraft i oss som motverkar stressen. Då skapar vi ögonblick som liknar dem som beskrivs i Kristensamfundets adventsepistel.”Begrundande blir våra själar …“ och  ”Det blir stilla …“ heter det bland annat där också ”världens ro”  nämns. 

I lugnet och stillheten har vi möjlighet till att hitta oss själva, det ”själv” som så lätt går förlorat i all stress. Här närmar oss möjligheten att lyssna in i det som verkligen är viktigt i våra liv. Grunden till livet själv kan bli ”hörbart”, som det uttrycks i episteln, På detta vis blir  den hektiska ruschen inför jul en möjlighet till att utforska adventepistlens realitet! 

Per Andersen

Utskriftsvänlig version

För barnen

Därför firar vi advent

Det var en gång en liten äppelkärna som fram på höst-kanten blev så väldigt sömnig och trött. Då kröp den ner i jordens mjuka mull och drog vintertäcket över sig. Men innan den somnade tittade den upp mot himlen och såg alla gnistrande stjärnor. Åh vad den önskade sig att en gång få röra vid ett sådant tindrande himmelsljus och hålla det nära sitt hjärta. Med den här längtan somnade äppelkärnan och drömde att en ängel med en lysande krona av stjärnor kom och sa: ”Lilla vän, en dag ska din önskan gå i uppfyllelse, men först måste du sova så att du orkar växa dig stor och stark”. 

Och äppelkärnan sov djupt och gott hela vintern ända tills vårsolen kittlade den på näsan och väckte den. Då sträckte den på sig och gäspade och märkte till sin förvåning hur mycket den vuxit under vintertäcket. Den hade fått långa rötter som trängde sig djupt ner i marken och ett skott som sträckte sig upp mot himlen. Tiden gick och äppelplantan arbetade hårt för att bli stor och starkt – för att växa stjärnorna tillmötes. Snart hade den blivit ett ungt träd. Och en morgon vaknade den och fann sina grenar övertäckta med blommor.Nu blev det lilla trädet mamma och hon var så upptagen med att ta hand om sina små att hon helt glömde bort sin stjärne-önskan. Barnen växte och blev gröna små äpplen. Och det lilla trädet var så stolt och glad över sina vackra barn.

Men på hösten kom ängeln från drömmen tillbaka och kysste varje grönt äppelbarn på kinderna så att de blev alldeles röda. Ängeln hade med sig en korg fylld med stjärnor och påminde nu äppelträdet om hennes önskan – att en gång få hålla en stjärna vid sitt hjärta. ”Åh tack, sa äppelträdet ”men jag behöver inga stjärnor längre. Jag är så lycklig med mina äppelbarn.” ”Då ger jag stjärnorna till dem istället!” sa ängeln. ”Jag gömmer stjärnorna djupt inne i dem, nära deras hjärtan och en dag kommer de till sin förvåning att i sig själva hitta en stjärna som väntar på dem.”  

Och så är det än i dag: i varje äpple finns en stjärna, vi behöver bara dela på äpplet för att se den! Men också i varje människa finns en stjärna, en dröm och en önskan om att en gång få beröra himmelsljuset. För att inte glömma det firar vi advent! 

(Fritt översatt från engelska efter en berättelse av Madge Bigham) Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version

En adventshälsning från KRISTENSAMFUNDET

Lena Lervik/Crystal Liu

Varde ljus!

Utskriftsvänlig version

Katsuyoshi Inokuma

I blåaste blått…

I blåaste blått är vårt adventsaltare klätt. Blått, den gränslösa himmelens färg, det oändliga havets färg, men också längtans och drömmarnas färg. Kanske tycker vi så mycket om den här färgen, därför att vi genom den kan uppleva något av rymdernas och viddernas öppenhet och frihet. När vi ser den blå himlen eller det blå havet, vaknar i oss en längtan efter att dessa vidder och rymder också skall uppfylla vår själ.

För begränsningar, känslan av att vara trängd, är ständigt uppdykande problem i vår vardag, speciellt när det gäller vårt inre liv. Och vi märker inte att det oftast är vår egen hållning, våra egna föreställningar och fördomar som skapar de här barriärerna, som vi ständigt stöter emot. Vi glömmer så lätt att de flesta av våra tankar och föreställningar är präglade av den synliga, fysiska världen – och därmed är begränsade. De upptäcker inte verklighetens hela omfång – som ju når långt utöver det synliga.

Adventstiden med sin blå färg kan göra oss uppmärksam på detta och i oss väcka en längtan efter verklighetens hela omfång som ju innefattar den osynliga, andliga världen. Andaktstämning kring tända ljus öppnar våra själar så att trånga föreställningar övervinns och vår horisont vidgas.

Och horisonten är ett område som i advent ofta är speciellt iögonenfallande genom sitt underbara färgspel morgon och kväll. Men dit, där det blåa himmelsvalvet berör jorden, där det synliga övergår i det osynliga, når bara vår längtan. För människan själv är horisonten ouppnåelig. Hur länge vi än skulle vandra, hur mycket vi än skulle bemöda oss så skulle vi aldrig nå horisonten.

Men det är ju inte bara vid den fjärran horisonten som himmel och jord möts. I Kristus inte bara berör dessa motsatser varandra utan här förenar sig himmelens oändlighet med jordens begränsningar. Och Han är inte ouppnålig för oss! Han vill vara i vår närhet – och kommer oss hjälpande till mötes i vår strävan att i längtan och andakt öppna vår själ och vidga vår horisont.

Om Kristi ankomst och hans närhet i oss som vår själs horisont, förkunnar adventsaltarets blåa färg.

Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version

Berättelse för barnen:

Maria och den lilla djävulen

När Maria gick i väntans tider och snart skulle föda Jesusbarnet, ville världens många små djävular göra allt de bara kunde för att hindra barnets födelse. Men den stora djävulen, ormen sen urbegynnelsens tider, var mycket sträng och sa till dem: ” Sluta genast med det där, det där är min sak – jag har mina egna planer.” En liten rackare till djävul som satt längst bort i salen när den stora djävulen talade till dem, blev mycket arg. Han sade till sig själv: ”för rackarns!”  Det är något som de små djävularna väldigt ofta säger. Sen sa han: ”jag vill inte lyda.”, för lyda är något de små djävularna absolut inte vill göra. ”Också jag har mina planer” fortsatte den lilla djävulen,  ”och om jag lyckas med dem blir jag en stor djävul!” Han blåste upp sig ordentligt av stolthet över sin framtid. Och i ren begeistring viftade han vilt omkring sig med sin treudd. 

Så började hela historien:
Maria och Josef skulle besöka några vänner tillsammans. De bodde inte långt borta, bara en dagsled. Men i sista ögonblicket fick Josef, som var timmerman som vi vet, helt oväntad ett viktigt och brådskande uppdrag. Han kunde bara inte resa. Vem kunde ha ordnat det så, tro? Ja, helt rätt! Det var förstås den lilla djävulen som var i farten. Han ville nämligen att Maria skulle resa ensam. Josef försökte hindra Maria att bege sig i väg. ”I det tillståndet är det inte bra att du reser ensam, Maria, du kan möta farliga saker på vägen eller rentav gå vilse”, sade han. Men Maria svarade: ”Gud bistår mig, gör dig inga bekymmer, Josef.” Och så hände det sig att Maria började ge sig iväg helt allena.

Dold bakom buskar och stenar följde den lilla djävulen efter henne. Ondskan han hade i sinnet gjorde honom glad och upprymd. Han funderade på hur han bäst skulle skrida till verket och snart kom han på vad han skulle göra. Han sprang i förväg och började flytta på stenar, buskar och träd, så att vägen som Maria skulle gå såg helt annorlunda ut än hon förväntade sig. Ja, till och med en öken trollade han fram där hon skulle gå vilse. Och det skedde, Maria  hamnade i öknen och visste inte hur hon skulle gå för att komma fram. Hur mycket hon än letade så hittade hon ingen väg som förde henne vidare. Det blev senare och senare på dagen. Snart anade hon att hon skulle bli tvungen att tillbringa natten där i öknen. Med skadeglädje stod den lilla djävulen bakom stenar och sanddynor och njöt. Hans plan hade gått i lås.

Maria blev trött av allt letande. Hon satte sig ner, lutade sig mot en klippa som gav henne lite skydd mot vinden och mot sanden som börjat blåsa henne i ansiktet. Där satt hon nu i skymningen, utan mat, bara lite vatten hade hon kvar av det hon tagit med sig hemifrån. Hon var hungrig för hon hade inte ätit någonting på hela dagen. Det fanns några stora palmer i närheten med härliga dadlar hängande i klasar. Men de var så högt upp, långt ovanför marken och helt omöjliga att nå. Jesusbarnet var ju ännu inte fött och kunde inte be palmerna att böja sig ner mot jorden med sin näring. Hon blev förtvivlad och viskade: ”Ack Gud hjälp mig i min nöd!”

Så snart hon hade uttalat dessa ord kom en liten skara små sandgula ökenfåglar flygandes. De satte sig precis framför henne, lade huvuden på sned och såg på henne. Snart förstod de att Maria var hungrig. Och se! I ett nu hämtade de små fåglarna kvistar med dadlar som de plockade från palmträden, ja det var så mycket att Maria kunde äta sig mätt. När mörkret kom och höljde in Maria kom små eldflugor flygande och satte sig på hennes hand. De lyste så starkt de kunde och omgav Maria med ett milt sken.

Den lilla djävulen som gömt sig bakom stenar och sanddyner såg allt detta och blev förstås väldigt arg. Han viftade vilt omkring sig med treudden. ”För rackarns! Jag kommer att lyckas, jag får henne i min makt!” sa han till sig själv. Han satte igång vinden så att den växte till en mäktig storm som piskade upp sanden. Sandkornen smattrade i ansiktet på Maria. Hon försökte skydda sig, drog manteln över huvudet som skydd och sa till sig själv: ”Ack, ack, hur ska detta gå?”

Då kom sanden henne till hjälp. Den ville inte skada Maria eller rentav begrava henne. Så snart hon hade uttalat dessa ord började sandkornen att sträcka ut sina små armar och höll fast varandra. Vartenda sandkorn som kom flygandes med vinden, hjälpte till och i ett nu formades ett hölje kring Maria. Snart satt hon helt skyddat i en underbar kokong, en sådan som bara sanden kan göra. Där utanför härjade stormen men i kokongen märktes knappt någonting av det. Stormen blev våldsam, även den lilla djävulen fick dra rocken över öronen, han hade ju inget skydd. Men det hjälpte inte riktigt, med varje vindpust blev han mer och mer tilltäppt av sanden. Hals och näsa blev dammtorra, sanden kliade i ögon och öron. Men han var nöjd och tänkte att nu var Maria tillintetgjord på riktigt.

Det dröjde inte länge förrän ökens nattkyla kom krypandes. Riktigt kallt blev det. Men Maria märkte ingenting inne i kokongen. Hon lutade sig mot klippan som delade med sig av värmen den hade samlat in under dagen soltimmar. Maria frös inte alls. Men den lilla djävulen som var van vid helvetets hetta, han frös så rysligt ute i kylan. Han började hacka tänder så sanden i munnen knastrade. När det blivit morgon hade stormen dragit vidare, det blev åter tyst och stilla i öknen. Det var en jobbig morgon för den lilla djävulen, så jobbigt var det att han nästan glömde bort vad han skulle göra. Med möda grävde han sig fram ur sanden, mängder med sand rann ur öronen. Han blev arg över den torra halsen och sanden som knastrade mellan tänderna. Men plötsligt kom han glatt ihåg gårdagens elakheter och skyndade sig för att genast hitta Maria begraven i sanden. Just när han kikade fram bakom klippan såg han hur Maria gjorde en öppning i kokongen och kom välbehållen ut i morgonsolen. När den lilla djävulen såg detta blev han så arg, så fruktansvärd förnärmad att han skrek otaliga ”för rackarns” och sprack i tusen bitar.

Maria såg sig om och var så glad över den vackra morgonen. Men hon såg ingen väg och visste inte åt vilket håll hon skulle gå. Hon blev orolig och sade till sig själv: ”Ack Herre, hur skall jag finna vägen ut ur öknen?” Så snart hon hade uttalat dessa ord hörde hon ett ”tssssss.” Hon såg ner, vid hennes fötter var en liten sandfärgad orm. Hon blev förskräckt. Men ormen sade: ”Var inte rädd Maria, jag gör dig ingenting. Ja, jag känner till öknen och hittar vägen, följ mig!” Och genast slingrade sig ormen fram med stor hastighet. Maria sprang efter men hann inte ifatt ormen, så snabb var den! Snart var den försvunnen. Men se, ormen hade lämnat efter sig ett slingrande spår i ökensanden som Maria kunde följa. Snart var hon ute ur öknen. Hon hittade vägen som hon kände igen sedan tidigare och inte långt därpå var hon helt välbehållen framme hos sina vänner.

Per Andersen, översättning Felix Nieriker

Utskriftsvänlig version

Aktuellt från Kristensamfundet Sverige:

Vi är äntligen i mål!

Kristensamfundet har varit ”min” kyrka sedan tidigt 80-tal. Det har runnit mycket vatten under Hamnbron sedan dess men Kristensamfundets Handling den består. Ja, namnet har justerats lite, vi sade Kristet Samfund på den tiden och små förändringar har skett i texten,
ord som ingen använder i dag har bytts ut. Exempelvis säger vi inte trenne utan tre, fortbestånd har bytts till bevarande och lekamliga har blivit kroppsliga. Det är så tryggt och vilsamt, i denna så föränderliga tid, att Handlingen i Kristensamfundet är sig lik med endast återkommande variationer utifrån årsloppet.

Men det finns en längtan till förändring som växt sig starkare och starkare genom åren. Det är längtan att även Kristensamfundet skall bli ett registrerat trossamfund. Att även vi skall räknas in bland de troende. I Norrköping har i Svenska kyrkans regi under många år bedrivits ett ekumeniskt arbete. Så brukar varje höst alla trossamfund bjudas in till en gemensam gudstjänst i Matteus kyrka men trotts att Kristensamfundets kyrka geografiskt ligger inom Matteus församling har vi inte fått inbjudna för vi är inget trossamfund.

En man som hette Hilding Bjelkhammar var som 18-åring på en ekumenisk gudstjänst ledd av Natan Söderblom. Han blev så tagen av detta att han beslöt sig för att bygga en ekumenisk kyrka på en ö i Sankt Annas skärgård. Kyrkan heter Capella Ecuminica. Dit bjuds alla trossamfund in att hålla gudstjänst under sommarens söndagar. Vår församling har varit där på utflykt vid flera tillfällen med Uwe Lemke, med Felix Nieriker och med Lars Rydelius som vid det tillfället även höll en kort andaktsstund. Men eftersom vi inte varit ett trossamfund har vi inte fått hålla söndags gudstjänst.

Personligen har jag under åren deltagit i flera av Kristensamfundets Vänskapsmötena där en av punkterna varit samtal om registreringen av Kristensamfundet som trossamfund. Dessa möten har skett runt om i Sverige hos de olika församlingarna. Det har aldrig saknats motiv för bildandet men jag har aldrig fått klart formulerat motiven mot att bildandet ändå strandat.

I vår församling har vi i ”alla år” haft en man, Folke Sandell, som på ett särskilt sätt burit längtan att Kristensamfundet skulle bli ett godkänt trossamfund. Han har även varit starkt förbunden med Svenska kyrkan i den landsortsförsamling där han bodde med sin fru. Han uttryckte ofta grämelse över att Kristensamfundet inte räknades bland trossamfunden. Folke avled i augusti i år. Han var väl medveten om att det arbetades mycket med stadgar för Kristensamfundet Sverige men han avled innan beslutet var fattat. Dock tror jag att han sände en allvarlig maning till oss vid Handlingen vid Alla Helgons dag. Vi hade satt nya långa ljus i stakarna på altaret och bränt av vekarna innan så som sed är. När så ministranten tände ljusen så började mittljuset lysa med en 10 cm hög låga och det brann så länge, ända tills första klockringningen hördes. Detta hände 6 dagar innan Ansvarsmötet tog beslutet att blida Kristensamfundet Sverige och sända ansökan om att få bli ett trossamfund till Kammarkollegiet.

Samtliga av oss som under de senaste åren mera intensivt arbetat med frågan om bildandet av Kristensamfundet Sverige upplevde stor glädje och lättnad efter det möte vi hade den 9 november 2019. Vi är äntligen i mål!

(Dagny Johansson, Norrköping)

Utskriftsvänlig version