Etikettarkiv: Dikt

Öppna dig!

Vår längtan efter under är stor, kanske större än någonsin – och förhoppningsvis då inte bara för egen del utan i första hand för nödlidande medmänniskor. I Markusevangeliet (7:31-37) berättas om när Jesus botar en dövstum man genom att uttala ordet ”Effata” som betyder öppna dig. Som genom ett under blir mannen helad.

Kristus uppsöker ett främmande område där människor lever som är uteslutna ur samhällets gemenskap, människor som man inte har någon högre tanke om. Han vandrar in i ett område där man inte förväntar sig någon gudomlig närhet. Redan det kan väcka en tröstande förundran i oss. Kristus söker upp oss och vill vår närhet även när vi är långt ifrån oss själva, från det vi tror på och egentligen vill! Är inte det ett under så säg?

Man kommer till honom med en dövstum som är helt beroende av främmande hjälp. Det är medmänniskor som hört sig för i hans ställe, medmänniskor som ber för den som själv inte kan uttala sig. Därför att någon annan lider vaknar i dem längtan efter ett under. Och så vänder de sig till Kristus och ber om hjälp för sin nödställda broder. Ja, också det är ett under när vi människor kan umgås så med varandra!

Kristus tar den dövstumme åt sidan, går bort ett stycke med honom innan uppmaningen kommer: ”Effata – öppna dig!”. Detsamma önskar han göra med var och en av oss. För ett kort ögonblick vill han föra oss bort från det ytliga och högljudda tyckande i tillvaron, från det som gör oss döva för livets väsentligheter. Han vill föra oss undan från allt det som överröstar vår egen stämma och gör oss stumma. Först då detta skett och vi öppnar oss kan undret, helandet äga rum.

Det är en tröst att veta att Gud söker upp dem som har det svårt. Men under sker först när också vi ser, hör och ropar på hjälp för vår nödställda medmänniska. Där vi inte är blinda, stumma eller döva. Låt oss därför bli medsystrar och medbröder som inte bara längtar efter under utan också öppnar oss för deras verkställande!  Då kan vi – inför den rådande nöden i vår tid – med en helt annan styrka vädja och be:

Gud, låt ett under ske!

Ylwa Breidenstein

Förvandlingens ord

Förvandlingens ord skall komma på tankens vingar med lösningar och fynd.

En gång finner världen den formel som öppnar de roterande bokstävernas lås.

Då hör alla, ja de som är födda inne i låsen hör nyckeln komma.

De hör klingande solars klara tal.

En gång ljuder Effata.

Harry Martinson

Berättelsen om Solrosen

Många träd är så stora att de med sin krona nästan krockar med molnen och med sina rötter söker sig många av dem lika djupt ned i jorden. Det finns även blommor och örter som växer djupt ner i den mörka mullen och nästan alla blommor längtar efter att få sträcka sig mot himlen och ljuset.

En av blommorna greps en gång av övermod och sade: ”Jag vill inte vara så här liten utan jag vill bli lika stor som ett träd. Jag vill växa och jag kommer nog finna någon som hjälper mig”. Blomman var missnöjd med den form och storlek som den hade skapats till. 

När den såg sig omkring efter en hjälpare frågade den först den vackra morgonstjärnan. Men morgonstjärnan sade: ” Det du vill göra kallar jag för olydnad och jag kan inte hjälpa dig med något sådant.” Även hennes stjärnsystrar vägrade att hjälpa.

Blomman fortsatte och tjatade och tjatade – och till slut så gick månen med på att hjälpa till. Månen hämtade några moln och nu skulle ni ha sett hur fort det gick när månen, vattnet och blomman arbetade tillsammans. Varje natt – växter växer ju mest på natten – sträckte stängeln sig en bra bit uppåt. Bladen blev stora och breda, stängeln lika kraftfull och stark som stammen på en liten björk. Stängeln var som en stege som bladen klättrade upp på. Den hade redan blivit väldigt hög och mängder av blombarn svävade runt den växande plantan. Varje blombarn måste nämligen hitta ett blad att sätta sig på, som på en liten stol. Alla hade redan valt sitt blad och om några dagar skulle växten bli stor som ett träd.

Allt hade gått så fort att moder sol inte hade märkt det. Skaparen själv hade nämligen gett henne i uppdrag att hålla ordning och vaka över växterna. När hon nu såg att en av blommorna nästan hade blivit så stor som ett träd blev hon förskräckt. Men moder Sol kom på hur hon kunde ordna upp det hela. 

Hon hämtade en liten grön korg och befallde sina tjänarinnor ljusstrålarna att sätta alla blombarn i den. Ljusstrålarna tog korgen och satte fast den högst uppe på stängeln för att stoppa växandet. Sedan fångade de in alla blombarn som dansade högt i luften för att kunna sätta sig så högt uppe som möjligt. En efter en fick de nu snällt sätta sig i korgen. Hur många de var och hur högt blomman hade tänkt bli kan ni se när ni räknar blombarnen i korgen eller alla solrosfrön senare på hösten. 

De små solstrålarna gjorde ett väldigt fint arbete. De packade in blombarnen en efter en i korgen, så noga att de tillsammans bildade en snäckform, en spiral utifrån och in.

Men när blombarnen sedan ville öppna sina blomblad så hade de inte lika mycket plats som när de satt på en bladstol för sig själva. Bara de som satt ytterst kunde få stora guldgula blomblad, de andra fick nöja sig med väldigt små.  Men korgen var så fin och det var så mysigt att sitta där nära varandra att alla var nöjda. Det dröjde inte länge förrän också andra blommor ville ha sådan små korgar. Några fick det och dessa blommor kallas än idag korgblommiga växter.

När solens tjänarinnor, solstrålarna var färdiga med arbetet och alla blombladen hade lagt sig tillrätta då såg alla att blomman såg ut som en sol. Därför heter den än idag Solros. Ofta blir det stekande hett där högst uppe i den lilla korgen så blombarnen blir alldeles brunbrända av värmen.

Så lyckades solrosorna att bli störst bland alla blommor. Men vi kan se att något inte stämmer: solrosen var så ivrig att växa uppåt och använde så mycket kraft till det att den glömde bort sina rötter. Solrosens rötter är små och svaga och om det blåser hårt så faller den omkull. Det blev inget träd i alla fall, för trädens rötter står fast i blåsten.

När solrosbarnen märkte hur lätt det var för vinden att blåsa omkull deras ståtliga blomma så sade de: ” Så bra att vi solrosor inte blev lika höga som träd. Då skulle vi ju gunga fram och tillbaka vid minsta vindpust. Sån tur att solen hjälpte oss!”

Men solen sade: ”Jag ber er att ni alltid ser på mig och lyssnar noga till allt jag kommer att berätta!” Och sedan den dagen gör solrosorna det. Från soluppgång till solnedgång tittar de upp mot solen. 

Berättelsen finns i samlingen ”Von Pflanzen und Tieren, Steinen und Sternen” av Elisabeth Klein

Översättning: Katharina Karlsson

Hjälparen – den heliga Anden

Vinden är svårfångad

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
« Vi är skingrade nu. Ingens följe. »
Så säger de vita seglen.

De här orden av Tomas Tranströmer uttrycker vår tids vilsenhet och längtan efter gemenskap och mänsklighetsmål. Till pingst påminns vi om den här längtan när det i apostlagärningarna berättas om hur lärjungarna, uppfyllda av den helige anden, plötsligt kan tala så att alla människor förstår dem. Tranströmers dikt väcker i oss bilden av skepp med fulla segel. Det verkar att vara en hel armada av större och mindre skepp, fyllda med människor som är förenade i en rörelse mot samma mål, som om de alla satt i samma båt! 

Den gamla tidens sjöfarare var helt och hållet beroende av vindens hjälp. Inget var värre än stiltje, det skulle i så fall vara en vild storm. Men vinden är svårfångad, den blåser bara om den vill och då blåser den vart den vill! För sjö-männen fanns det ingen annan väg att komma framåt än att vända sig till Gud och be om en välvillig vind som med lagom styrka skulle blåste åt rätt håll och föra dem tryggt i hamn.

Tro, hopp och kärlek

Lika lite som över vinden har vi makt över den helige Andens inspiration. Vi kan inte förfoga över den efter våra egna premisser, även om Gud skänkt oss den som hjälpare på vår livsresa. Men genom inre hänvändelse och bön får vi ändå hoppas på att den heliga Anden gör så att vi får vind i seglen och inte behöver uthärda för långa stillestånd i vår utveckling. I gengäld förväntas det av oss att vi klarar av att rigga seglen!

De tre nödvändiga seglen för att  kunna fånga Anden är: tro, hopp och kärlek. Utan tro på andens realitet kommer vi inte långt. Hoppet ger oss orientering och riktning så  att vi kan finna vår hamn. Kärleken slutligen, som är det största och starkaste av seglen, ger oss kraften att hålla ut i livets vilda stormar och att inte ge upp även om vinden blåser i en annan riktning än vi önskar.

När pingstdagen kom var alla lärjungar församlade i gemenskap och bön. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt,” står det i Apostlagärningarna. Det som lärjungarna gått igenom under de femtio dagarna från påsk till pingst gör dem mottagliga för den heliga anden. Tillsammans har de hissat sina segel av orubblig tro, aktivt hopp och glödande kärlek och fylls nu av andens inspiration, som ett svar på den gemensamma bönen de varit försjunkna i.

Ett svar till en bedjande gemenskap

Så kan man beskriva pingsten som ett eko från den andliga världen, ett svar till en bedjande gemenskap. Därför ser man också den här högtiden som kyrkans födelsedag. Sedan annandag pingst ströks ur den sekulära kalendern så har pingsten blivit mer anonym och förminskats i sin betydelse. Vi behöver hjälpas åt att lyfta upp den i vårt gemensamma medvetande igen.  För pingsten är påskens fullbordan, en himmelsgåva så stor att vi behöver inte två utan tre hela pingstdagar för att kunna ta emot den. Den är den högtid som infriar det löften som Kristus gav om att ge mänskligheten en hjälpare. 

Men än så länge är gåvan oförstådd och inte uppskattad i  sitt verkliga värde. I stället upplever vi vanligtvis både pingsten och Anden som diffusa och svårgripbara och går så miste om värdefull hjälp. Det är bra mycket mer ansträngande att ro än att segla på livets hav. Hur ofta låter vi inte förslavade tankar och ofria föreställningar sitta vid rodret på vår livsfärd – som i en galär – istället för att fylla våra tre segel med pingstens fria ande.

”Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” säger Kristus i Johannesevangeliet. Anden – hjälparen – vill vara en pålitlig vägledare och vardagshjälpare för oss. Med andens hjälp klarar vi av att genomtränga vårt många gånger så röriga tankeliv och att sam-ordna våra olika viljeimpulser, ge dem en gemensam riktning.

Medmänskligheten driver vind för våg

Värme och luft är andens element och samtidigt något som den splittrade mänskligheten lider brist av i dag. I stället för att låta pingstflammorna värma vårt blod dominerar allt för ofta känslokyla och kallt beräknande i samhället.  Dessutom håller luften på att gå ur oss och vi känner en uppgivenhet och kvävande ångest inför framtiden. Corona-pandemin som nu gjort sig bred i världen handlar mycket om just vårt förhållande till luften. 

Det gör även den här pingstens händelser. ”I can´t breath”, ”Jag kan inte andas” är tre ord som spritt sig som en löpeld genom världen de sista dagarna. Det här nödropet från en man, som kvävs genom övervåld av en polis i USA, är ytterligare ett tecken på hur vår medmänsklighet driver vind för våg. ”Vi är skingrade nu, ingens följe” skrev Tranströmer om mänsklighetens och världens viljor.

Därför är det hög tid för människan att finna den gemensamma kursen, ge sig en riktning igen och släppa in pingstens helande vindar, ända in i våra djupaste andetag.  Det är dags att erkänna att vi alla sitter i samma båt, hör till samma flotta och bara med förenade viljor kan hissa våra vita segel av tro, hopp och kärlek för att låta dem fyllas av den helige Andens läkande vind och inspiration för en mänsklig framtid.

Ylwa Breidenstein

Det är påsk! O himmelska glädjedans!

Påskhymn av Hippolytos
Det är påsk,
det är Herrens påsk, ropar Anden.
O himmelska glädjedans!
O Andens fest!
O Guds påsk
som från himlen sänks ner till jorden
och sedan från jorden stiger upp till himlen,
högtid då hela skapelsen möts och förnyas!
O gränslösa glädje,
gästabud för alla;
dödens skuggor har jagats undan
och livet ges åt alla,
himlens portar har öppnats,
Gudabilden har blivit människa
för att människan skall bli Gud.
Han har brutit sönder
dödsrikets fängelsegaller,
som en försäkran till jorden
att löftena gått i uppfyllelse.
Och sångerna har kommit tillbaka till jorden.
Kristus har uppstått
och döden är besegrad.
Kristus har uppstått
och de onda andemakterna är besegrade.
Kristus har uppstått
och änglarna jublar.
Honom tillhör ära och makt
genom alla tidsåldrar.




Vem äger mitt hjärta?

Kort innan poeten Gunnar Ekelöf dog bad han om vatten, men ändrade sig och ville ha en penna i stället. Han tog den i handen, pekade mellan sina revben och sa: ”Det här är hjärtat!”. Det blev hans sista ord.

”Vem äger mitt hjärta?” är en fråga man kan ställa sig på alla hjärtans dag och kanske kan en av Gunnar Ekelöfs allra sista dikter ge antydan till ett svar på denna undran:

MIG ÄGER INGEN

Mig äger ingen
ej ens jag själv 
Förklara mig gåtan
förklara mig sanningen
"Ingen äger dig
Döden finns inte
Allt är visshet
Det du tänkt
är odelbart, förintas inte
Vinden, en herde
blåser toner i ditt huvud
En knippe flöjter
och bäckenet en trumma
slagträn av olika ljud
dova som livet
Du ligger här
och låter det ske som en gång skedde
Ditt budskap bärs vida omkring
Kamelerna reser sig
deras klockor ljuder
Du färdas
Du färdas men som himmlakropparna
Det som binder dig gör din bana oregelbunden
gör dig fri
Gunnar Ekelöf 

Gunnar Ekelöf – målning av Reinhold Ljunggren

2:a advent

Ängeln vid ditt bord

Bli inte rädd om Ängeln
plötsligt sitter vid ditt bord
och sakta stryker ut vecken
på duken under ditt bröd...

R M Rilke
Änglar är mäktiga

I poeten Rainer Maria Rilkes dikter spelar änglar en framträdande roll. De skildras med oändlig ömhet. Men det handlar hos honom absolut inte om knubbiga bokmärkesänglar eller leende skyddsänglar. Rilkes änglar är mäktiga och – till att börja med – skrämmande varelser. De framstår som någonting som behövs för vårt medvetandes spegling mot det outsägliga. Änglarna står för övermänskliga varseblivningskrafter som förskräcker människan. Vi är ännu inte mogna att stå ut med ett ängel möte. 

Änglarna räddar vår andliga realitet

Rilkes dikter visar vidare hän på att änglarnas viktigaste uppgift är att behålla oss i sitt medvetande, att rädda vår andliga realitet, vårt medborgarskap i den andliga världen. Änglarna hjälper oss så att vi inte faller ur änglahierkiernas medvetande. För där människan inte vårdar förbindelsen med sin ängel förlorar hon substan och blir andligt sett tunnare. Den som idag förlorar sin ängel har i morgon förlorat sin mänsklighet är Rilkes stränga budskap.

Hur blir jag synlig för min ängel?

Utifrån hans ståndpunkt är därför vår tids viktigaste fråga: ”Hur blir jag synlig för min ängel?” Vi måste göra något, bidra med något för att bli intressanta för änglarna – annars händer inte mycket. Genom att tänka väsentliga tankar väcker vi änglarnas intresse för oss, medan ytliga och självupptagna funderingar är meningslösa för dem. Adventstidens möjligheter till kontemplation och inre ro är en stor hjälp på vägen att göra sig upptäckbar för änglavärlden. Här kan vi bjuda in Ängeln att sitta vid vårt bord, tiga tillsammans med den och visa ett uppriktigt intresse för det öde som den bär på. 

Änglarnas öde

Den största händelsen i änglarnas öde var när Kristus lämnade den andliga världen och steg ner till människorna. Det som för oss blev vår framtids räddning och frälsning är för änglarna en stor förlustupplevelse – de blev övergivna, lämnade, från ett perspektiv sett. Men de återfinner Kristus i människohjärtan som tagit upp Honom där.  Att komma till insikt om hur beroende änglarna är av oss människor är omskakande. Deras framtid bygger på vår relation till Kristus!  Adventstiden talar om detta till oss. Den berättar att änglarnas himmel är människornas värld, där Kristusberörda människohjärtan lyser upp som stjärnor.

Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version

Ögonblickets betydelse i advent

Advent är kanske den mest stressiga och hektiska tiden på året, där vi har mest att göra. Alla julbord, alla förberedelser, alla små kakor som ska bakas, all mat som ska lagas, och alla gåvor som man vill köpa. Samtidigt ska det vara festligt, lugnt och trevligt! Hur går det ihop? Svaret är kanske att vi borde göra mindre? Ta bort något så vi inte behöver att stressa så mycket? Det låter bra, i teorin! Men hur är der i praktiken? Inte helt så enkelt upptäcker vi ganska snart. 

Det är sjävklart att vi behöver göra mindre om vi gör för mycket. Men stressforskningen har faktisk också ett annat förslag. Där beskrivs det hur ögonblick av lugn och stillhet kan balansera väldigt mycket stress. När vi i vårt hektiska vardagsliv fogar in små ögonblick där vi stänger dörren, stänger av telefonen, tvn, radion, stänger av det sociala och ägnar oss åt lugnet och stillheten, så skapar vi en kraft i oss som motverkar stressen. Då skapar vi ögonblick som liknar dem som beskrivs i Kristensamfundets adventsepistel.”Begrundande blir våra själar …“ och  ”Det blir stilla …“ heter det bland annat där också ”världens ro”  nämns. 

I lugnet och stillheten har vi möjlighet till att hitta oss själva, det ”själv” som så lätt går förlorat i all stress. Här närmar oss möjligheten att lyssna in i det som verkligen är viktigt i våra liv. Grunden till livet själv kan bli ”hörbart”, som det uttrycks i episteln, På detta vis blir  den hektiska ruschen inför jul en möjlighet till att utforska adventepistlens realitet! 

Per Andersen

Utskriftsvänlig version

För barnen

Därför firar vi advent

Det var en gång en liten äppelkärna som fram på höst-kanten blev så väldigt sömnig och trött. Då kröp den ner i jordens mjuka mull och drog vintertäcket över sig. Men innan den somnade tittade den upp mot himlen och såg alla gnistrande stjärnor. Åh vad den önskade sig att en gång få röra vid ett sådant tindrande himmelsljus och hålla det nära sitt hjärta. Med den här längtan somnade äppelkärnan och drömde att en ängel med en lysande krona av stjärnor kom och sa: ”Lilla vän, en dag ska din önskan gå i uppfyllelse, men först måste du sova så att du orkar växa dig stor och stark”. 

Och äppelkärnan sov djupt och gott hela vintern ända tills vårsolen kittlade den på näsan och väckte den. Då sträckte den på sig och gäspade och märkte till sin förvåning hur mycket den vuxit under vintertäcket. Den hade fått långa rötter som trängde sig djupt ner i marken och ett skott som sträckte sig upp mot himlen. Tiden gick och äppelplantan arbetade hårt för att bli stor och starkt – för att växa stjärnorna tillmötes. Snart hade den blivit ett ungt träd. Och en morgon vaknade den och fann sina grenar övertäckta med blommor.Nu blev det lilla trädet mamma och hon var så upptagen med att ta hand om sina små att hon helt glömde bort sin stjärne-önskan. Barnen växte och blev gröna små äpplen. Och det lilla trädet var så stolt och glad över sina vackra barn.

Men på hösten kom ängeln från drömmen tillbaka och kysste varje grönt äppelbarn på kinderna så att de blev alldeles röda. Ängeln hade med sig en korg fylld med stjärnor och påminde nu äppelträdet om hennes önskan – att en gång få hålla en stjärna vid sitt hjärta. ”Åh tack, sa äppelträdet ”men jag behöver inga stjärnor längre. Jag är så lycklig med mina äppelbarn.” ”Då ger jag stjärnorna till dem istället!” sa ängeln. ”Jag gömmer stjärnorna djupt inne i dem, nära deras hjärtan och en dag kommer de till sin förvåning att i sig själva hitta en stjärna som väntar på dem.”  

Och så är det än i dag: i varje äpple finns en stjärna, vi behöver bara dela på äpplet för att se den! Men också i varje människa finns en stjärna, en dröm och en önskan om att en gång få beröra himmelsljuset. För att inte glömma det firar vi advent! 

(Fritt översatt från engelska efter en berättelse av Madge Bigham) Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version