Etikettarkiv: bön

Allhelgonatid

En gränsöverskridande helg

Ett barns födelse och en människas dödsögonblick är tillfällen då livet vibrerar av närvaro och högtidlighet – vi ställs inför livets mysterium. Både vid födelse och död blir det tydligt hur beroende vi människor är av varandra, hur viktigt det är med nära och ärliga relationer, hur viktigt det är att bli sedd och älskad och att inte behöva känna sig ensam.

Hopp är det vi gör idag för att förändra morgondagen

Döden är en gräns för våra liv här och nu, men livet fortsätter att finnas bortanför den gränsen och också där behöver vi människor varandras gränsöverskridande omtanke och kärlek. Både de anhöriga som är kvar i jordelivet och de avlidna som gått över tröskeln behöver fortsatt varandras tillit och uppmuntran. Men framförallt behöver vi alla hopp om att vi ska mötas igen. Och hopp är inte bara en känsla, utan en handling. Ja, hopp är det vi gör idag för att förändra morgondagen – egentligen det samma som sker när vi ber.

Solidaritet utöver dödens gräns

Att be för de döda har kallats den mest osjälviska formen av alla böner. Samtidigt är det ett av de mest påtagliga tecknen för solidariteten utöver dödens gräns. Bönen är en möjlighet att åtgärda det man kanske försummat i relationen medan den döde ännu levde på jorden. Ja, bönen ger oss till och med möjligheten att visa våra döda fiender kärlek!

Vi kan låta den här allhelgona-helgen bli till en sådan gränsöverskridande bön för våra döda. Där vi ber om Guds kraft och hjälp att inte bara i dag, utan varje dag  under hela året hålla dörren öppen för varm gemenskap med de döda!  

Ylwa Breidenstein

Hieronymus Bosch: själarnas uppstigning till himlen

Selma Lagerlöfs tankar om döden

Selma Lagerlöf var en mästare i att skildra vår relation till de döda. I hennes romaner och noveller suddas många gånger gränsen mellan levande och döda ut. Av hennes skildringar blir det tydligt att hon själv aktivt och medvetet vårdade minnet av de bortgångna och därigenom gjorde värdefulla erfarenheter. Här kommer ett axplock av hennes visdom:

”När man ber en död om råd, märker man redan medan man frågar, vad som är rätt!” (ur ett brev)

”Huvudsaken är att människan håller fast vi två saker: tron på Gud och tron på odödligheten. Detta är det dyrbaraste vi har! Där jag kan tro på Gud och odödligheten märker jag hur livet strömmar till mig.” (ur ett brev)

-Jag ser de döda, sade hon. Jag ser dem, som vi nyss har jordat. Jag ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de har gått ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett skolhus, och där begär de att få komma in. Då träder en man till deras möte. ”Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet .Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga! Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! (Bannlyst)

”Det är något eget med musiken säger översten i samtal med en vän. Det är kanske så, att den inte hör riktigt hemma här på jorden. Herre Gud, bror, när man tänker efter, så är den ju rakt ingenting. Man kan inte ta på den, och den kan inte säga en något, som man förstår och begriper. Tror inte bror, att musiken är det språket, som talas där långt borta,» fortfor han och visade uppåt med handen, »fast det bara är ett svagt genljud, som kommer ner till oss?»  »Jag menar, att den hör till både jord och himmel,. »Den är nog menad som en väg åt oss över till det där andra. Och nu ska bror bygga vidare på den vägen, så att jag får vandra på den ännu en stund, bort mot det där, som inget slut har.” (Troll och människor)

Ylwa Breidenstein

Duccio di Buoninsegna: Kristus tar upp en avlidens själ i sin famn

Skärtorsdag i stilla veckan

”Jag törstar.”

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har människor mediterat över de sju yttranden som Jesus gör på korset och funnit vägledning för sina liv. Det femte yttrandet är det kortaste av dem alla. Det bestående av bara  två ord ”Jag törstar.” Men de här två små orden har en djupare och större innebörd än de ger sken av. Det är inte entydigt vem Kristus riktar orden till den här gången. Det första ordet på korset är en bön, det andra ett löfte, det tredje är en uppmaning och det fjärde en fråga. Det femte ordet: ”Jag törstar ” är mer som ett konstaterande, även om soldaterna känner sig tilltalade och räcker honom ättiksvinet.

Att våga se torkan i vårt liv

Vi vet alla vad törst är, i alla fall fysiskt. Men i vår del av världen behöver vi inte törsta efter vatten särskilt länge. Överflödet hos oss har gjort oss okänsliga för den törst vi bär på i andra avseenden än det fysiska. Vi törstar efter innehåll och mening i livet, efter eviga värden som kan förvandla vår tillvaro. Det är som om Kristus med sitt rop ”Jag törstar” också idag vill hjälpa oss att förstå vad som är vårt verkliga problem: att våga se torkan i vårt eget liv. Vi behöver varsebli vår egen törst efter andlighet, äkthet och innerlighet. Kanske var den största smärtan vid korsfästelse just törsten. Kristus upplevde här alla de helvetets kval som törst innebär. Han gör det för att kunna leda oss ut ur mänsklighetens torka. I orden ”jag törstar” hör vi hela världens törst. Och Kristus törstar efter att få släcka den med sin nåd och kärlek.

Buddha och törsten

Törst spelar en stor roll i människans andliga historia. Enligt Buddha är grundorsaken till vårt lidande, till problemen i tillvaron just törsten efter allt som jordelivet har att erbjuda. Då Buddha dog och gick in i Nirvana så var också hans sista ord: ”Jag törstar.”  En av hans lärjungar gick då och hämtade vatten från en flod i närheten. Till hans besvikelse var vattnet alldeles grumligt därför att en karavan just hade vadat över. Men när lärjungen tog upp vattnet i sin skopa blev det till hans överraskning rent och klart och han kunde räcka det till den döende Buddha. Här blir det tydligt att Buddha hade en annan uppgift och väg en Kristus. Buddha återvänder till ursprungets ogrumlade källa, som vi alla härstammar från. Han går  t. o. m. ännu längre, bakom den här källan, till det tillstånd där törsten ännu inte fanns. 

”Om någon törstar, så kom till mig och drick.”

Hos Kristus får ordet törst en annan smak. Törsten blir en ledsagare till livet och framtiden. Johannesevangeliet berätta om när Kristus en gång ställer sig på tempel- området och ropar: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick.” Och han lovar dem som kommer till honom strömmar av levande vatten. Nu, när han själv törstande hänger på korset erbjuds han inget vatten som renats från grumlighet. Han får en svamp förd till sin mun som är doppad i ättiksvin och galla. Vi kan föreställa oss hur ättikan verkade på en människa som är översållad med sår, när den droppade ner från svampen som hölls mot hans mun. Evangeliet nämner lite på sidan om att svampen var satt på en lång isopstjälk,  en hemlighetsfull läkeväxt som ansågs skydda mot olyckor. Det var också med en knippa isop som israeliterna strök påskalammets blod på sina dörrposter inför uttåget ur Egypten. Och nu finns växten med igen när Kristus, på tröskeln till den andliga världen, förbereder sig på att lämna jorderiket.

Ättika, den jordiska formen av vin

Ättiksvinet som han får, är gjort av druvor som jäst och bildat glukos, samma sockerart som finns i vårt blod. Genom ytterligare processer blir det emellertid oerhört surt och bittert. Ättika kan beskrivas som den tyngre, jordiska formen av det mer himmelskt sprudlande vinet. Det sura och bittra drar ihop Kristus själ en sista gång, drar den in i  kroppen, så som smärtan gjort med honom under hela dagen. Ättika har egenskapen att väcka medvetandet och kan därför användas om någon svimmat eller blivit medvetslös. En sista gång före han går över tröskeln upplever Kristus behovet av att vara helt närvarande, för att kunna ta steget vaken och med högsta medvetenhet.

En gudstjänst

Hela skeendet på korset är en gudstjänst, är egentligen en urbild för Människovigningens handling. Golgata är altaret som vi alla står inför. När orden ”Jag törstar” uttalas är vi framme vid kommunionen, vid nattvarden som bär skärtorsdagens signatur. Vi människor tar emot bröd och vin vid altaret, Människosonens kropp och blod. Kristus däremot tar emot jorden i sin kommunion på Golgata. – genom ättiksvinet och gallan. Han tar emot det för att kunna förbli evigt förbunden med jorden och allt som lever här.

Människan tar emot himlen vid kommunionen – Kristus tar emot jorden! 

Ylwa Breidenstein

Långfredagsbön från 300-talet

Du har druckit gallan

för att göra oss fria från bitterhet.

Du har druckit ättiksvinet

för att ta bort vår tröghet.

Du blev hånad

för att bestänka oss med himmelsk dagg.

Du blev slagen med käppar

för att kunna ge vårt förgängliga väsen evigt liv.

Du blev krönt med törne

för att kunna kröna dina troende

med kärlekens alltid grönskande kransar.

Du blev lagd i graven

för att kunna ge oss del i nyskapelsens nåd

nu och i kommande tidsåldrar.


Inför stilla veckan II

Äktenskapsbryterskan och Coronapandemin

I Johannesevangeliet berättas om en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. De skriftlärda och fariséerna ställer henne framför Jesus för att sätta honom på prov. De säger att hon enligt Mose lag borde stenas och de vill veta vad Jesus menar. De envisas med sin fråga och får till sist svar: ”Den av er som är utan synd ska kasta första stenen på henne”. De orden räddade både henne och dem som ville döma henne. Vi vet ju hur det gick, men vi kommer kanske inte ihåg när och var vi hört berättelsen för första gången, helt enkelt därför att vi själva inte blev förstummade, så som de skriftlärda blev, och vi ropade inte heller ”Halleluja!” som de kanske skulle ha gjort om deras fråga hade varit ärligt menad. 

Det finns nog en enkel förklaring till att våra hjärtan inte berörts starkare av dramat. Vi tar för givet att inget stod på spel. Antingen visste Jesus hur det skulle gå, eller så var han beredd att ingripa. Men om han visste, var hans svar inte ärligare än deras fråga. Det hela vore ”ett spel för gallerierna”. Men alternativet är ännu mer otänkbart! Det är just sådana föreställningar som gjort att fler och fler människor förlorat sin tro och saknar möjlighet att förstå både Kristus och Människans frihet genom honom. Det är ju inte sant att: ”Om Gud är god och allsmäktig kunde det inte finnas något ont i världen; vare sig dödsstraff eller coronavirus.”

Kärlekens Gud ingriper inte utan tror och hoppas att människorna kan och innerst inne vill ta eget ansvar i frihet. Så stor är Guds Tro och hans Hopp, men ännu större är hans Kärlek. Det var inget ”spel för gallerierna”! Och Kristus ville inte svika sitt mål; ända fram till den egna döden på korset sörjde han för deras frihet, som ”inte vet vad de gör!”

Passionstidens svarta färg och allvarliga ord talar om en oerhörd avgrund som vi inte ska rygga tillbaka inför och trivialisera genom enkla bortförklaringar. Vi behöver den ”sorgens stråle från hoppets grav som tränger in i vår blick!”

Och Han behöver sina människors Empati!

Bjarne Edberg

Pieter Brueghel
O, min Herre och min Gud, 
ta ifrån mig allt som hindrar mig att komma till dig.
 O, min Herre och min Gud, 
ge mig allt som hjälper mig att komma till dig.
 O, min Herre och min Gud, 
tag mig bort från mig själv och ge mig helt till dig.  


Nikolaus von Flüe (1417-1487).

Fridens bild

Det var en gång en kung, som utlyste en tävling för alla landets konstnärer. Den som kunde måla den vackraste bilden av friden skulle vinna ett värdefullt pris. Landets konstnärer tog ivrigt itu med uppgiften och kom till kungen med sina bilder. Men av alla målningar var det bara två som kungen tyckte om. Nu var han tvungen att välja mellan dem.

Den första var en perfekt bild av en lugn sjö, omgiven av pittoreska berg som speglade sig i vattnet. Vartenda moln på himlen k återfanns på sjöns spegelblanka yta. Alla som såg den här målningen tänkte direkt – och utan minsta tvekan – på frid.

Den andra bilden var helt annorlunda. Också här fanns berg ,men de var kala och grova, fulla av sprickor och avgrunder. Ovanför dem jagade moln omkring på den gråa himlen och tornade hotfullt upp sig. Man såg blixtar slå ner och regn som föll och man kunde nästan höra åskans mullrande. Ett brusande vattenfall stupade nerför ett av bergen. Ingen som såg  den här bilden kunde komma på idén att den handlade om frid. Men bakom vattenfallet, på den karga klippan, såg kungen en liten buske där en fågel byggt sitt bo. Och där, på den ogästvänliga platsen, mitt i den vinande stormen, satt en fågel helt fridfullt i sitt bo. 

Vilken bild vann priset? Kungen valde den andra målningen och motiverade det så här: ”Låt er inte vilseledas av vackra bilder. Frid behövs inte där det inte finns några problem eller kamper. Verklig frid ger hopp och innebär att man förblir lugn och stilla i sitt hjärta, även under de allra svåraste omständigheterna och största utmaningarna.

Författare okänd