Etikettarkiv: bebådelsen

Tredje advent

DEN RÖDA TRÅDEN

Fönster mot evigheten

Som ett fönster mot evigheten kan man uppleva ikonen ”Ustjug-bebådelsen”. Det evigt himmelska blir synligt, ja nästan närvarande när man betraktat den en stund. Målad någon gång på 1100-talet är den en av de allra äldsta ryska ikonerna. Den är målad med tempera på trä och nästan 2,5 m hög. Guldbakgrunden är avflagnad idag och färgerna har bleknat och förändrats, men fortfarande berör den sina betraktare.

Det är nu det händer

Ikonen koncentrerar sig bara på det allra väsentligaste vid Maria bebådelse. Här finns inga överflödiga detaljer. Till höger står Maria på stadig grund. Hon lutar huvudet lyssnande mot ängeln till vänster på bilden. Ängeln verkar sväva ovanför marken. Vingarna är öppna som människosjälen är när den vill höja sig mot det gudomliga. Maria riktar en stadig blick mot åskådaren och bjuder in oss att delta i det här viktiga skeendet. För det är nu det händer: ängeln Gabriel sträcker ut sin högra hand i en förkunnande gest och vi kan nästan höra orden:”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.”

Rött och blått

I sin högra hand håller Maria en purpurröd tråd. Den kommer från garnnystanet i hennes vänstra hand. Purpur är inte en ren röd färg utan en blandning med blått. Rött och blått är också de färger som Maria bär på och tråden löper förbindande från hennes adventsblå klänning till den påskröda manteln. Den purpurröda tråden förebådar redan nu långfredagens händelser då Kristus kläs i en purpurmantel och blir hånad. Några timmar senare, när Kristus övervinner döden, rämnar det purpurfärgade förlåtet i templet.  Enligt legenden var det jungfru Maria som en gång blivit utvald att väva det .

Barmhärtighet och kärlek

I ikonens övre del ser man den ännu inte inkarnerade Kristus. Han är omgiven av kärlekens och barmhärtighetens serafer. Men bildens centrum är ändå barnet som Maria bär vid sitt hjärta. Både ängelns och Marias högra hand visar mot det med beskyddande gester. Det är omsorgen om det här barnets framtid som advent handlar om. Det är det här barnet som till jul vill födas i varje människa och vars liv vi kan låta löpa genom vår egen biografi ,som en röd tråd av barmhärtighet och kärlek.

Ylwa Breidenstein

🖨


DEN BLÅ PÄRLAN

Vad jag bäst kommer ihåg är tystnaden. Det var en enorm tystnad, olik all tystnad jag någonsin upplevt på jorden, så ofantlig och djup att jag kunde höra min egen kropp: hur mitt hjärta kämpade, mina blodkärl pulserade och till och med hur mina muskler rörde sig mot varandra tycktes förnimbart. Och det fanns fler stjärnor på himlen än jag trodde var möjligt. Och himlen var djupt svart, men ändå på samma gång ljus av solsken. Och jorden såg så blå, så rund och så liten och ömtålig ut: ett hem för alla människor, som måste skyddas ifrån allt ont..”

Den här advents-upplevelsen hade Aleksej Leonov, den förste kosmonauten som gjorde en rymdpromenad. Stillheten, stjärnorna och den lilla blå pärlan – jorden –  väckte ödmjukhet och ömhet inför vår ömtåliga existens. Något vi alla har möjlighet att uppleva om vi öppnar oss för advent och vågar oss på en liten promenad i vårt inre kosmos! Vem skall hjälpa människorna på den lilla blå planeten, vem skall komma och ställa allt till rätta? De här oroliga frågor dyker kanske upp i samband med den inre vandringen. För vi längtar alla så efter en räddning, en Frälsare som ska ordna upp det vi ställt till med här på jorden. 

Men vi väntar förgäves om vi tror att frälsningen ska komma utifrån. Först där vi i stillhet vågar distansera oss från våra egna högljudda föreställningar och rädslor, kan i vårt inre mörker en stjärnhimmel gå upp. En stjärnhimmel bestående av möjligheter som vi själva kan gripa efter för att rädda vår jord. Ja, bestående av fler lösningar  än vi trodde var möjligt!

Advent är idag inte till för en passiv längtan efter det gudomliga eller efter en automatisk frälsning. Advent uppmuntrar istället den moderna människan till att uppleva sig efterlängtad, inbjuden och väntad som aktiv medarbetare till den andliga världen, att bli en del av den andliga himmel som omfamnar människorna och vår adventsblå planet! 

Ylwa Breidenstein

🖨


För barnen:

DET ÄR BÄTTRE ATT TÄNDA ETT LJUS ÄN ATT KLAGA ÖVER MÖRKRET

Det var en gång en liten, vit och kort bomullstråd. Den tyckte så förskräckligt synd om sig själv:”Jag är alldeles för svag och tunn för att kunna bli ett rep” klagade den, ”och jag är alldeles för kort för att kunna stickas till en tröja. Inte passar jag heller för ett broderi, jag som är så färglös och blek. Och så är jag är alldeles för blyg för att kunna knyta an och för- binda mig med andra trådar. Jag räcker inte till, ingen behöver mig. Vad ska det bli av mig”, jämrade sig den lilla tråden.

Då knackade det plötsligt på dörren och en liten gyllengul vaxklump tultade in, såg den ledsna tråden, rullade fram till den och kramade om den så hjärtligt den bara kunde.”Ryck upp dig”, sa vaxklumpen till tråden, medan den omfamnade den, ”jag har en idé. Vi två tar och slår oss ihop! Även om du är kort och jag är liten, kan vi tillsammans sprida mycket glädje och ljus i världen!”

Jag ger dig värme och hölje, du ger mig riktning och innehåll och så blir vi till ett doftande vaxljus som påminner världen om att det alltid – i alla lägen – är mycket bättre att tända ett ljus än att klaga över mörkret! Den lilla tråden strålade av glädje över vaxklumpens förslag och alla bekymmer smälte som vax.

Och så får vi hoppas att ännu fler vaxklumpar och bomullstrådar finner varandra så att vi kan få en riktigt strålande och ljus advents- och jultid!

Författare okänd. Fritt återberättat och översatt från tyska Ylwa Breidenstein

🖨