Etikettarkiv: ängel

MARSBREV

Vem är min nästa?

Codex purpureus Rossanensis kallas en ovanlig evangelie-handskrift från 500-talet. Den är skriven på purpurfärgade pergamenstblad och texterna är omgivna av unika miniatyr-målningar. Den purpurfärgade bakgrunden gör att det rumsliga i de små konstverken träder tillbaka och man får en upplevelse av något översinnligt och evigt. En av miniatyrerna skildrar den kända liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10, 25-37). Bilden är mer än bara en illustration och ger liknelsen en ny och djupare innebörd.

Berättelsen i evangeliet utgår från frågan ”vem är min nästa?” På bilden ser man den överfallne mannen liggande på marken. Han är naken och utelämnad. Håret är rufsigt och han blöder. Ögonen är vidgade och uppspärrade. Han har precis sett två människor gå förbi som ignorerade hans nöd. Inte bara hans kropp gör ont, han har också tillfogats en själslig smärta.

Vid den sårade mannens fötter svävar en ängel i skir, ljusblåa dräkt. Dräkten döljer ängelns fötter och händer. Ängelns svallande hölje –  som står i skarp kontrast till mannens nakenhet –  sänker sig ömt ner mot den överfallne. Genom hela sin kroppshållning uttrycker ängeln sitt deltagande i det som sker och sin beredskap att tjäna. Han bär på en gyllene skål med substanser som ska rena såren och lindra smärtorna.

Vid den nödlidandes huvud står den barmhärtige. Målningen fångar det ögonblick när han med utsträckta händer böjer sig ner mot den sårade för att tröstande beröra honom. Han bär en gyllene mantel ovanpå sin blåa dräkt och utstrålar medlidande och förbarmande. Glorian runt hans huvud har ett kors. Är det Kristus själv som kommer till hjälp och närmar sig den som klagande ligger på marken? I liknelsen är det en samarier som visar medmänsklighet mot sin nästa. Men här i bilden är det Kristus som hjälper den fallne att resa sig upp. Det är ingen motsägelse, för där det sant mänskliga visar sig i sin storhet, där är samtidigt Kristus. 

I liknelsen känner vi igen vår tid. Vi känner igen vanmakten, utmattningen och kraftlösheten hos den nödlidande, som inte orkar resa sig. Alla dessa känslor upplever Kristus med oss. Han vill omfamna oss och ge oss kraften att stå upp igen och vandra vidare på våra livsvägar. Men liknelsen om den barmhärtige samariern påminner oss också om tendensen i dag att se förbi en medmänniska i nöd eller betrakta henne som ett hot, en smittobärande fiende. Samtidigt som Kristus är den barmhärtige som hjälper oss att resa oss upp, är han paradoxalt nog också den nödlidande. Vårt lidande har han gjort till sin smärta och identifierar sig med varje enskild nödlidande. Därför kan man säga att Kristus är vår nästa.

Om allt detta berättar den lilla miniatyrbilden från 500-talet som är lika aktuell då som nu. Den lyfter fram passionstidens (fastetidens) budskap: att vara kristen är att öva sig i barmhärtighet och låta det rent mänskliga i oss bli verksamt. Gör vi det kommer änglarna att stödjande bistå oss! 

Ylwa Breidenstein

”Det djupast individuella är alltid det vidast universella.”

Diktaren Bertil Ekman studerade i Uppsala ungefär samtidigt som Dag Hammarskjöld och hans tankar kom att sätta djupa spår i Hammarskjölds själ. Här är ett avsnitt (skrivet ca 1917) ur Ekmans ”Strödda blad”: 

”När en människa får sin egen tro, då lyftes hon till sitt väsens förklaringsberg och får skåda sin Guds innersta mening med henne. Denna tro är sålunda alltid något som är speciellt hennes, som hon ej delar med andra. Det är därför som det är så svårt för en människa att hjälpa en annan till tro. Hennes tro, det är den glimt av Guds väsen, som hon skall ge ut åt andra och som hon och ingen annan kan uppenbara för världen. ”

”Men tron har även en universell sida. Den, som förnummit Gud i sitt inre, skall även bli lyhörd för Guds närvaro i alla andra väsen, som han möter på sin väg, och kanske mest hos dem, han minst anade att finna något hos. Det djupast individuella är alltid det vidast universella. Guds-upplevelsen står alltid i förening med du-upplevelsen.” 

”Nya trosmänniskor, det innebär sålunda ny tro, ett tillskott till den gamla. En äldre generation stirrar sig så lätt blind på sina trosuttryck, att den ej mäktar ana Gud bakom nya. Men är ej kriteriet på graden av livet i en gudstro just förmågan att känna igen de nya glimtarna från en evigt danande Gud?”

”Varför äro alla tider så fattiga på en Simeon, som kan välsignande betrakta den nya tidens Kristus-ande?”

Lars Karlsson

Hur mäter man en maskros skönhet?

Hur mäter man en maskros skönhet? Hur mäter man djupet i ett bra samtal? Hur mäter man glädjen över ett människomöte? Svaret är enkelt: det går inte, det kan vi inte, det vill vi inte. Detta är hjärtats kvaliteter och låter sig inte mätas. Och där har vi ett problem eftersom vi lever i ett samhälle där allt ska mätas och vägas, där kvantitet är viktigare än kvalitet. Ett samhälle som tenderar till att inte värdera det som inte kan uttryckas genom kvantitet! 

Allt måste kunna mätas och vägas är maximen idag, det gäller också människans värde i samhället. Vårt arbetet är ett bra exempel på detta. Det mätts och vägs bland annat genom den tid vi arbetar, vår effektivitet, hur vi uppfyller alla normer och regler och allt dokumentera ordentligt.

En motsatsen till detta finns i tankarna om medborgarlön, där idéen är att komma bort ifrån att mäta och väga arbetet och sedan betala för kvantiteten. Istället är idén att ge en av arbetet oberoende basinkomst som det går att leva av. Därigenom får människan en kraftfull möjlighet till att göra det som hon känner är värdefullt, meningsfullt, och glädjande – och att bidra till samhället efter förmågan.

Att kvalitet är viktigare än kvantitet hittar vi på en rad olika ställen i våra liv. Bland annat i vårt förhållande till andligt arbete, till meditation och bön. En kort stund med bön eller meditation kan ge en hel dag kvalitet. Att delta i Människovigningens handling kan ge en hel vecka kvalitet.

I evangeliets berättelse om arbetarna i vingården, Matt 20,1-16, verkar vingårdens ägare ha en aning om allt detta. Han ger människorna något meningsfullt att arbeta med, låter dem bidra efter förmåga och betalar dem, oberoende av arbetets kvantitet. Varje arbetare fick det som ansågs nödvändigt för att kunna klara levnadskostnaderna för en dag.

Vingårdsägarens sätt att handla på kan inspirera till tankar kring hur vi inrättar vårt samhälle så det blir mer mänskligt, ett samhälle där vi inte mäter och väger allt och där det är plats för alla. Ett samhälle som är skapat utifrån hjärtats kvaliteter.

Per Andersen

”Vår fysiska kropp består av hopp. Den är inte enbart sammansatt av atomer och molekyler. Ser vi med en fördjupad blick upptäcker vi att vår kropp hålls samman av hoppet!”

Tar vi de här orden av Rudolf Steiner på allvar innebär det att hoppet och förtroendet i tillvarons goda makter är det viktigaste för oss och vår hälsa. De ger oss den motståndskraft vi behöver för att klara tidens prövningar.

Ylwa Breidenstein

2:a advent

Ängeln vid ditt bord

Bli inte rädd om Ängeln
plötsligt sitter vid ditt bord
och sakta stryker ut vecken
på duken under ditt bröd...

R M Rilke
Änglar är mäktiga

I poeten Rainer Maria Rilkes dikter spelar änglar en framträdande roll. De skildras med oändlig ömhet. Men det handlar hos honom absolut inte om knubbiga bokmärkesänglar eller leende skyddsänglar. Rilkes änglar är mäktiga och – till att börja med – skrämmande varelser. De framstår som någonting som behövs för vårt medvetandes spegling mot det outsägliga. Änglarna står för övermänskliga varseblivningskrafter som förskräcker människan. Vi är ännu inte mogna att stå ut med ett ängel möte. 

Änglarna räddar vår andliga realitet

Rilkes dikter visar vidare hän på att änglarnas viktigaste uppgift är att behålla oss i sitt medvetande, att rädda vår andliga realitet, vårt medborgarskap i den andliga världen. Änglarna hjälper oss så att vi inte faller ur änglahierkiernas medvetande. För där människan inte vårdar förbindelsen med sin ängel förlorar hon substan och blir andligt sett tunnare. Den som idag förlorar sin ängel har i morgon förlorat sin mänsklighet är Rilkes stränga budskap.

Hur blir jag synlig för min ängel?

Utifrån hans ståndpunkt är därför vår tids viktigaste fråga: ”Hur blir jag synlig för min ängel?” Vi måste göra något, bidra med något för att bli intressanta för änglarna – annars händer inte mycket. Genom att tänka väsentliga tankar väcker vi änglarnas intresse för oss, medan ytliga och självupptagna funderingar är meningslösa för dem. Adventstidens möjligheter till kontemplation och inre ro är en stor hjälp på vägen att göra sig upptäckbar för änglavärlden. Här kan vi bjuda in Ängeln att sitta vid vårt bord, tiga tillsammans med den och visa ett uppriktigt intresse för det öde som den bär på. 

Änglarnas öde

Den största händelsen i änglarnas öde var när Kristus lämnade den andliga världen och steg ner till människorna. Det som för oss blev vår framtids räddning och frälsning är för änglarna en stor förlustupplevelse – de blev övergivna, lämnade, från ett perspektiv sett. Men de återfinner Kristus i människohjärtan som tagit upp Honom där.  Att komma till insikt om hur beroende änglarna är av oss människor är omskakande. Deras framtid bygger på vår relation till Kristus!  Adventstiden talar om detta till oss. Den berättar att änglarnas himmel är människornas värld, där Kristusberörda människohjärtan lyser upp som stjärnor.

Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version

Ögonblickets betydelse i advent

Advent är kanske den mest stressiga och hektiska tiden på året, där vi har mest att göra. Alla julbord, alla förberedelser, alla små kakor som ska bakas, all mat som ska lagas, och alla gåvor som man vill köpa. Samtidigt ska det vara festligt, lugnt och trevligt! Hur går det ihop? Svaret är kanske att vi borde göra mindre? Ta bort något så vi inte behöver att stressa så mycket? Det låter bra, i teorin! Men hur är der i praktiken? Inte helt så enkelt upptäcker vi ganska snart. 

Det är sjävklart att vi behöver göra mindre om vi gör för mycket. Men stressforskningen har faktisk också ett annat förslag. Där beskrivs det hur ögonblick av lugn och stillhet kan balansera väldigt mycket stress. När vi i vårt hektiska vardagsliv fogar in små ögonblick där vi stänger dörren, stänger av telefonen, tvn, radion, stänger av det sociala och ägnar oss åt lugnet och stillheten, så skapar vi en kraft i oss som motverkar stressen. Då skapar vi ögonblick som liknar dem som beskrivs i Kristensamfundets adventsepistel.”Begrundande blir våra själar …“ och  ”Det blir stilla …“ heter det bland annat där också ”världens ro”  nämns. 

I lugnet och stillheten har vi möjlighet till att hitta oss själva, det ”själv” som så lätt går förlorat i all stress. Här närmar oss möjligheten att lyssna in i det som verkligen är viktigt i våra liv. Grunden till livet själv kan bli ”hörbart”, som det uttrycks i episteln, På detta vis blir  den hektiska ruschen inför jul en möjlighet till att utforska adventepistlens realitet! 

Per Andersen

Utskriftsvänlig version

För barnen

Därför firar vi advent

Det var en gång en liten äppelkärna som fram på höst-kanten blev så väldigt sömnig och trött. Då kröp den ner i jordens mjuka mull och drog vintertäcket över sig. Men innan den somnade tittade den upp mot himlen och såg alla gnistrande stjärnor. Åh vad den önskade sig att en gång få röra vid ett sådant tindrande himmelsljus och hålla det nära sitt hjärta. Med den här längtan somnade äppelkärnan och drömde att en ängel med en lysande krona av stjärnor kom och sa: ”Lilla vän, en dag ska din önskan gå i uppfyllelse, men först måste du sova så att du orkar växa dig stor och stark”. 

Och äppelkärnan sov djupt och gott hela vintern ända tills vårsolen kittlade den på näsan och väckte den. Då sträckte den på sig och gäspade och märkte till sin förvåning hur mycket den vuxit under vintertäcket. Den hade fått långa rötter som trängde sig djupt ner i marken och ett skott som sträckte sig upp mot himlen. Tiden gick och äppelplantan arbetade hårt för att bli stor och starkt – för att växa stjärnorna tillmötes. Snart hade den blivit ett ungt träd. Och en morgon vaknade den och fann sina grenar övertäckta med blommor.Nu blev det lilla trädet mamma och hon var så upptagen med att ta hand om sina små att hon helt glömde bort sin stjärne-önskan. Barnen växte och blev gröna små äpplen. Och det lilla trädet var så stolt och glad över sina vackra barn.

Men på hösten kom ängeln från drömmen tillbaka och kysste varje grönt äppelbarn på kinderna så att de blev alldeles röda. Ängeln hade med sig en korg fylld med stjärnor och påminde nu äppelträdet om hennes önskan – att en gång få hålla en stjärna vid sitt hjärta. ”Åh tack, sa äppelträdet ”men jag behöver inga stjärnor längre. Jag är så lycklig med mina äppelbarn.” ”Då ger jag stjärnorna till dem istället!” sa ängeln. ”Jag gömmer stjärnorna djupt inne i dem, nära deras hjärtan och en dag kommer de till sin förvåning att i sig själva hitta en stjärna som väntar på dem.”  

Och så är det än i dag: i varje äpple finns en stjärna, vi behöver bara dela på äpplet för att se den! Men också i varje människa finns en stjärna, en dröm och en önskan om att en gång få beröra himmelsljuset. För att inte glömma det firar vi advent! 

(Fritt översatt från engelska efter en berättelse av Madge Bigham) Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version