SYNDEN- två sätt att möta den

En adventsbetraktelse av Lars Karlsson

Det är kanske förmätet att ta upp frågan om synden så här inför julen, oskuldens fest i årsloppet. Det finns ändå en märklig koppling också till adventstiden, julens förberedelsetid. Fenomenet synd är ett centralt begrepp i kristendomen, och på nästan varje sida stöter vi på ordet i bibeln. Ändå är det få som idag ens vill ta ordet i sin mun. Men även om vi inte använder ordet synd överhuvudtaget, så är ju nog alla syndens, skammens och skuldens yttringar och följder väl bekanta för var och en också i dag.

Vi kan säkert enas om att begreppet synd har att göra med vårt allra innersta och innefattar något som leder bort från oss själv, från det vi innerst inne vill. Vi försöker slingra oss ur syndernas grepp med alla medel. Ett enkelt sätt är att förneka deras existens, ett annat att nog ta dem på allvar, men i puritansk iver hela tiden försöka hålla dem på armslängds avstånd, för att inte bli befläckad. I bästa fall tar vi tag i dem och bearbetar dem. Denna oavbrutna kamp och kedjan av nederlag gör att vi lätt tappar livsmodet. Att hela tiden vara på sin vakt tär på krafterna. Inget under att så många helt enkelt vill göra sig av med hela syndabegreppet.

Jag försöker här, utgående från två tideböner i Kristensamfundets gudstjänst, skissa upp två sätt för människan att ta sig an synderna.

Mikaelitidens tidebön berättar om ärkeängeln Mikael, som hjältemodigt strider mot det onda. Med det klara medvetandets ljus och Ordets skarpa svärd visar han hur människan utan rädsla kan gå att möta människans motståndare, som vill fånga henne i syndens garn.

Inledningsbönen i adventstiden öppnar ett helt annat själslandskap. I motetten ”Jesu meine Freude” av Bach ingår ett parti, där endast sopraner, altar och tenorer sjunger, basarna är stilla. Trots att själva orden i stycket är trotsiga, är musiken här som en vaggvisa, den klingar skirt, drömlikt, som en mor som vaggar sitt barn till sömns. Orden god natt återkommer ofta. Stämningen påminner om advent. Vem eller vad är det som här vaggas till sömns? Vem ligger i vår famn? Texten överraskar: ”Gute Nacht, ihr Sünden.” Sångaren önskar alltså sina synder god natt, sov gott!

Våra synder är ju födda av oss, de verkar i världen, de är våra ”barn” – om vi vill det eller inte. Vore det inte bättre att godkänna att de är våra i stället för att låta dem rymma iväg, springa in på grannens gård och ställa till förtret för andra? Kunde vi rent av börja sköta dem som våra egna barn? Med medlidande, värme, med hopp om helande?

I Kristensamfundets adventsepistel får våra fel och brister en kosmisk, oväntad dimension. Den talar om ett i teologisk mening revolutionärt fenomen: om Gud, som är stadd i utveckling. Men denna förvandling hos Gud har en hake: Den kan ske bara om människan själv sätter sig i rörelse först. Gud vill i kärlek ta upp våra synder i sin egen själ, man kunde nästan säga in i sin moderliga famn, ur vilken sedan en ny värld skall gro. Så förvandlas de synder vi bejakat och bearbetat till de viktigaste byggstenarna i den nya världen, det nya Jerusalem. Utan människans medverkan som fullvärdig, myndig aktör i det stora skeendet stampar en hel värld på stället.

Dessa två exempel torde räcka för att visa på två extrema sätt att arbeta med sina synder:

  • Mikaels väg är människans strävan att modigt se sina synder i vitögat och gå till kamp mot dem med Ordets makt.
  • Adventsvägen är människans strävan att se sina synder som sina egna barn och sköta om dem i sin famn så att de förvandlas till byggstenar i en ny värld.

Vilka verktyg ger månne de övriga årstiderna i vårt arbete med synden?