Sanning och hopp

Ernst Barlach: Kristus och Tomas

Tomas tvivlaren och känslan för det som är rätt och sant

av Per Andersen


I veckan efter påsk hör lärjungen Tomas från de andra lärjungarna att Kristus har uppstått från de döda (Johannes 20,19 – 29). Han var inte närvarande när de andra lärjungarna på påskdagen upplevde den uppståndne Kristus. Evangeliet berättar att han inte kan tro på det han hör. För honom verkar det helt otroligt.

I denna tid av ”fake news” och medvetenhet om att under ett krig blir sanningen det första offret, tycker vi säkert inte det är så märkligt att Tomas vill faktagranska det han hört. Vi kan kanske förmoda att också Kristus har förståelse för det. Ändå verkar Kristus en aning förebrående när han möter Tomas söndagen efter påskdagen. Men hur skulle Tomas annars ha kunnat reagera på det märkliga som hänt?

Vill Kristus kanske uppmärksamma oss – som idag läser detta evangelieavsnitt – på att vi faktiskt har det organ som vi behöver för att känna igen det som är sant? Här kallar han detta organ för “tro”, men vi känner det också som “känslan för vad som är rätt och sant”. Och detta är inte enbart en känsla, för Jesus Kristus säger om sig själv att han är sanningen. Så är känslan för sanningen även en känsla för Kristus!

Men alla vet vi att det där med känslor inte alltid är helt så enkelt. Då har växterna det lättare. De har en medfödd färdighet att ta till sig ljuset, utan att behöva göra något annat än att vända sig mot solen. För oss är det en aning mer komplicerat. Ångest, fördomar, föreställningar och liknande kan komma i vägen och smutsa ner vårt känsloorgan.

Är det möjligtvis ett “påskägg” som ligger gömt i det här evangelieavsnittet och som Kristus hoppas att vi hittar? För visst är det av stor betydelse i dag, så som det ser ut i världen, att vi tar hand om och utvecklar vårt känsloorgan för att kunna känna igen sanningen och därmed också kunna uppelva Kristus?

Ernst Barlach: Tomas tvivlaren

Hoppet är ett nyckelord

av Ylwa Breidenstein

Hoppet är ett nyckelord i kristendomen. Ändå är en hoppfull syn på tillvaron inte något självklar idag. Det finns allt för många hotfulla tecken och dystra prognoser som istället får oss att känna uppgivenhet och förtvivlan. Att trots det tala om hopp, kan te sig som en grym provokation eller meningslös illusion. Men det kristna hoppet är långt ifrån en sentimental önskan om en ny framtid.

Rudolf Steiner beskriver hoppet som en oerhörd kraft, en kraft som har betydelse även om det inte leder till det önskade målet. Inget hopp är alltså förgäves! Han talar vidare om en ny sorts hopp som föds i vår tid. Det är inte enbart en from känsla eller tanke utan framförallt förankrat i viljan. Det är ett modigt hopp som inte slås ner eller låter sig släckas av motgångar. Samtidigt är det också ett ödmjukt hopp som vet att framgången av det vi hoppas på inte beror på oss utan ligger i osynliga händer. Det här nya, modiga hoppet förbinder oss med den mikaeliska framtidsimpulsen. Det föder den andliga människan i oss och gör det möjligt att vi växer utöver våra begränsningar och inskränktheter. Ja, hoppet är en modern väg till Kristus!

 Hoppet är den kraft vi behöver för att driva utvecklingen i en positiv riktning. Vi berövar oss själva vår framtid när vi låter det vissna bort. Våren och påskens budskap kan inspirera oss att låta förtroende och hopp spira i takt med ljusets återkomst. Det kan övertyga oss om den alltid närvarande möjligheten till en oförutsedd vändning mot ljuset – oavsett hur hopplös en situation kan verka. När vi sedan själva fyllts av hopp är det viktigt att inte stanna där utan att ge det vidare – att sprida hoppet. 

Människor på flykt eller som lever mitt i krigets fasor utan personliga tillhörigheter, utan sina familjer och kanske utan hopp om en framtid – de behöver våra gåvor. De behöver såväl materiellt som själsligt-andligt stöd. Att skänka hopp är därför av stor betydelse. Det för med sig glädje och fred. Lidande försvinner inte, men hoppet hjälper oss att hålla ut och se igenom smärtan. Lever vi i hopp kan freden sprida sig till dem omkring oss och kanske föra dem närmare hoppets källa:  Kristus Jesus.