Pingsten – en brännpunkt

Soliga dagar kan man använda ett förstoringsglas för att tända eld. Genom att hålla upp det mot ljuset samlas alla strålar till en enda punkt  –  en brännpunkt. Riktar man den i sin tur mot ett papper börjar det snart ryka och slå upp en låga. 

Pingsten kan man likna vid en sådan brännpunkt, en koncentrationspunkt för allt det som den andliga världen utstrålar. En gemenskap av människor är förutsättningen för att dessa strålar ska kunna fångas upp och bli en startpunkt för ett nytt, värmande och begeistrande förhållande från människa till människa. 

Sju veckor efter påsk och tio dagar efter Kristi Himmelsfärd slår pingsthändelsen ner som en blixt, varje år på nytt, och låter den helige Anden flamma upp så att vår inre kärleksglöd inte ska slockna.

I Apostlagärningarnas pingstskildring målas bilden upp av eld, som liksom flammande tungor svävar över varje enskild lärjunge. Och vid varje Människovigningens handling under hela året, ser vi ljuslågor ovanför altaret som en påminnelse om den här händelsen. Vi ber i gudstjänsten om den ”väsen-skapande kärlekens eld”, vars flamma är en förutsättning för att det goda må bestå. I pingstepistel som läses från altaret under de tre pingstdagarna uttalas att flammorna är Andens uppenbarelse. 

I motsats till de flesta naturfenomenen är elden något gåtfullt och svårgripbart. Ur det osynliga flammar den plötsligt upp för att lika plötsligt slockna för vår yttre varseblivning och dra sig tillbaka dit den kom ifrån. Häpnadsväckande är också att en eldslåga i sig inte kastar någon skugga. Och allt detta karaktäriserar den helige Andens väsen, som till pingst sänds ut av Kristus, som Hjälpare och Tröstare för jordens människor.

Pingstimpulsen fokuserar och leder oss till vårt innersta, mest individuella, ur det högsta gemensamma för att sedan lysa upp vägen till en ny gemenskap. Elden från ovan helar och upplyser när den ges plats i vårt medvetande. Men tar vi inte upp den i vårt tänkande, tar vi den inte på allvar, utan istället leker med elden, så frigörs farliga och förintande krafter, både när det gäller det individuella och det gemenskapsbildande.

Under påsktidens fyrtio dagar brann ännu en rest av det gamla klarseendet i lärjungarnas medvetande. Det medförde att de kunde varsebli den Uppståndne. Men den här förmågan avtog mer och mer och slocknade slutligen helt vid Kristi himmelsfärd. Den Uppståndne drar sig undan deras gamla skådande och de upplever det som om Han försvinner in i ”molnvarat”. 

För lärjungarna innebär det en smärtsam förlust och en stor sorg att inte längre kunna nå Kristus i sitt medvetande. En brinnande saknad breder ut sig i ders själar och blir en förutsättning för att kunna ta emot pingstens elddop.  De tio dagarna från himmelsfärd fram till pingsten är som en spegling av passionstidens förtvivlan före påskens uppståndelse-glädje.När pingsten slutligen inträder upplever lärjungarna den som en ny skapelse-dag, en kröning av det som varit och en nystart för det som vill bli till. 

En ny förmåga att varsebli Kristus flammar upp i deras medvetande och får deras hjärtan att glöda av begeistring för mänsklighetens framtid. Så som molnet med Kristus till himmelsfärd höjde sig mot himlen, sänker sig nu till pingst eldslågorna med den Heliga Andens väsen ner från höjden, för att ge människorna nya möjligheter till ett andligt skådande.

En vision av det som komma skall lyser upp och fyller lärjungarnas själar. Och vad hjärtat är fullt av, det talar munnen! Så börjar de tala i flammande glödande ord, inte i första hand till de som står omkring dem och är närvarande i tid och rum. Istället har lärjungarna en förnimmelse av hur deras hjärtan vidgas av pingsteldens värme och blir så stort att det omfamnar jordens alla folk. Nu lever Ordet i dem, det ord som går att översätta till alla individer och folk. Det Ord som är varje människas ursprung och mål och därför också förenar oss. Ett hjärtats förståelse av mänsklighetens alla olika individer, brinner i lärjungarna som en stilla låga.

Pingst är en brytningspunkt mellan gammalt och nytt. Bara de ljusstrålar som bryts och byter riktning  med hjälp av exempelvis ett förstoringsglas   kan samlas till en brännpunkt och tända en eld.  Så behöver också vi, med hjälp av pingstimpulsen, bryta upp från likriktade tankar, känslor och handlingar för att kunna fokusera på nya andliga mål och riktningar.  

Identifierar vi oss med den Heliga Andens flammande lågor glömmer vi oss själva mer och mer och kan medverka till att bana vägen mot en framtid i frihet, samförstånd  och framförallt fred. Ju större vår gemenskap blir av flammande pingstmänniskor desto ljusare blir det i mörkret!

Ylwa Breidenstein