Påskafton

Fader, i dina händer lämnar jag min ande.

Kristus sju sista ord på korset återges i de fyra evangelierna på olika sätt. Matteus och Markus nämner bara det fjärde ordet: ”Min Gud varför har du övergivit mig”. Lukas och Johannes återger tre var av de övriga. Fördjupar man sig i dem här orden, först en och en för att sedan låta dem verka på sig i sin helhet, börja man ana en underbar komposition. Så är det också många tonsättare som låtit sig inspireras av den här sjufalden av meningar:

”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. 

”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” 

”Där är din son.” – ”Där är din mor.”

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

”Jag är törstig.” 

”Det är fullbordat.” 

”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”

Det sjunde och sista ordet är som ett hemlighetsfullt mellanrum, som skjuter sig in mellan avslutningen – fullbordan av Kristi livsverk – och hans inträdet i dödsriket.När Kristus sagt den sista meningen ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”  slutade han att andas. Ingen väntade att han skulle ge upp andan redan då. För normalt dröjde det längre än dessa sex timmar, innan den som korsfästs hade lidit färdigt. Lukas evangeliet berättar också att Kristus ropade de här orden med hög röst – vilket måste ha varit oerhört ansträngande, ja nästan på gränsen till omöjligt, i den situation som han befann sig. Allt det här tyder på att det egentligen inte var någon som berövade honom livet. Jesus hade själv sagt ” ingen har makt att ta mitt liv”.  Han gav det frivilligt, och det skedde i det ögonblick, och på det sätt, som var fastställt enligt profetiorna i Gamla testamentet.

Den sjunde meningen är återigen ett citat ur en psalm i psaltaren. Psalm nr 31 är en judisk aftonbön som även lästes vid dödsbädden. Men Kristus ger den här gamla bönen ett nytt förtecken, genom att inleda den med ordet Fader. Också den första meningen som Kristus uttalar när han precis blivit hängd på korset, inleder han med ordet Fader, ”Fader förlåt dem…” Så knyts början och slutet på korsfästelsen samman med en bön som entydigt vänder sig till Fadern. Kristus sista viljeimpuls innan dödsögonblicket är riktad mot Fadern med ord från en kvällsbön. ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”

Det är som när vi stiger in i en liten båt och skjuter den ifrån stranden.

Det är inte betydelselöst hur vi tar avsked från dagen innan själen löser sig från kroppen på kvällen för att bege sig in i den andliga världen. Är vi in till det sista upptagna med tankar som rör sig kring det vardagliga eller överlämnar vi vår själ medvetet till Gud? Den sista viljeimpulsen, den sista rörelsen vår själ gör innan vi somnar, avgör hur djupt vi kommer att nå in i himlen under natten. Det är som när vi stiger in i en liten båt och skjuter den ifrån stranden. Ger vi den från början rätt riktning och kraftig fart så tar vi oss snabbare ut på det djupa vattnet. Kvällsbönens uppgift är just den att kraftfullt och målinriktat hjälpa själen att lämna vardagens kustlinje. Motsvarande  gäller för det mer radikala avskedet som döden är. Den intention vi ger vårt sista andetag innan vi lämnar kroppen har konsekvenser för livet efter döden. 

Guds händer är skapelsen

Kristus överlämnade sig i Världsfaderns, skaparens händer. Hur ska vi förstå det? Kanske är det inte helt fel att tänka sig att Guds händer är skapelsen, är jorden och människorna? Kristus överlämnar sig i döden hängivet till det som Gud skapat. När en människa dör så återvänder hennes jag till den andliga världen, som hon en gång kommit ifrån. När Kristus dog utvidgade han sitt människovara med att också innefatta hela jorden.

Kristus kärleksvilja

Den djupaste hemligheten med korsfästelsen är ändå döden. I Johannesevangeliet säger Kristus att vägen till Fadern är densamma som vägen till döden. Men vad har döden och fadern med varandra att göra, kan man kanske undra? Världens och människans skapelse är Guds verk. Genom syndafallet, när människan drevs ut ur paradiset, distanserade sig Gud och människor från varandra för att människan skulle få möjligheten att lära känna friheten. I samband med det uppstod en tröskel mellan vår fysiska tillvaro och Faderns värld. När människan dog upplevdes tröskeln som en avgrund av tomhet och intighet. Det här vakuumet var det enda rum i världsalltet där Fadern inte var – där var istället Döden. 

Före mysteriet på Golgata var den här – av Gud frigivna sfären – besatt av världens orättmätige furste. När Kristus dog skred han in i hans territorium, trängde sig in i dödsriket för att driva ut dess furste och fylla avgrunden med sin kärlek till Fadern. Så blev kärleken den väg som både leder till Fadern och döden, som gör att vi trygga kan överlämna oss i Faderns händer när vi dör.

Från dödsögonblicket på korset, när Kristus slutade andas och under hela påsklördagen fram till soluppgången på påskdagens morgon, kämpar Kristus om herraväldet i dödens rike. Det sker varje år på nytt, just under dessa dagar- och varje gång tror mörkrets furste att han ska vinna. Men hans maktanspråk har ingen chans mot Kristus kärleksvilja. Därför kan vi varje påsk på nytt, ja varje dag  med tacksamhet och stor glädje fira att Kristus vann kampen och återigen besegrade döden. 

Ylwa Breidenstein