Hjälparen – den heliga Anden

Vinden är svårfångad

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
« Vi är skingrade nu. Ingens följe. »
Så säger de vita seglen.

De här orden av Tomas Tranströmer uttrycker vår tids vilsenhet och längtan efter gemenskap och mänsklighetsmål. Till pingst påminns vi om den här längtan när det i apostlagärningarna berättas om hur lärjungarna, uppfyllda av den helige anden, plötsligt kan tala så att alla människor förstår dem. Tranströmers dikt väcker i oss bilden av skepp med fulla segel. Det verkar att vara en hel armada av större och mindre skepp, fyllda med människor som är förenade i en rörelse mot samma mål, som om de alla satt i samma båt! 

Den gamla tidens sjöfarare var helt och hållet beroende av vindens hjälp. Inget var värre än stiltje, det skulle i så fall vara en vild storm. Men vinden är svårfångad, den blåser bara om den vill och då blåser den vart den vill! För sjö-männen fanns det ingen annan väg att komma framåt än att vända sig till Gud och be om en välvillig vind som med lagom styrka skulle blåste åt rätt håll och föra dem tryggt i hamn.

Tro, hopp och kärlek

Lika lite som över vinden har vi makt över den helige Andens inspiration. Vi kan inte förfoga över den efter våra egna premisser, även om Gud skänkt oss den som hjälpare på vår livsresa. Men genom inre hänvändelse och bön får vi ändå hoppas på att den heliga Anden gör så att vi får vind i seglen och inte behöver uthärda för långa stillestånd i vår utveckling. I gengäld förväntas det av oss att vi klarar av att rigga seglen!

De tre nödvändiga seglen för att  kunna fånga Anden är: tro, hopp och kärlek. Utan tro på andens realitet kommer vi inte långt. Hoppet ger oss orientering och riktning så  att vi kan finna vår hamn. Kärleken slutligen, som är det största och starkaste av seglen, ger oss kraften att hålla ut i livets vilda stormar och att inte ge upp även om vinden blåser i en annan riktning än vi önskar.

När pingstdagen kom var alla lärjungar församlade i gemenskap och bön. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt,” står det i Apostlagärningarna. Det som lärjungarna gått igenom under de femtio dagarna från påsk till pingst gör dem mottagliga för den heliga anden. Tillsammans har de hissat sina segel av orubblig tro, aktivt hopp och glödande kärlek och fylls nu av andens inspiration, som ett svar på den gemensamma bönen de varit försjunkna i.

Ett svar till en bedjande gemenskap

Så kan man beskriva pingsten som ett eko från den andliga världen, ett svar till en bedjande gemenskap. Därför ser man också den här högtiden som kyrkans födelsedag. Sedan annandag pingst ströks ur den sekulära kalendern så har pingsten blivit mer anonym och förminskats i sin betydelse. Vi behöver hjälpas åt att lyfta upp den i vårt gemensamma medvetande igen.  För pingsten är påskens fullbordan, en himmelsgåva så stor att vi behöver inte två utan tre hela pingstdagar för att kunna ta emot den. Den är den högtid som infriar det löften som Kristus gav om att ge mänskligheten en hjälpare. 

Men än så länge är gåvan oförstådd och inte uppskattad i  sitt verkliga värde. I stället upplever vi vanligtvis både pingsten och Anden som diffusa och svårgripbara och går så miste om värdefull hjälp. Det är bra mycket mer ansträngande att ro än att segla på livets hav. Hur ofta låter vi inte förslavade tankar och ofria föreställningar sitta vid rodret på vår livsfärd – som i en galär – istället för att fylla våra tre segel med pingstens fria ande.

”Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” säger Kristus i Johannesevangeliet. Anden – hjälparen – vill vara en pålitlig vägledare och vardagshjälpare för oss. Med andens hjälp klarar vi av att genomtränga vårt många gånger så röriga tankeliv och att sam-ordna våra olika viljeimpulser, ge dem en gemensam riktning.

Medmänskligheten driver vind för våg

Värme och luft är andens element och samtidigt något som den splittrade mänskligheten lider brist av i dag. I stället för att låta pingstflammorna värma vårt blod dominerar allt för ofta känslokyla och kallt beräknande i samhället.  Dessutom håller luften på att gå ur oss och vi känner en uppgivenhet och kvävande ångest inför framtiden. Corona-pandemin som nu gjort sig bred i världen handlar mycket om just vårt förhållande till luften. 

Det gör även den här pingstens händelser. ”I can´t breath”, ”Jag kan inte andas” är tre ord som spritt sig som en löpeld genom världen de sista dagarna. Det här nödropet från en man, som kvävs genom övervåld av en polis i USA, är ytterligare ett tecken på hur vår medmänsklighet driver vind för våg. ”Vi är skingrade nu, ingens följe” skrev Tranströmer om mänsklighetens och världens viljor.

Därför är det hög tid för människan att finna den gemensamma kursen, ge sig en riktning igen och släppa in pingstens helande vindar, ända in i våra djupaste andetag.  Det är dags att erkänna att vi alla sitter i samma båt, hör till samma flotta och bara med förenade viljor kan hissa våra vita segel av tro, hopp och kärlek för att låta dem fyllas av den helige Andens läkande vind och inspiration för en mänsklig framtid.

Ylwa Breidenstein

”Se flammorna”

”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor, som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.”    (Apg 2)                              

Eld är andens element, en bild för det som vill uppfylla vårt innersta och göra oss till medskapare av framtiden. Till pingsten hamnar det här elementet i förgrunden genom imaginationen av eldsflammorna som svävar ovanför apostlarnas huvuden. Vi blir påminda om den världsvärme som alltet en gång skapades ur och som nu vill individualiseras och flamma upp i varje enskild människa på jorden.

Anden lyse upp oss

Anden är kanske den mest osynliga av trinitetens, treenighetens väsen. Sonen Gud får vi föreställa oss som människa och människobroder. Fadern Gud i sin världsomfattande storhet är det redan lite svårare att få grepp om. Ändå är ordet fader en hjälp på vägen och ger oss ett spår att följa. Men hur ska vi kunna få en inre föreställningen av Anden Gud?

Anden lyse upp oss, hör vi i Människovigningens handling. Kanske är det en början att närma sig den heliga anden genom att knyta an till ljusets rike och till ljusupplevelser som vi haft. Vi kan försöka föreställa oss andens väsen som ljust strålande i ett rike av lysande ljus. Ett ljus som består av renaste klarhet, ogrumlad renhet och glänsande skönhet. Men ett ljus som framförallt är genomträngt av levande vishet. Varje enskild ljusstråle i det här riket är samtidigt en världstanke som med intensiv kraft verkar in vår jordetillvaro, så som det yttre solljuset verkar i växtriket och ger det liv.  Den helige andens ljus omfamnar till pingsten hela vår jord och mänsklighet, vill ge oss en värmande upplevelse av helande enhet.

Elden – en värdig bild av andens förmågor

Till bilden av ljuset kan vi nu lägga bilden av elden. Elden med sin intensiva aktivitet och rörlighet är tillsammans med ljuset en värdig bild av andens förmågor. Den utstrålar flammande energi och livgivande värme. Tankar uppfyllda av pingstens anden är inte kalla eller abstrakta. När den heliga anden får glöda i oss värms våra tankar, vi blir eld och lågor för kreativa idéer och finner ideal att brinna för.

Pingsten är en avgörande vändpunkt i kristendomens historia. Genom andens utgjutelse vid den allra första pingsten blir apostlarna självständiga bärare och förkunnare av kristendomen. I deras inre vaknar en djupare förståelse – går det upp ett ljus – för Kristi väsen. De har levt med Honom i tre år, sett honom, lyssnat till honom, upplevt hans gärningar, ja kanske har t o m hans händer berört dem. Mycket av det de upplevt har de säkert inte förstått och vissa av händelserna har skrämt dem och gjort dem upprörda. Men alla –  utan undantag – har älskat honom! 

Långfredagens händelser driver dem mot den absoluta förtvivlans avgrund. När Kristus sedan visar sig för dem som den Uppståndne är det till att börja med helt obegripligt, som en mäktig, overklig dröm. Till himmels-färd går de igenom avskedets smärta ännu en gång, en smärta som samtidigt blir födslovärkarna för den nya förmågan som föds i dem till pingsten. 

Steget från lärjunge till apostel

Fram tills dess har lärjungarna varit utom sig i ordets dubbla bemärkelse. Men nu, på pingstdagen, kommer de till sig. Nu älskar de inte enbart den som gått bredvid dem de tre åren, utan de börjar också att begripa honom. Inte på ett ytligt sätt, utan med det djupaste i deras egna själar förstår de djupet i Kristi väsen. Det är nu de tar steget från att vara lärjungar till att bli apostlar! Allt de fram tills dess upplevt har varit för-beredelser för pingstens stora ögonblick. All smärta, förtvivlan men också kärleken till Kristus gjorde dem mottagliga för den heliga anden.

En klang, ett eko av den här urhändelsen upprepar sig varje pingst på nytt. Sedan jul har vi vandrat med Kristus och upplevt både sorg och glädje. Vi har hört hans evangelieord, sett spåren av hans gärningar, kanske t o m anat en beröring av honom i vårt allra innersta inre och känt hur kärleken till honom tänts. Kärleken är också temat i evangelietexten som läses under de tre pingstdagarna (Joh 14).”Den som älskar mig uppenbarar min ande” heter det där. Kärleken till Kristus är förutsättning för att pingsten kan nå fram till oss.

Lågorna över apostlarnas huvuden är inte enbart en bild för andens närvaro utan också ett utryck för hur varje människojag översinnligt flammar upp när hon i kärlek tar emot Kristi ande och därigenom blir en apostel, en guds medarbetare på jorden. Uppdraget är att få hela mänskligheten, alla människor på vårt jordklot att flamma upp för samma mål, brinna av kärlek till varandra, till jorden och till det gudomliga och så bli ett svar på Kristus  högsta önskan och längtan när han säger:

 ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!”( Luk 12:49)

Ylwa Breidenstein


”Jag är den gode herden”

Den första generationens kristna

En av de tidigaste framställningarna av Kristus är bilden på den gode herden som bär ett lamm på sina skuldror. Minst 140 sådana bilder kan man finna i Roms katakomber, skapade av första generationens kristna. Hit flydde de undan förföljelsen och höll gudstjänster i det fördolda. I gemenskap kring nattvarden vilade deras ögon på de här målningar, som på altartavlor. Den gode herden var för dem en verklighet som gav dem det mod och den kraft de behövde för att bära ansvaret för kristendomens överlevnad och fortsatta väg in i mänskligheten.

”Jag är den gode herden” är det fjärde och mittersta av de sju Jag-Är orden, där Kristus beskriver vem han är och vill vara för oss. De här orden uttalas i samband med att han beskriver sig som dörren till fåren (Joh 10). Den gode herden är kanske den mest välkända bild som han använder om sig själv och människans högre jag. På Jesu tid var herden ett självklart inslag i vardagen och landskapet. Ingen ifrågasatte herdens viktiga uppgift. Utan honom skulle fåren gå en säker död tillmötes. 

Idag engagerar vi hellre en coach

I dag är det inte lika lätt att relatera till bilden av herden. Många människor har aldrig mött en livs levande herde. Det som herden står för upplevs som föråldrat och gammalmodigt. Och den spontana reaktionen är att vi frågar oss vad vi ska med en herde till? Idag engagerar vi hellre en alldeles egen coach, jobbcoach, livstilscoach eller vad de nu allt kallas. Istället för att tala om den gode herden talar vi om vikten av gott ledarskap, framförallt i arbetslivet.

 För 2000 år sedan var herde ett av de allra vanligaste yrken. När Kristus lyfter fram den arbetsuppgiften är det som om han vill visa på herdekvalitetens betydelse i alla yrken och i alla tider. Herdens förmåga att tryggt och kärleksfullt leda både sig själv och andra är egentligen en gudstjänst, ja en prästerlig gärning. 

Ett yrkesliv utan herdekvaliteter tär på oss

Ända in i vårt yrkesliv vill Kristus stöttande vara en förebild och bidra till att våra vardagsgärningar blir ett sakrament. Ett yrkesliv utan herdekvaliteter tär på oss, gör att vi förlorar kraft och motivation. Som den första generationens kristna behöver också vi se upp till den gode herden för att axla uppgiften med att bana den vidare vägen för Kristusimpulsen i världen. Herden är en bild både för hur vi kan hantera oss själva och för hur Kristus vill förhålla sig till oss.

Ett kännetecken för den gode herden är att han ger sitt liv för fåren menar Kristus. Det är ett väldigt högt ideal för ett ledarskap och svårt för oss att förstå hur det skulle gå till i praktiken. Men kanske tar vi orden för bokstavligt. Kanske handlar det inte om att sluta leva utan i stället om att medvetet aktivera sina livskrafter och skänka dem in ett större sammanhang.

 ”Ingen tar mitt liv, jag ger det”, säger Kristus vidare. Vår tids utbrändhet, där vi känner oss berövade på tid och kraft skulle då paradoxalt nog kunna motarbetas när vi istället i frihet ger av oss själva, bjuder på oss och vårt eget liv. Där vi vågar släppa det krampaktiga greppet om vårt vardags liv kan det högre, gudomliga livet i oss hjälpande bli verksamt och då har tids- och energitjuvarna ingen makt över oss längre.

Igenkännande

Men till ett gott ledarskap hör inte bara offerberedskap utan även kunskap. ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig.”står det i Johannes-evangeliet. En god herden eller ledare har kunskap och kännedom om varje enskild individ i sitt team.. Men inte heller det räcker! För att ledarskapet ska vara möjligt kommer ett viktigt tillägg som lätt förbises. Han känner de sina och de känner honom, står det i evangeliet.

Vi ska inte följa någon – eller något –  av blind svaghet utan enbart av förtroende och kunskap till saken. Där vi i en idé, som kommer utifrån, upplever ett igenkännande av våra egna tankar och vårt eget jag, blir ett samarbete möjligt. Varje människa, är fri att vara sin egen herde men hon är också fri att ge någon annan fullmakt att leda. En gemenskap finner först sin rättmätige ledare när alla dessa krav är uppfyllda.

Hör vi hans stämma?

Som den gode herden verkar Kristus i vårt högre jag. Han kallar oss vid vårt rätta namn för att leda oss på de  livsvägar som gör att vi växer som människor. Frågan är om vi hör hans stämma, om vi låter den uppväcka vårt jag? Följer vi hans ledarskap i medvetenhet och frihet, börjar vi finna den trygghet och orientering vi behöver i livets stormar. 

Kristus vill föra oss ut ur vårt instängda materiella liv och leda oss dit där vi kan finna andlig näring. Han står mitt i våra liv med ett budskap i skarp kontrast till allt som runt omkring oss hotar, kontrollerar, sätter gränser eller krymper. Broderligt skyddande går han framför oss som vårt öde.  I samma ögonblick som vi aktivt börjar utveckla vårt eget ansvar för oss själva och andra inser vi och upptäcker att det finns någon som tar ansvar för oss och likt en herde bär oss på sina skuldror när det är nödvändigt.

Ylwa Breidenstein

Den här glasskärvan med Kristus som den gode herden bärande ett får på sina skuldror hittades i en av Roms katakomber. Troligtvis härstammar den från en glasbägare. Det är en av de äldsta kända bilderna av Kristus. De båda kvadraterna kan tydas som den gamla och den nya världen.