Immunförsvar och Jag

Sammanfattning av ett föredrag hållet av Bjarne Edberg i Kristensamfundet, Stockholm

Immunförsvar = Värn av biologisk egenart skriven i varenda cell med DNA-kod. 

Jag = Andlig identitet med ett namn skrivet i himlen.

Kroppen behöver matas; den känner sin egenart och värjer sig mot allt främmande genom metabolism; alltså reducerar till kända/hanterbara delar.

Jaget anar sin egenart och längtar efter att lära känna och förstå allt annat främmande, genom kunskap. 

Hunger och nyfikenhet är syskon, så som vår religiösa förnyelse i Kristensamfundet och antroposofisk andevetenskap är syskon. 

Sakramentets helighet och vår fromhet, kan leva genom att vi inte vill värja oss mot Kristi kropp och blod; tvärtom vi vill lära känna Hans egenart/väsen.

Kristi väsen är kärlek som enar och förbinder oss med allt och alla. 

”Står fridfullt till världen”.

Epifania

Kompassros tecknad av Galileo Galilei

BUDSKAP FRÅN STJÄRNORNA

När Galileo Galilei hade byggt sig en egen stjärnkikare och riktat den mot vinterhimlen utanför sitt hus en mörk natt år 1610, fick han se något som ingen före honom sett. Vad han såg på himlen och vad han tänkte om det förändrade världen för alltid. Den rådande världsbilden föll samman och en tankemässig revolution startades. Bilden av världen, och människornas plats i denna, förändras radikalt. Jorden var inte längre universums centrum. Allt Galileo såg tydde på att jorden rör sig och att solen är mittpunkten för vårt solsystem. 

Galileo Galileis stjärnkikare

I boken ”Budkap från stjärnorna” skildrar han sina iakttagelser som en dialog mellan tre visa män. De diskuterar och argumenterar för olika sätt att se på universum. En av dem argumenterar för att jorden rör sig kring solen, en är en opartisk betraktare och den tredje argumenterar för att jorden står stilla och är världens medelpunkt.

När de tre  stjärntydarna, konungarna från Österland –  vid tideräkningens begynnelse –  forskande lyfte sina blickar mot natthimlen förändrades deras liv för alltid. Stjärnan de såg satte dem i rörelse både i det inre och yttre och ledde dem till en nyfödd världsordning där egot inte längre skulle var människans centrum utan Kristussolen.

Galileo Galilei i Padua

LÄNGTAN EFTER MÅL OCH MENING

Vad var det egentligen som fick de österländska stjärntydarna att bryta upp, att lämna sina hem och följa stjärnan? Var det deras längtan som drev dem? Längtan efter mål och mening i livet? För är inte det en längtan som vi alla bär på?

En längtan som inrymmer att få vara den man är skapad till, en längtan som inte handlar om att tillfredsställa materiella behov –  utan en djupare, andlig längtan efter harmoni, frid och försoning. En längtan som både för de vise och alla oss andra bara kan stillas i mötet med barnet i Betlehem, i mötet med Kristus själv. Längtans-stjärna leder oss till målet och ger vårt liv mening genom att göra vår längtan till en mötesplats med Kristus.

VÅGAR VI LITA PÅ VÅR LÄNGTAN?

-Vågar vi lita på vår längtan? är frågan som epifaniatiden ställer oss inför. Har vi modet att låta oss ledas av den, även om vi inte vet vart den för oss, hur vägen kommer att se ut eller vad som väntar oss vid målet? Törs vi gå ändå, bege oss ut i det främmande och okända, förvissade om att längtans-stjärna också leder oss hem och inte bort? Vågar vi liksom Galileo Galilei stå för våra iakttagelser även om de stöter sig med den rådande världsbilden?

Under julen berördes vi av Kristi närvaro i vårt inre, en beröring som väcker längtan efter att uppleva Hans närvaro ute i världen, under hela året. Drivna av denna längtan låter vi oss kanske då beröras av allt det mänskliga lidande som finns omkring oss idag – anande att vi även här finner Kristi närvaro och lidande. 

Likaså låter vi oss kanske – under året vi har framför oss – beröras av all medmänsklighet och solidaritet som också finns i världen i dag. En medmänsklighet som går ut på att bekräfta andras längtan och inte bara sin egen och som därigenom kan få oss att ana den längtan Kristus själv bär på. Längtan efter att få bli berörd av människan – målet och meningen med Kristi liv!

Ylwa Breidenstein

Jul

Allt blir stort till jul

Carl van der Weyden

Allt blir stort till jul! Himlen öppnar sig och ur höjderna stiger änglarna ner för att sjunga för världen om en födelse. Allt levande stämmer in i sången som klingar av gudomlig fröjd och glädje. Altaret är smyckat med gyllene ord och inte med vilka ord som helst – utan med ord som förkunnar om höjd och djup, om Gud, om frid och om den goda viljan. ”Ärad vare Gud i höjderna och frid på jorden till de människor som har en god vilja!”

Evangeliet föds på nytt varje jul

För att kunna ta emot allt det stora som människosonens födelse innebär, håller vi tre gudstjänster under juldagens första del. En vid midnatt, en i gryning och en som vi firar på förmiddagen. Vi hör början, mitten och slutet av evangeliet, för att påminnas om att hela evangeliet föds på nytt varje jul, närmar sig oss som en soluppgång. Allt är så mäktigt, mer än vi någonsin kan ta emot och förstå. Ändå skapar julens storhet ett rum i oss. Ty födelsen idag sker inte i fjärran land utan helt nära – i var och en av oss!

Julen är inte över på ett ögonblick

En tröst är att julen inte är över på ett ögonblick. Tolv dagar och nätter får vi fira den stora händelsen. Steg för steg får vi möjlighet att inse och ge rum åt ”att Kristus har kommit till jordens rike” – och vi har också tillräckligt med tid till att fråga oss vad vi vill skänka Honom i välkomstgåva.

Kanske det är natt hos dig

Kanske det är natt hos dig,
kanske stjärnor glimma 
över svarta djup hos dig
i din sista timma.

Kanske världen denna natt
liknar evigheten:
Lejon vandra där med lamm
över smärtans beten.

Kanske det är natt hos dig,
Betlehem till minne
natt som på Herodes' tid,
och din stund är inne. 

Kanske på ditt hjärtas port
som en fattig broder
Josef klappar och du ser
framför dig Guds moder.

Kanske det är natt hos dig,
kanske stjärnor glimma,
då Guds moder ser på dig
i sin födslo timma. 

Kan du neka henne rum,
som i sådan smärta
bär Guds evangelium
till ett mänskohjärta!

Kanske det är natt hos dig...

(Bo Setterlind)

                               

Barnet i krubban och stjärnan på himlen

Ylwa Breidenstein

Barnet i krubban och stjärnan på himlen har något gemensamt: för vårt öga är de väldigt små! Barnet är litet därför att det är alldeles nyfött här på jorden. En stjärna är liten därför att den är så långt borta från jorden.

Och vad är väl en sådan liten stjärna i natten gentemot den stora fullmånen eller den gigantiska solen, vars ljus helt övertäcker stjärnornas glans på dagen? Vårt astronomiska kunnande säger oss att en sån liten stjärna egentligen kan vara enormt stor, ja t o m större än solen. Storleks-förhållandet mellan solen, månen och stjärnorna är bara en perspektivfråga, beroende på en begränsad blickvinkel. Från enbart jordiskt perspektiv har vi inte möjligheten att inse en stjärnas storhet och ordna in den i världsbilden.

Barnets litenhet är en perspektivfråga

Ännu svårare blir det då vi ska uppskatta det lilla nyfödda barnets storhet. För vad är detta spädbarn i jämförelse med den praktfullt strålande ängeln som förkunnar dess födelse eller de himmelska härskarorna som lyser upp natthimmeln för herdarna? Kanske underlättar det om vi tänker tanken att barnets litenhet och vanmakt också är en perspektivfråga, påverkad av en inskränkt, materiell blickvinkel och världsbild?

Förutsättningen för en ny, storslagen världsordning

Barnet i krubban och stjärnan på himlen – båda har det gemensamt att de är något helt annat än vad vårt fysiska öga tolkar! Trots sin ringa storhet är de förutsättningen för en ny, storslagen världsordning och anledningen till att vi nu firar jul tillsammans med miljarder andra människor.

Att låta det avlägsna komma berörande nära

Vi vet och har lärt oss att barnet som nu föds under stjärnan är Guds son och att något större inte finns, varken i himlen eller på jorden. Men frågan till oss är om vi enbart vet det eller om vi också tror på det, tror på det lilla barnet som en gudomlig storhet som tar boning i den lilla människan? För också denna jul vill himlen skaka om jorden och väcka människans goda vilja att medverka i den nya världsordningen.

En världsordning som från stjärnornas blickvinkel vill föra in kärleksfulla och hoppingivande perspektiv i en uppgiven och vilsen mänsklighet. En världsordning som låter det avlägsna komma berörande nära och i det obetydliga och oansenliga uppenbarar Gud i höjden och skänker frid på jorden till människor som har en god vilja!

Madonna , Salvador Dali

De tre önskningarna

– en julberättelse för vuxna av Erich Kästner

Mannen som satt mittemot mig i den rökiga baren var i sjuttioårsåldern. Det hade snöat på hans hår och ögonen gnistrade som en blankputsad isbana.”Vad människorna ändå är dumma”, sa han plötsligt och skakade på huvudet så att snöflingorna började virvla ner från hans hår. ”Lycka är ju inget man dagligen kan skära  sig en bit av.” 

Det höll jag  med honom om men påpåekade att han själv inte såg speciellt olycklig ut.Jag är ett undantag”, sa han och drack en klunk ur sitt glas.Jag är undantaget. Jag är nämligen mannen som har en önskan kvar!Han såg prövande på mig och började sedan sin berättelse:

”Det är länge sedan nu”, sa  han och stöttade huvudet i båda händerna. Väldigt länge sedan, fyrtio år. Jag var ännu ung och plågad av livet, som man är plågas av tandvärk. En dag när jag tungsint satt på en grön parkbänk och bläddrade i en tidning slog sig en äldre man ner bredvid mig. Som i förbigående sa han till mig: ”Alltså, vi har funderat på det. Du får önska dig tre ting.”

Jag fortsatte att stirra ner i min tidning och låtsades att jag inget hört. ”Önska dig alltså vad du vill”, fortsatte mannen bredvid mig. ”En vacker kvinna, massvis med pengar eller den största mustaschen, det är helt upp till dig. Men se till att äntligen bli lycklig! Din missnöjdhet går oss faktiskt på nerverna.”

Han såg ut som en jultomte i civila kläder; vitt helskägg, röda kinder och ögonbryn som bomullstussar. Inget galet eller konstigt. Kanske bara lite för mycket godmodighet. Efter att ha betraktat honom ingående, tittade jag ner i min tidning igen.

”Även om det inte angår oss vad du gör med dina tre önskningar, fortsatte han, ”så vore det förstås inget fel om du först tänkte igenom dina önskemål ordentligt. För tre önskningar är inte fyra eller fem, utan det är tre. Och om du efteråt fortfarande är missnöjd och avundsjuk kan vi inte hjälpa dig mer.”

Jag vet inte om ni kan försätta er i min situation. Jag satt på en bänk och förbannade Gud och världen. I fjärran hörde man spårvagnsklockorna ringa. En vaktparad marscherade med trummor och trumpeter mot slottet .Och bredvid mig satt nu den här gamle pratkvarnen. 

Blev du arg?””Ja, jag blev arg. Jag kände mig som en gryta som nått kokpunkten och snart skulle explodera.”

Och när den gamle tomtegubben på nytt var på väg att öppna sin farfarsmun, slängde jag ilsket ur mig: ”Ja, och för att du, din gamle åsna, inte ska fortsätta att störa mig tar jag mig nu friheten att uttala min första önskan: dra åt helvete!  ” Det var varken artigt eller snällt sagt, men jag kunde inte annat just då – då skulle jag ha brutit ihop.

”Och?” ” Vadå och?” ”Försvann han?”  ”Javisst! ” Naturligtvis var han i samma sekund försvunnen. Han var som bortblåst, upplöst i tomma intet.

Jag tittade överallt efter honom, till och med under bänken. Men där var han inte heller. Nu blev jag alldeles illamående av förskräckelse. Det han sagt om önskningarna verkade ju vara sant. Och nu var redan min första önskan förbrukad. Gud hjälpe mig! Om den hade besannats var den snälle gamle mannen – vem han än var – inte bara borta eller försvunnen från bänken, nej han var i helvetet hos djävulen.

”Var inte dum”, sa jag till mig själv. Helvetet finns inte och inte heller djävulen. Men finns de tre önskningarna då? För i vilket fall som helst så hade den gamle mannen försvunnit  i samma  ögonblick som jag uttalade min önskan. Jag blev varm och kall om vartannat. Knäna skakade. Vad skulle jag göra nu? Den gamle mannen måste komma till baka oavsett om helvetet fanns eller ej. Det var jag skyldig honom.

Jag måste helt enkelt använda mig av ännu en önskning, den andra av de tre. Jag var en idiot. Eller skulle jag låta honom stanna där han var ? Den snälle farbrorn med sina röda äppelkinder. Jag rös, insåg att jag inte hade något val. Så jag slöt ögonen och viskade trevande: ”Jag önskar att den gamle mannen ska sitta bredvid mig igen”. Ni ska veta att jag i åratal klandrat mig själv för att jag slösat bort den här andra önskan på det här sättet. Men jag såg ingen utväg. Det fanns ingen“

Och? Vad hände? Dök han upp igen? Javisst! Naturligtvis var han tillbaka i nästa sekund. Han satt åter bredvid mig som om han aldrig varit borta. Men man såg tydligt att han varit någonstans där det måste ha varit väldigt hett. Ja, det syntes tydligt. De buskiga vita ögonbrynen var svedda och brända. Också hans vackra skägg hade drabbats, framför allt på kanterna. Dessutom luktade han stekt fläsk. 

Han tittade förebrående på mig, tog upp en kam ur fickan och kammade skägget och ögonbrynen medan han kränkt sa: ”Hör ni unge man, det där var inte snällt! Jag stammade fram en ursäkt och sa att jag beklagade och var ledsen över det jag gjort. Men jag hade ju inte trott på de tre önskningarna. Och hur som helst hade jag ju bemödat mig om att ställa det till rätta igen.

”Det stämmer”, sa han. ”Fast det var verkligen i sista ögonblicket som du lät mig komma tillbaka.” Sen log han. Han log så vänligt så att mina ögon nästan tårades. ”Nu har du bara en enda önskan kvar”, fortsatte han. ”Den tredje. Men den hoppas jag att du umgås lite försiktigare med. Lovar du mig det?” Jag nickade och svalde. ”Ja”, sa jag sen. ”Bra min pojke”, log han och sträckte fram sin hand. ”Lev väl, och var inte alltför olycklig. Var aktsam om din sista önskan!” ”Det lovar jag,”svarade jag högtidligt. Men då var han redan borta, som bortblåst. 

Och?” ” Vadå och? ” ”Är du lycklig sedan dess?Mannen mittemot mig reste sig, tog sin hatt och rock och såg på mig med sina  blanka ögon och sa: ”Den sista önskan har jag inte rört på fyrtio år. Några gånger har det varit nära, men nej, jag har låtit bli. Önskningar är bara bra så länge man har dem framför sig. Lev väl! ”

Jag såg från fönstret hur han gick över gatan. Snöflingorna dansade omkring honom. Och han hade helt glömt bort att säga om han var lycklig. Eller hade han avsiktligt inte svarat på frågan? Det är förstås också möjligt.

(översättning Ylwa Breidenstein)

3:e advent

Advent är en musikalisk händelse

Bara genom att försätta materie i darrning kan musik uppenbaras. Musik är därför alltid något omskakande, något som bringar det jordiska i rörelse. Ja, man kan nästan säga att den skakar och väcker upp materien ur dess stumma förkrampningar genom att låta den darra och vibrera.

Advent är en musikalisk händelse som bygger på samma lagbundenhet. Under de här fyra veckorna handlar det därför inte enbart om att drömma sig bort i himmelska klanger och vackra julsånger. Advent uppmanar oss också att bejaka det i jordetillvaron som är en förutsättning för att något högre skall kunna uppenbaras. Julens ankomst förutsätter att vi först försöker acceptera det i vårt liv som är omvälvande och omskakande, det som får oss att darra och bäva. 

För allt sätts i rörelse när Världsordet, Logos, nalkas den förhårdnade jordetillvaron. Inget kan förbli i det tillstånd det varit om det ska kunna tona och klinga här. Också vårt liv måste bli omskakat för att vakan ur sin förstumning. Först då kan det harmonisera och svinga med i Världsordets klanger och bli ett värdigt instrument för det evigt gudomligt rådande ordet.

Beethoven var en äkta ”adventsmänniska”

Det år vi snart ska lämna bakom oss har varit omskakande och dramatiskt på mer än ett sätt. Att det från början var tänkt som ett stort jubileums år för Ludwig van Beethoven, har helt hamnat i bakgrunden. Men Beethoven var en äkta ”adventsmänniska” som definitivt förtjänar vår uppmärksamhet.

Intentionen med hans musik var att väcka och förbereda människan för det högre som kommer henne till mötes från andliga sfärer. Därför förvånar det inte heller att han började sitt jordeliv för 250 år sedan just i advent. Han föddes den 16 december 1770, den 3:e söndagen i advent.

Redan dagen därpå döptes han i den katolska kyrkan, men han blev aldrig någon frekvent kyrkobesökare. Hans egen tro sprängde alla konfessioner och konventioner. Den behövdes inte kläs i ord utan han uttryckte den desto tydligare i sina musikaliska verk genom sprakande gudagnistor och flödande himmelstoner.

Det är som om Gud Fader själv dyker upp bland tonerna

Beethovens musik är som ett andligt språk som stimulerar åhörarens religiösa känslor. Den sätter oss i kontakt både med vårt inre och med något större. Klangerna är kraftfulla och gränsöverskridande, det är som om Gud Fader själv ständigt dyker upp bland tonerna.

För August Strindberg var Beethovens musik mer än musik – den förmedlade erfarenheter som ord inte kan uttrycka. Att lyssna på Beethoven blev för honom närmast en gudstjänst. Varje vecka bjöd han hem en grupp konstnärsvänner, som han kallade Beethovengubbarna, för att lyssna på och diskutera mästarens musik. I Beethoven sökte och fann man – förutom ojämförlig musik –  gemenskap i kampen för människors lika värde och eftersträvansvärd genialitet. August Strindberg längtade ständigt efter Beethovens musik. Den var för honom  ”det högsta uttrycket av mänsklighetens suckan efter befrielse”.

Även den urmusikaliske teologen och ärkebiskopen Nathan Söderblom satte Beethoven högt: ”Vad jag känner inför Beethovens musik är något av vad jag känner inför människolivets djupa erfarenheter och tillvarons mysterium.” Beethoven hade inte bara en orubblig tro på det gudomliga, han betraktade också mänskligheten som helig och värd att kämpa för. Det var det som speciellt tilltalade både August Strindberg och Nathan Söderblom .

Från djupet av sorgens avgrund sjöng han glädjens lov

Ingenting var lätt för Beethoven, varken på det personliga planet eller i det konstnärliga arbetet. Han var en stark och kolerisk individualist som paradoxalt nog trotsade både människor och Gud – även om han samtidigt trodde på dem. Medan han å ena sidan ofta ”förbannade sin Skapare”, som han själv uttryckte det, ville han å andra sidan ”från djupet av sorgens avgrund sjunga glädjens och skapelsens lov.” Hans uttryckliga önskan var ”att den olycklige måtte finna tröst genom att i hans musik finna en annan olycklig som inte ger upp kampen för att bli värdig namnet människa.”

Det stormade rejält i Beethovens liv. Han brottades ständigt med sina demoner och skakade han inte om andra så blev han själv omskakad av svåra ödesslag. Mest våndades han över sitt tilltagande problem med hörseln. Det är inte svårt att förstå tragedin i att en av alla tiders största tonsättare inte kunde höra sina egna kompositioner. Ändå var hans orubbliga övertygelse att Gud aldrig övergav honom. Bland det sista han sa på sin dödsbädd – den 26 mars 1827 – var: ” i himlen kommer jag att höra! ”

Varseblivning av det ohörbara

Men Bethoovens musik går inte att sära från hans dövhet. Den yttre dövheten stegrade det inre lyssnandet till att varsebli det ohörbara, det som lever mellan tonerna. I adventsepisteln i Människovigningens handling beskrivs hur stillhet och tystnad – det ohörbara –  blir till aning om anden. Löftesrikt och tröstande kan vi förnimma andens klanger i själens grund – även om det stormar och viner runt omkring oss.

Beethoven var en ”adventsmänniska” som bejakade det som fick hans liv att skaka och bäva samtidigt som han aldrig slog dövörat till mot det andliga. De omvälvande erfarenheter han därigenom gjorde blev till musik.

I hans verk finns hela spektrumet av musikaliska uttryck. Hans kompositioner uppstår ur växlingar mellan olika stämningar av lugn, ömhet, glädje, humor till mörka och stormiga känsloutbrott hos en plågad själ. Ingen annan tonsättare har så ärligt delat med sig av och låtit lyssnarna uppleva själens kamp för att komma till renhet, stillhet och frid, komma i adventsstämning.

Ylwa Breidenstein

Ljus i mitt dunkel

Vem är du, milda ljus, som strömmar över mig
och lyser upp mitt hjärtas dunkel?
Du är närmare mig än jag själv,
djupare inom mig än mitt innersta väsen,
och ändå är du ogripbar och okänd,
och står över varje namn,
heliga Ande, eviga kärlek.

Edith Stein

En lysande flamma

Herre, var en lysande flamma framför mig,
var en ledstjärna över mig,
var en jämn stig under mig,
var en vänlig herde bakom mig
i dag och alla dagar.

Columba

2:a advent

"Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra när du aldrig vill lyssna? Att Gud skulle ha tid med dig anser du visst lika självklart som att du inte kan ha tid med Gud. Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Blott den som hör kan tala."  - Dag Hammarskjöld

Evighetsaspekten

Profeternas röster hörs inte mer så som det berättas om i Gamla Testamentet. Herren själv talade då ur evigheten genom deras mun och ledde mänskligheten med fast hand tryggt framåt.

Idag lyssnar vi på vetenskapliga prognoser, statistik och analyser när det gäller vår framtida utveckling. De är oftast grundade i gediget och noggrant forskningsarbete och hjälper utan tvekan mänskligheten att komma vidare. 

Profeten Jesaja

Otryggheten inför en oberäknelig framtid

Men här talar inga profetiska röster ur evigheten. För vetenskaplig kunskap bygger vanligtvis på erfarenheter man skaffat sig här på jorden, bygger på iakttagelser man har gjort. Lite förenklat kan man därför säga att den orienterar sig efter det som varit, det förgångna. Det gör att vi trots stora vetenskapliga framsteg ändå känner oss otrygga och ängsliga inför en oberäknelig framtid. Något i oss anar att vi inte kan fatta våra stora livsbeslut enbart från ett jordiskt eller historiskt perspektiv. Evighetsaspekten fattas oss. 

Frågan är då hur vi kan få med ett evigt, andligt perspektiv när profeterna förstummat och vetenskapens röst inte är tillräckligt övertygande? Ordet som tidigare talades genom enskilda profeters mun har sedan Gamla Testamentets tid inkarnerat, själv stigit ner till jorden och blivit människa. I evangelierna kan vi lyssna till det, i nattvarden –  men också i vårt tänkande och i vårt hjärta –  kan vi kommunicera med det. Att vi inte missar denna samtalsmöjlighet är avgörande för vår tid.

Bönen är hoppets språk

Advent påminner oss om det varje år på nytt. Jungfru Marias möte med ängeln Gabriel  (Luk 1, 26-38) är ett samtal, inte ett enkelriktad  budskap från den andliga världen. Maria visar på människans förmåga att kunna lyssna inåt mot evigheten för att sedan själva tala utifrån lyssnandet. 

Det sättet att samtala med det eviga i tillvaron kallar vi också för bön. Bönen är hoppets språk där vi i gemenskap med den andliga världen samtalande skapar vår framtid. Bedjande hittar vi motivationen och modet att gå även en oberäknelig framtid tillmötes.

Ylwa Breidenstein

"Mitt i en mänsklighet vars drömmar är fyllda av ångest,
och som frågar sig vart allting ska leda,
vill vi vara en stilla skara, som vet vad som ska komma.
En skara som vet Vem det är som kommer.
Och när Han kommer, så må lugnt allt annat också komma!"
- Emil Bock (19/5 1895 - 6/12 1959)

        

En saga i Advent

För mycket länge sen förberedde sig Jungfru Maria för den första julen. Det var dags att väva en dräkt åt Jesusbarnet som snart skulle födas.

Hon vandrade bland stjärnorna och de gav henne strålande trådar av kristall till barnets dräkt. Hon gick till månen och den gav henne silvertrådar. Solen gav henne trådar av glimmande guld  Och Jungfru Maria samlade ihop alla trådar och började väva. Men trådarna gled isär och kunde inte vävas samman.

”Kära stenar och kristaller”, sa Jungfru Maria. Kan ni hjälpa mig att väva ihop dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vi kommer att visa dig vägen till stallet och ge dig en stadig grund att gå på, men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar. ”

”Kära växter”, sa Jungfru Maria. Kan ni hjälpa mig att väva ihop dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vi ger dig en trädgård där julrosen kan blomma. Vi ger dig halm att vila på när du kommer fram efter din långa resa. Vi ger dig äpplet med löftet om stjärnan som ska lysa över barnet, Vi ger dig det stjärnbelysta trädet som får ditt barn att le men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar.”

”Kära djur”, sa Jungfru Maria, Kan ni hjälpa mig att väva dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vår broder Åsnan kommer att bära dig på din långa resa. Djuren i stallet kommer att värma honom med sin andedräkt och mjuka päls men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar. ”

Nu visste Jungfru Maria inte längre vart hon skulle vända sig för att få hjälp att väva sina trådar.  Då kom en ängel till henne och talade mjukt och sade: ”Jungfru Maria, du måste be barnen om den kärlek de bär i sina hjärtan. När jordens barn sänder sin kärlek, då kommer du att kunna väva Jesusbarnets dräkt. ”