”Jag är den gode herden”

Den första generationens kristna

En av de tidigaste framställningarna av Kristus är bilden på den gode herden som bär ett lamm på sina skuldror. Minst 140 sådana bilder kan man finna i Roms katakomber, skapade av första generationens kristna. Hit flydde de undan förföljelsen och höll gudstjänster i det fördolda. I gemenskap kring nattvarden vilade deras ögon på de här målningar, som på altartavlor. Den gode herden var för dem en verklighet som gav dem det mod och den kraft de behövde för att bära ansvaret för kristendomens överlevnad och fortsatta väg in i mänskligheten.

”Jag är den gode herden” är det fjärde och mittersta av de sju Jag-Är orden, där Kristus beskriver vem han är och vill vara för oss. De här orden uttalas i samband med att han beskriver sig som dörren till fåren (Joh 10). Den gode herden är kanske den mest välkända bild som han använder om sig själv och människans högre jag. På Jesu tid var herden ett självklart inslag i vardagen och landskapet. Ingen ifrågasatte herdens viktiga uppgift. Utan honom skulle fåren gå en säker död tillmötes. 

Idag engagerar vi hellre en coach

I dag är det inte lika lätt att relatera till bilden av herden. Många människor har aldrig mött en livs levande herde. Det som herden står för upplevs som föråldrat och gammalmodigt. Och den spontana reaktionen är att vi frågar oss vad vi ska med en herde till? Idag engagerar vi hellre en alldeles egen coach, jobbcoach, livstilscoach eller vad de nu allt kallas. Istället för att tala om den gode herden talar vi om vikten av gott ledarskap, framförallt i arbetslivet.

 För 2000 år sedan var herde ett av de allra vanligaste yrken. När Kristus lyfter fram den arbetsuppgiften är det som om han vill visa på herdekvalitetens betydelse i alla yrken och i alla tider. Herdens förmåga att tryggt och kärleksfullt leda både sig själv och andra är egentligen en gudstjänst, ja en prästerlig gärning. 

Ett yrkesliv utan herdekvaliteter tär på oss

Ända in i vårt yrkesliv vill Kristus stöttande vara en förebild och bidra till att våra vardagsgärningar blir ett sakrament. Ett yrkesliv utan herdekvaliteter tär på oss, gör att vi förlorar kraft och motivation. Som den första generationens kristna behöver också vi se upp till den gode herden för att axla uppgiften med att bana den vidare vägen för Kristusimpulsen i världen. Herden är en bild både för hur vi kan hantera oss själva och för hur Kristus vill förhålla sig till oss.

Ett kännetecken för den gode herden är att han ger sitt liv för fåren menar Kristus. Det är ett väldigt högt ideal för ett ledarskap och svårt för oss att förstå hur det skulle gå till i praktiken. Men kanske tar vi orden för bokstavligt. Kanske handlar det inte om att sluta leva utan i stället om att medvetet aktivera sina livskrafter och skänka dem in ett större sammanhang.

 ”Ingen tar mitt liv, jag ger det”, säger Kristus vidare. Vår tids utbrändhet, där vi känner oss berövade på tid och kraft skulle då paradoxalt nog kunna motarbetas när vi istället i frihet ger av oss själva, bjuder på oss och vårt eget liv. Där vi vågar släppa det krampaktiga greppet om vårt vardags liv kan det högre, gudomliga livet i oss hjälpande bli verksamt och då har tids- och energitjuvarna ingen makt över oss längre.

Igenkännande

Men till ett gott ledarskap hör inte bara offerberedskap utan även kunskap. ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig.”står det i Johannes-evangeliet. En god herden eller ledare har kunskap och kännedom om varje enskild individ i sitt team.. Men inte heller det räcker! För att ledarskapet ska vara möjligt kommer ett viktigt tillägg som lätt förbises. Han känner de sina och de känner honom, står det i evangeliet.

Vi ska inte följa någon – eller något –  av blind svaghet utan enbart av förtroende och kunskap till saken. Där vi i en idé, som kommer utifrån, upplever ett igenkännande av våra egna tankar och vårt eget jag, blir ett samarbete möjligt. Varje människa, är fri att vara sin egen herde men hon är också fri att ge någon annan fullmakt att leda. En gemenskap finner först sin rättmätige ledare när alla dessa krav är uppfyllda.

Hör vi hans stämma?

Som den gode herden verkar Kristus i vårt högre jag. Han kallar oss vid vårt rätta namn för att leda oss på de  livsvägar som gör att vi växer som människor. Frågan är om vi hör hans stämma, om vi låter den uppväcka vårt jag? Följer vi hans ledarskap i medvetenhet och frihet, börjar vi finna den trygghet och orientering vi behöver i livets stormar. 

Kristus vill föra oss ut ur vårt instängda materiella liv och leda oss dit där vi kan finna andlig näring. Han står mitt i våra liv med ett budskap i skarp kontrast till allt som runt omkring oss hotar, kontrollerar, sätter gränser eller krymper. Broderligt skyddande går han framför oss som vårt öde.  I samma ögonblick som vi aktivt börjar utveckla vårt eget ansvar för oss själva och andra inser vi och upptäcker att det finns någon som tar ansvar för oss och likt en herde bär oss på sina skuldror när det är nödvändigt.

Ylwa Breidenstein

Den här glasskärvan med Kristus som den gode herden bärande ett får på sina skuldror hittades i en av Roms katakomber. Troligtvis härstammar den från en glasbägare. Det är en av de äldsta kända bilderna av Kristus. De båda kvadraterna kan tydas som den gamla och den nya världen.

”Jag är dörren”

Herden var dörren

Nu slår vi äntligen upp dörrarna mot våren och kan idag, på självaste Kristi Himmelsfärdsdagen, välkomna de synliga himmelskrafterna på jorden! 

Det tredje av de sju Jag-Är orden i Johannesevangeliet handlar om dörren. Det är sent på hösten år -32, vintern står för dörren och i Jerusalem ska man snart fira tempel-invigningsfesten, Chanukka. I ett samtal med några fariséer uttalar Kristus orden: ”Jag är dörren intill fåren” (Joh 10). Efter de två första, storslagna Jag-är orden om att vara livets bröd och livets ljus, framstår den här tredje självpresentationen betydligt mer anspråkslös. Dessutom är den inte lika lätt att förstå eller förbinda sig med som de båda föregående. I Johannesevangeliet konstateras också att inte heller åhörarna, fariséerna förstod vad Jesus menade.

På den här tiden hade en fårfålla ingen dörr, bara en öppning och i den sov herden på natten. Om ett får försökte rymma måste det ta vägen förbi herden och om ett vilddjur ville komma in måste det gå över herdens kropp. Herden var dörren. Det är detta Jesus till att börja med knyter an till när han säger att han är dörren in till fåren. En stängd dörr isolerar och stänger ute samtidigt som den också är ett skydd mot ovälkomna gäster. 

En dörr finns inte till för sin egen skull

Men man kan även förstå liknelsen om dörren som en bild för hur vi kan vårda relationer och bilda sanna gemenskaper. En dörr finns inte till för sin egen skull och kan därför ses som något osjälviskt. Den avskärmar oss från varandra eller öppnar upp för nya möten. För att få del i en gemenskap måste jag knacka på en dörr och våga ta steget över tröskeln om jag blir inbjuden. Jag kan gå ut genom en dörr och lämna relationer bakom mig, stänga dörren efter mig. Det fantastiska med en dörr är just att den både kan öppnas och stängas.

I liknelsen säger Kristus att den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar en annan väg, är en tjuv och en rövare. Vill vi bli upptagna i en annan människas själ och hjärta får vi bara ta vägen över jaget. Alla andra vägar – där vi inte möts från jag till jag –  utan istället tränger oss på genom sympatier, antipatier och manipulationer –  gör att vi berövar vår medmänniska något som inte tillstår oss. Vi kan egentligen bara närma oss en annan människa genom att först förbinda oss med Kristi osjälviska kärlek, allt annat är övertramp och överträdelse. Detsamma gäller också vår relation till naturen, kanske framförallt den här årstiden. Tränger vi oss in i den för att få ut så mycket som möjligt för egen del av njutning och rekreation? Eller möter vi istället Guds skapelse med ödmjukhet och låter den tala till oss om sina sorger och glädjeämnen?

Invigningens port

Att öppna sin egen dörr för någon annan är att släppa in nya perspektiv på världen. Inte sällan tvekar vi och känner ett visst motstånd. Omedvetet ryggar vi tillbaka som inför något smärtsamt. Vi får en föraning om hur det är att stå vid dödens port där det gäller att skala av sig sin själv-upptagenhet för att kunna möta den andliga världen.

Kristus är inte bara dörren till våra medmänniskors inre. Han är också invigningens port som leder oss till högre kunskap om det andliga. För att träda in här behöver vi stärka vårt jag. Alla intryck och varseblivningar vi tar in under dagen är till att börja med en störning och irritation. Likt en skock virriga får rör de sig kaotiskt i vårt inre tills vårt jag griper in. Som en herde ger jaget dem den riktning de behöver för att förena dem med de ideér och begrepp de hör hemma i. Genom att låta sinnesintrycken ordnas och mötas av vårt jag, istället för att de smyger sig in bakvägar, stärks jaget. Det gör oss redo att släppa in och ta emot andliga intryck och högre kunskap. Dessutom lär vi känna nya former av glädje, nämligen upptäckarglädje och kunskapsglädje!

Förmedlare mellan himmeln och jorden

”Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna näring”, säger Kristus vidare till fariséerna. Det handlar för människan inte enbart om att erövra kunskap om de högre världarna. Det blir först sunt och närande när vi växlar mellan intresset för våra jordiska uppgifter och längtan efter andlig kunskap. Kristus-jaget vill vara den dörr som hjälper oss att röra oss fritt mellan den fysiska och andliga tillvaron så att vi kan bli sanna förmedlare mellan himmeln och jorden. 

Det är tack vare Kristi himmelsfärd som vi kan följa Kristus spår i såväl jordevarat som himmelsvarat. Under de tio dagarna från himmelsfärd fram till pingsten vandrar Kristus genom de nio änglahierarkierna och öppnar dörr efter dörr för oss till rum med nya möjligheter. På tionde dagen är han slutligen framme vid den sista himmelsporten, framme  hos Fadern. Härifrån sänder han nu den heliga Anden till oss i jordevarat så att pingsten kan äga rum överallt där vi med öppna hjärtan välkomnar och bjuder in den!

Ylwa Breidenstein


”Jag är världens ljus”

Bild: Sandra Rheude

Varde ljus!

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.” (1 Mos 1) Med ljusets skapelse börjar världens och mänsklighetens historia. Och sedan den allra första skapelsedagen har ljuset spelat en avgörande roll i våra liv. Inte konstigt då att människorna alltid sett upp till ljuset. Längtan efter ljuset blev till bön och religiösa handlingar. I gamla tider var den ädlaste gudstjänsten den där man offrade till solen, medveten om att den oavbrutet lyser i varje människobiografis bakgrund. Den yttre solen var som en överstepräst som vandrande förrättade sin gudstjänst på himlen samtidigt som han vigde jorden till ett tempel åt solguden. 

Bild: Uwe Appold

Ljuset tonar och klingar

Ljuset är svårfångat. Genom ord, toner och färger har människan försökt beskriva det. Några av dessa försök har blivit till odödliga mästerverk. Solsången av den helige Franciskus hör till dessa, likaså Rembrants målningar. Men även Beethovens kompositioner räknas hit – kanske speciellt då den nionde symfoni där ljuset bryter fram med enorm kraft och glädje. För en viktig sida av ljuset är just att det översinnligt tonar och klingar. De gamla grekerna benämnde därför ljuset ”phos” , ett ord som är besläktad med ”phoné”, ordet för stämma och röst! 

Det andra av de sju Jag-Är orden i Johannesevangeliet handlar om ljuset. I det 8:e kapitlet säger Kristus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”(Joh 8) Han säger det här när han befinner sig i templet i Jerusalem. Det är höst, mikaelitid – ett halvt år innan korsfästelsen. Människorna firar lövhyddo-festen och templets förgård är på kvällen och natten upplyst av mängder med ljus i sjuarmade ljusstakar. 

Bild: okänd

Äktenskapsbryterskan och den blindfödde mannen

Man kommer till Kristus med en äktenskapsbryterska och vill höra hans dom.”Den som är utan synd kastar den första stenen”, är hans svar och strax efteråt uttalar han orden ”Jag är världens ljus”. I följande kapitel botar han sen en blindfödd man. Utan tvekan har både äktenskaps-bryterskan och den blinde mannen något att göra med människans förhållande till ljuset.

Ingen har någonsin sett ljuset – i det avseendet är vi alla blinda. Ljuset är så osjälviskt, att det bara visar sig genom att göra annat synligt. Vi anar att det som lever i ljuset måste bli en del av vår själ för att vi ska kunna bli seende på ett nytt sätt och inte ständigt vandra i blindo, gå i mörkret. 

Att ha världens ljus är att se med evangeliets ögon och inte enbart med lagens stränga blick. Man kan ju uppenbarligen välja, båda sätten är möjliga. Men vi alla behöver – så som äktenskapsbryterskan –  någon som ser på själens otrohet mot det andliga med kärleksfulla ögon, ögon som inte fördömer utan förstår. Det är en förutsättning för att vi ska kunna övervinna våra svagheter och kunna upplysas av vårt samvetes röst. Samvetet vill väcka vårt tänkande, hjälpa oss att komma på andra och nya tankar.

För då vi tänker lever vi i ljus. Varje tanke är uppfångat ljus som vill leda oss till nyainsikter. Det som vi i vårt inre upplever som tankar är det vi i det yttre ser som ljus. Ljus och tankar är det samma sett från olika håll, är två sidor av samma sak.

Bild: Uwe Appold

Människan är ljus

Vem är jag och vem ska jag bli? Det är kanske de frågor som våra tankar mest kretsar kring. ”Jag är världens ljus”, Kristus svar är entydig. Människan är ljus och ljuset vill bli ett jag. I vårt innersta sker en ständig förvandling från ljus till jag, från jag till ljus. Detta ljus vill bli hela världens ljus, vill bli den nya verkligheten, där hela mänskligheten förenas i ett och samma kärleks-väckande samvetsljus. 

Vi bär alla ett skimmer av Kristus i oss. Gud har planterat ljuset i vårt innersta för att vi ska finna Honom. Att se på sin omgivning med evangeliets ögon är att se sin vardag i Kristi ljus. I Människovigningens handling övar vi  vecka efter vecka upp just den här förmågan att uppleva ”Kristi ljus i vår dags ljus!”

Bild Uwe Appold

Som en blomma vänder sig mot solen

Då Kristus sägen ”jag” så är det något annat än då vi människor slentrianmässigt låter samma ord komma över våra läppar. Det vardagliga jaget är vänt från det gudomliga. Vårt innersta jag däremot är vänt mot Kristus, är en del av hans lysande jag. Som en blomma vänder sig mot solen vänder sig den här kärnan i vårt jag hängivet mot det gudomliga ljuset. Meningen med livet är att låta det inre jaget få mer och mer att säga till om i våra liv, att låta det ljusbesläktade i oss ta överhand också i vardagen.

Det sker när vi liksom ljuset osjälviskt gör andra synliga och avstår från att hävda oss själva. Man kan bara leva med Kristusljuset genom ödmjukhet och offerberedskap. Och ju mer vi offrar till ljuset desto mer börjar vi att lysa! Vi vet det inte, märker det inte, men så är det! Även om vi människor inte ser det så ser änglarna det! 

Guds skapelse av ljuset i tidernas begynnelse får idag sin fortsättning i oss människor när vi aktivt väljer handlingar som får mänskligheten och därmed också jorden att lysa upp och mer och mer förvandlas till en ny sol!

Ylwa Breidenstein

Bild Uwe Appold