MARSBREV

Vem är min nästa?

Codex purpureus Rossanensis kallas en ovanlig evangelie-handskrift från 500-talet. Den är skriven på purpurfärgade pergamenstblad och texterna är omgivna av unika miniatyr-målningar. Den purpurfärgade bakgrunden gör att det rumsliga i de små konstverken träder tillbaka och man får en upplevelse av något översinnligt och evigt. En av miniatyrerna skildrar den kända liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10, 25-37). Bilden är mer än bara en illustration och ger liknelsen en ny och djupare innebörd.

Berättelsen i evangeliet utgår från frågan ”vem är min nästa?” På bilden ser man den överfallne mannen liggande på marken. Han är naken och utelämnad. Håret är rufsigt och han blöder. Ögonen är vidgade och uppspärrade. Han har precis sett två människor gå förbi som ignorerade hans nöd. Inte bara hans kropp gör ont, han har också tillfogats en själslig smärta.

Vid den sårade mannens fötter svävar en ängel i skir, ljusblåa dräkt. Dräkten döljer ängelns fötter och händer. Ängelns svallande hölje –  som står i skarp kontrast till mannens nakenhet –  sänker sig ömt ner mot den överfallne. Genom hela sin kroppshållning uttrycker ängeln sitt deltagande i det som sker och sin beredskap att tjäna. Han bär på en gyllene skål med substanser som ska rena såren och lindra smärtorna.

Vid den nödlidandes huvud står den barmhärtige. Målningen fångar det ögonblick när han med utsträckta händer böjer sig ner mot den sårade för att tröstande beröra honom. Han bär en gyllene mantel ovanpå sin blåa dräkt och utstrålar medlidande och förbarmande. Glorian runt hans huvud har ett kors. Är det Kristus själv som kommer till hjälp och närmar sig den som klagande ligger på marken? I liknelsen är det en samarier som visar medmänsklighet mot sin nästa. Men här i bilden är det Kristus som hjälper den fallne att resa sig upp. Det är ingen motsägelse, för där det sant mänskliga visar sig i sin storhet, där är samtidigt Kristus. 

I liknelsen känner vi igen vår tid. Vi känner igen vanmakten, utmattningen och kraftlösheten hos den nödlidande, som inte orkar resa sig. Alla dessa känslor upplever Kristus med oss. Han vill omfamna oss och ge oss kraften att stå upp igen och vandra vidare på våra livsvägar. Men liknelsen om den barmhärtige samariern påminner oss också om tendensen i dag att se förbi en medmänniska i nöd eller betrakta henne som ett hot, en smittobärande fiende. Samtidigt som Kristus är den barmhärtige som hjälper oss att resa oss upp, är han paradoxalt nog också den nödlidande. Vårt lidande har han gjort till sin smärta och identifierar sig med varje enskild nödlidande. Därför kan man säga att Kristus är vår nästa.

Om allt detta berättar den lilla miniatyrbilden från 500-talet som är lika aktuell då som nu. Den lyfter fram passionstidens (fastetidens) budskap: att vara kristen är att öva sig i barmhärtighet och låta det rent mänskliga i oss bli verksamt. Gör vi det kommer änglarna att stödjande bistå oss! 

Ylwa Breidenstein

”Det djupast individuella är alltid det vidast universella.”

Diktaren Bertil Ekman studerade i Uppsala ungefär samtidigt som Dag Hammarskjöld och hans tankar kom att sätta djupa spår i Hammarskjölds själ. Här är ett avsnitt (skrivet ca 1917) ur Ekmans ”Strödda blad”: 

”När en människa får sin egen tro, då lyftes hon till sitt väsens förklaringsberg och får skåda sin Guds innersta mening med henne. Denna tro är sålunda alltid något som är speciellt hennes, som hon ej delar med andra. Det är därför som det är så svårt för en människa att hjälpa en annan till tro. Hennes tro, det är den glimt av Guds väsen, som hon skall ge ut åt andra och som hon och ingen annan kan uppenbara för världen. ”

”Men tron har även en universell sida. Den, som förnummit Gud i sitt inre, skall även bli lyhörd för Guds närvaro i alla andra väsen, som han möter på sin väg, och kanske mest hos dem, han minst anade att finna något hos. Det djupast individuella är alltid det vidast universella. Guds-upplevelsen står alltid i förening med du-upplevelsen.” 

”Nya trosmänniskor, det innebär sålunda ny tro, ett tillskott till den gamla. En äldre generation stirrar sig så lätt blind på sina trosuttryck, att den ej mäktar ana Gud bakom nya. Men är ej kriteriet på graden av livet i en gudstro just förmågan att känna igen de nya glimtarna från en evigt danande Gud?”

”Varför äro alla tider så fattiga på en Simeon, som kan välsignande betrakta den nya tidens Kristus-ande?”

Lars Karlsson

Hur mäter man en maskros skönhet?

Hur mäter man en maskros skönhet? Hur mäter man djupet i ett bra samtal? Hur mäter man glädjen över ett människomöte? Svaret är enkelt: det går inte, det kan vi inte, det vill vi inte. Detta är hjärtats kvaliteter och låter sig inte mätas. Och där har vi ett problem eftersom vi lever i ett samhälle där allt ska mätas och vägas, där kvantitet är viktigare än kvalitet. Ett samhälle som tenderar till att inte värdera det som inte kan uttryckas genom kvantitet! 

Allt måste kunna mätas och vägas är maximen idag, det gäller också människans värde i samhället. Vårt arbetet är ett bra exempel på detta. Det mätts och vägs bland annat genom den tid vi arbetar, vår effektivitet, hur vi uppfyller alla normer och regler och allt dokumentera ordentligt.

En motsatsen till detta finns i tankarna om medborgarlön, där idéen är att komma bort ifrån att mäta och väga arbetet och sedan betala för kvantiteten. Istället är idén att ge en av arbetet oberoende basinkomst som det går att leva av. Därigenom får människan en kraftfull möjlighet till att göra det som hon känner är värdefullt, meningsfullt, och glädjande – och att bidra till samhället efter förmågan.

Att kvalitet är viktigare än kvantitet hittar vi på en rad olika ställen i våra liv. Bland annat i vårt förhållande till andligt arbete, till meditation och bön. En kort stund med bön eller meditation kan ge en hel dag kvalitet. Att delta i Människovigningens handling kan ge en hel vecka kvalitet.

I evangeliets berättelse om arbetarna i vingården, Matt 20,1-16, verkar vingårdens ägare ha en aning om allt detta. Han ger människorna något meningsfullt att arbeta med, låter dem bidra efter förmåga och betalar dem, oberoende av arbetets kvantitet. Varje arbetare fick det som ansågs nödvändigt för att kunna klara levnadskostnaderna för en dag.

Vingårdsägarens sätt att handla på kan inspirera till tankar kring hur vi inrättar vårt samhälle så det blir mer mänskligt, ett samhälle där vi inte mäter och väger allt och där det är plats för alla. Ett samhälle som är skapat utifrån hjärtats kvaliteter.

Per Andersen

”Vår fysiska kropp består av hopp. Den är inte enbart sammansatt av atomer och molekyler. Ser vi med en fördjupad blick upptäcker vi att vår kropp hålls samman av hoppet!”

Tar vi de här orden av Rudolf Steiner på allvar innebär det att hoppet och förtroendet i tillvarons goda makter är det viktigaste för oss och vår hälsa. De ger oss den motståndskraft vi behöver för att klara tidens prövningar.

Ylwa Breidenstein

FEBRUARIBREV

Joseph Beuys, korsfästelse 1962

Beuys om Kristus

Konstnären Joseph Beuys tankar om Kristus. Utdrag ur ett samtal som han förde med den katolske prästen och teologen Friedhelm Mennekes, den 30 mars 1984. Översatt från tyska av Jürgen Vater.

De gamla troskrafterna

De gamla troskrafterna är inte längre tidsenliga. Människan behöver aktivera helt andra kunskapskrafter, helt andra sanningskrafter. Utan den kristna substansen, utan livets och andens element, utan imagination, inspiration och intuition är en positiv medvetenhetsutveckling inte möjlig.

Joseph Beuys, uppståndelse 1958
Kreativitet

Den här gången går det inte längre att Gud hjälper människan som genom Mysteriet på Golgata, utan nu måste uppståndelsen åstadkommas genom människan själv. Ur det här perspektivet är det ganska intressant att åter betrakta uttalandet om att ”Gud är död”. Han är död så till vida att han aldrig mer kommer av sig själv för att på något sätt stödja människan. Det gör han inte –  därför att allt redan finns inuti människan. Hon måste så att säga själv rycka upp sig tillsammans med sin Gud. Hon måste göra vissa rörelser, speciella ansträngningar för att upprätta en kontakt med sig själv. Och det är ju den sanna vetenskapliga meningen av ordet kreativitet. 

Joseph Beuys 1950
Sakramentet

Att skilja mellan Kristus och Jesus är helt avgörande. Hade inte Jordandopet ägt rum hade vi haft att göra med en stor historisk personlighet. Men det hade inte blivit Kristus, det vill säga den spirituella substansen, sakramentet, det konkreta som förändrar hela världen ända in i materien. Det hade inte tilldragit sig. 

Joseph Beuys pieta 1952
Lidandet och träden

Lidandet är naturligtvis en viss klang i världen. Det är hörbar. Kanske ser man det också. Om man anstränger sig att varsebli sådana saker ser man i lidandet en ständig källa till förnyelse. Det handlar om en källa av kostbar substans som lidandet ger in i världen. Man ser att det finns en synlig-osynlig sakramental substans. I dag är det inte så ofta människorna, utan träden som lägger märke till detta. Det är därför jag planterar träd. När vinden susar i kronorna handlar det samtidigt om den substans som de lidande människorna har gett till världen. Träden har varseblivit det för länge sedan. Och de befinner sig också i ett tillstånd av lidande. De är rättslösa, och de vet det mycket väl. Även djuren är berövade sina rättigheter. Jag vill ge träden och djuren deras rättigheter tillbaka. Det är människans självklara förpliktelse. Om hon uppfyller sina uppgifter enligt den sanna kristendomen, alltså enligt sakramentet som susar genom trädkronorna, måste hon bete sig på ett motsvarande sätt. 

Joseph Beuys, förlösaren, 1961
Helt nära

Och inför det inre ögat visar sig vad Kristi uppståndelse har förändrats till. Han har ju inte gått upp i ånga eller dunstat bort på något sätt. Den som försöker se med det inre ögat upptäcker att han för länge sedan har kommit tillbaka. Inte längre i någon fysisk form men i den rörliga formen av en substans som är osynlig för det fysiska ögat. Det vill säga att han substantiellt fläktar genom vartenda rum och vartenda tidselement. Han är alltså helt nära. Tröskeln för att kunna nå in till människan har aldrig varit så låg. Men ännu saknas den öppna hänvändelsen till den här upplevelsen för att sedan som människa förändras i grunden. 

Joseph Beuys 1961

Jag vill beröring – vill du?

Ett av Michelangelos mest kända verk är Adams skapelse. Målningen visar Gud omhöljd av en väldig mantel. Han räcker sin hand mot människan som han just skapat. Och människan svarar med att sträcka ut sin hand till mötes. Deras fingrar berör nästan varandra. Det är som om Skaparen inte vill släppa sitt mest värdefulla verk – människan. Och inte heller människan vill släppa sitt upphov och ursprung.

Under Adam ser man jordens rundning. Den som ska vara det säkra och stadiga under våra fötter. Att vara hållen ovanifrån och buren underifrån det har varit människans grundstämning och trygghet i långa tider. Men i dag är den upplevelsen inte lika övertygande och självklar längre. ”Det finns ingen gud i rymden, jag såg ingen” säger en astronaut. ”Jorden och materien är inte det vi trodde att den var” säger vetenskapen. ”Den består av atomer”.

När himlen är tom och jorden vacklar, vad återstår då för människan? När det inte finns något som från ovan håller oss och som underifrån ger stöd då måste vi söka en ny hållpunkt: MITTEN. Och mittens väsen är redan här! Han som skapade Adam efter sin bild sände sin son mitt ibland oss människor. Sonen lämnade den gamla himlen och kom till den gamla jorden för att förvandla dem båda och ge oss en ny himmel och en ny jord. Vårt engagemang är efterfråga, ja nödvändigt i den här förvandlingen som har sin utgångspunkt i varje människas mitt. Vi gör Sonens sak till vår när vi räcker ut vår hand för att möta hans hand – som alltid är utsträckt mot oss med frågan: ”jag vill beröring – vill du?”

Ylwa Breidenstein

Kristensamfundet i Litauen bjuder till invigningsfest!

Människovigningens handling hölls į Vilnius för första gången sommaren 2001. Församlingen har utvecklats steg för steg under årens lopp, ledsagad av många prästbesök. Sedan 2017 förrättas sakramenten på litauiska och i september 2019 utsändes Rasa Kabailaite som präst.

Med en stor fest förbereder vi nu grundandet av Kristensamfundet i Litauen 16-18 oktober 2020. Alla, från när och fjärran, är hjärtligt välkomna!

När ett barn föds hälsar vi det välkommen på jorden. I dopet samlas människor som är beredda att som faddrar bära och ledsaga bar nets utveckling. Till festen nu i oktober vill vi bjuda in människor från hela Kristensamfundet som med glädje firar tillsammans den stora händelsen. Vi vill ge uttryck för beredskapen att ledsaga och understödja den vardande församlingen. Känn er hjärtligt välkomna! 

Platsen: Ramen för vårt program och för måltiderna utgörs av konferenscentret Hotel Pa- norama i Vilnius, som har plats för 200 gäster. Där har det reserverats 50 enkel- och dubbelrum. Dessutom har det förbokats ett antal hotellrum i den närmaste omgivningen.

Språket:Tyska och litauiska kommer vara huvudspråk, men det kommer att översättas till andra språk, t.ex. skandinaviska. Då kan det uppstå ”språkprassel” i salen som vi hoppas ni kan ha överseende med.

Hälsningar: Vi skulle bli mycket glada över hälsningar eller små bidrag från våra gäster. För att kunna gestalta tiden som är avsedd för detta ber vi er vänligen att anmäla era bi- drag (med namn och kontaktinfo på anmälningsblanketten).

För mer information klicka här!

För anmälan klicka här!

Felix Nieriker

Vem äger mitt hjärta?

Kort innan poeten Gunnar Ekelöf dog bad han om vatten, men ändrade sig och ville ha en penna i stället. Han tog den i handen, pekade mellan sina revben och sa: ”Det här är hjärtat!”. Det blev hans sista ord.

”Vem äger mitt hjärta?” är en fråga man kan ställa sig på alla hjärtans dag och kanske kan en av Gunnar Ekelöfs allra sista dikter ge antydan till ett svar på denna undran:

MIG ÄGER INGEN

Mig äger ingen
ej ens jag själv 
Förklara mig gåtan
förklara mig sanningen
"Ingen äger dig
Döden finns inte
Allt är visshet
Det du tänkt
är odelbart, förintas inte
Vinden, en herde
blåser toner i ditt huvud
En knippe flöjter
och bäckenet en trumma
slagträn av olika ljud
dova som livet
Du ligger här
och låter det ske som en gång skedde
Ditt budskap bärs vida omkring
Kamelerna reser sig
deras klockor ljuder
Du färdas
Du färdas men som himmlakropparna
Det som binder dig gör din bana oregelbunden
gör dig fri
Gunnar Ekelöf 

Gunnar Ekelöf – målning av Reinhold Ljunggren

Glimtar från Vänskapsmötet i Järna

Möte med vänner

Jag gör här en liten resumé av det vänskapsmöte vi hade för Sveriges alla sammanslutningar av Kristensamfundet den 31 januari -2 februari 2020   i Kristofferuskyrkan i Järna. Temat var ”aha”, vilket exempelvis kan handla om den gång vi, var och en, mötte Kristensamfundet och blev så berörda att vi kom tillbaka efter den första gången.

Vi blev hjärtligt välkomnade och mottagna av Järna församlingen. Det är flera år sedan vi sist hade vänskapsmöte så det var många kära återseenden. Stämningen var  mycket varm. Vi var drygt 60 som anmält oss, men vid en del av mötespunkterna var vi betydligt flera och ändå räckte maten till så vi alla blev mätta och belåtna. Det var imponerande med alla pajer, sallader, kakor m.m. som dukades upp vid varje måltid.

Ett av målen med mötet var att skriva en hälsning i den bok som skall ”vandra” runt till alla Kristensamfundsförsamlingar över hela världen fram till Kristensamfundets 100 års jubileum år 2020. I Sverige blev det så att det var församlingarna som åkte till boken. Nu finns det inskrivna hälsningar i denna bok från Stockholm, Umeå, Göteborg, Järna och Norrköping. Med på mötet var vänner från församlingarna i Helsingfors och Ekenäs i Finland. De tog med sig boken så den kan ”vandra” runt i Finland.

En av de första punkterna på mötet var en redogörelse för läget och frågeställningar från alla närvarande församlingar. Umeå berättade om sin ”kyrka” som byggs upp inför varje Handling, lokalen är en 8-kantig trösklada. Regelbundna Handlingar har de haft i 45 år, före det  fanns 7 ljusstakar och en duk som någon gång då och då kom till användning vid enstaka prästbesök. Det påpekades vikten av att beakta det som  finns där innan innan  något blir synligt i det fysiska. Göteborg påpekade att de var den andra församlingen som startade i Sverige. Det var Helmut Giese som var deras första präst. Helsingfors hade glädjen  berättade att de får 2 nya präster till Finland i år.De har Handling på svenska en gång per månad övriga är förstås på finska. För en tid sedan sålde de sitt hus och tomt så nu letar de efter ny mark för att bygga en ny kyrka. Ekenäs  församlingen har ofta flyttat, är nu i en waldorfförskola. De har en tidskrift som kommer ut med 4 nummer per år. Norrköping där glömde jag anteckna, visste inte att jag skulle få uppdraget att lämna redogörelse. Då jag själv kommer därifrån kan jag hälsa alla varmt välkomna att besöka vår församling och få en glimt av hur vi har det. Skåne har sina Handlingar i en skola i Vallerum. De håller det frihetliga elementet levande, funderar på om de skall bilda en förening eller fortsätta som nu. Vi förstod att deras tillvaro kan vara  lite osäker, en gång var bordet borta när de kom för att bygga upp sin ”kyrka”. Det har  ingen fast form som hjälper eller begränsar. Stockholm är väl etablerad men lever som på en ö utan kontakt med waldorskolorna. Järna framhåller frihetsaspekten och viljan att ”ha högt i tak”.Gemensamt för alla redogörelser var känslan av att vi skapar Kristensamfundet vid varje Handling och  hur gör vi vår ”kyrka” med sin frihet och medvetenhet  synlig för andra.

Som sista punkt på vänskapsmötet samlades vi på söndagen för ett sammandrag. Felix Nieriker  uppmärksammade oss på epifaniatiden som nu går mot sitt slut. Den här årshögtidens innehåll är glädje och lidande, in- och utandning,  de känslor som håller den mänskliga själen i gång. Kom ihåg ögonblicket i ditt liv. Kristus uppenbarar sig i ögonblicket. Per Andersen påtalade den ”aha” upplevelse Rudolf Steiner fick när han upptäckte Kristensamfundet. Hur länge håller ett ”aha”? Är det som en förälskelse?Kommer det på nytt i Handlingen? Ger en beröring som föder ett behov av att upplevas igen och igen. Vi lever i en tid av stor förändring jämfört med för bara 50 år sedan. Det som blir gångbart framöver kanske är det vi griper tag i med vårt medvetande och med hjärtat? Hur kan jag gripa det som sker i Handlingen? Hur är mitt förhållande till Kristusväsendet?Harry Salmisto uppmanade oss att ta som vår uppgift att motverka gränser, verka för gränsöverskridande möten mot nationalism. Så många av oss som kan borde åka till Davide, där sker fantastiska möten mellan många nationer. Carl van der Weyden nämnde kärleken, ”aha”- upplevelsen till Kristensamfundet, friheten gör att vi andas annorlunda. En andning som bidrar till mitt förhållande till Kristus i mig och världen. Mitt förhållande till Kristus har betydelse för världen. Att vi i vänskap har kunnat samlas kanske har betydelse för världen?

Felix  Nieriker påminde om att den 15-17 oktober sker den officiella invigningen av församlingen i Vilnius. Alla är varmt välkomna att delta. Eventuellt kommer gemensam resa ordnas.

Frauke Kuhfuss avslutade med att spela på klangspelet.

Dessa fragment av en mycket lyckad gemenskap nedtecknas av Dagny Jonsson; Norrköping

Hej, jag börjar så småningom landa hemma efter de fina vänskapsdagarna i Järna! Det var så väl ordnat och vi tre från Finland njöt av allt vi fick uppleva i kyrkan. Vi önskar att alla får veta hur nöjda och tacksamma vi är! Solveig Holmborg, Ekenäs församling

Orden som lästes på lördagens kvällsandakt!