FEBRUARIBREV

Joseph Beuys, korsfästelse 1962

Beuys om Kristus

Konstnären Joseph Beuys tankar om Kristus. Utdrag ur ett samtal som han förde med den katolske prästen och teologen Friedhelm Mennekes, den 30 mars 1984. Översatt från tyska av Jürgen Vater.

De gamla troskrafterna

De gamla troskrafterna är inte längre tidsenliga. Människan behöver aktivera helt andra kunskapskrafter, helt andra sanningskrafter. Utan den kristna substansen, utan livets och andens element, utan imagination, inspiration och intuition är en positiv medvetenhetsutveckling inte möjlig.

Joseph Beuys, uppståndelse 1958
Kreativitet

Den här gången går det inte längre att Gud hjälper människan som genom Mysteriet på Golgata, utan nu måste uppståndelsen åstadkommas genom människan själv. Ur det här perspektivet är det ganska intressant att åter betrakta uttalandet om att ”Gud är död”. Han är död så till vida att han aldrig mer kommer av sig själv för att på något sätt stödja människan. Det gör han inte –  därför att allt redan finns inuti människan. Hon måste så att säga själv rycka upp sig tillsammans med sin Gud. Hon måste göra vissa rörelser, speciella ansträngningar för att upprätta en kontakt med sig själv. Och det är ju den sanna vetenskapliga meningen av ordet kreativitet. 

Joseph Beuys 1950
Sakramentet

Att skilja mellan Kristus och Jesus är helt avgörande. Hade inte Jordandopet ägt rum hade vi haft att göra med en stor historisk personlighet. Men det hade inte blivit Kristus, det vill säga den spirituella substansen, sakramentet, det konkreta som förändrar hela världen ända in i materien. Det hade inte tilldragit sig. 

Joseph Beuys pieta 1952
Lidandet och träden

Lidandet är naturligtvis en viss klang i världen. Det är hörbar. Kanske ser man det också. Om man anstränger sig att varsebli sådana saker ser man i lidandet en ständig källa till förnyelse. Det handlar om en källa av kostbar substans som lidandet ger in i världen. Man ser att det finns en synlig-osynlig sakramental substans. I dag är det inte så ofta människorna, utan träden som lägger märke till detta. Det är därför jag planterar träd. När vinden susar i kronorna handlar det samtidigt om den substans som de lidande människorna har gett till världen. Träden har varseblivit det för länge sedan. Och de befinner sig också i ett tillstånd av lidande. De är rättslösa, och de vet det mycket väl. Även djuren är berövade sina rättigheter. Jag vill ge träden och djuren deras rättigheter tillbaka. Det är människans självklara förpliktelse. Om hon uppfyller sina uppgifter enligt den sanna kristendomen, alltså enligt sakramentet som susar genom trädkronorna, måste hon bete sig på ett motsvarande sätt. 

Joseph Beuys, förlösaren, 1961
Helt nära

Och inför det inre ögat visar sig vad Kristi uppståndelse har förändrats till. Han har ju inte gått upp i ånga eller dunstat bort på något sätt. Den som försöker se med det inre ögat upptäcker att han för länge sedan har kommit tillbaka. Inte längre i någon fysisk form men i den rörliga formen av en substans som är osynlig för det fysiska ögat. Det vill säga att han substantiellt fläktar genom vartenda rum och vartenda tidselement. Han är alltså helt nära. Tröskeln för att kunna nå in till människan har aldrig varit så låg. Men ännu saknas den öppna hänvändelsen till den här upplevelsen för att sedan som människa förändras i grunden. 

Joseph Beuys 1961

Jag vill beröring – vill du?

Ett av Michelangelos mest kända verk är Adams skapelse. Målningen visar Gud omhöljd av en väldig mantel. Han räcker sin hand mot människan som han just skapat. Och människan svarar med att sträcka ut sin hand till mötes. Deras fingrar berör nästan varandra. Det är som om Skaparen inte vill släppa sitt mest värdefulla verk – människan. Och inte heller människan vill släppa sitt upphov och ursprung.

Under Adam ser man jordens rundning. Den som ska vara det säkra och stadiga under våra fötter. Att vara hållen ovanifrån och buren underifrån det har varit människans grundstämning och trygghet i långa tider. Men i dag är den upplevelsen inte lika övertygande och självklar längre. ”Det finns ingen gud i rymden, jag såg ingen” säger en astronaut. ”Jorden och materien är inte det vi trodde att den var” säger vetenskapen. ”Den består av atomer”.

När himlen är tom och jorden vacklar, vad återstår då för människan? När det inte finns något som från ovan håller oss och som underifrån ger stöd då måste vi söka en ny hållpunkt: MITTEN. Och mittens väsen är redan här! Han som skapade Adam efter sin bild sände sin son mitt ibland oss människor. Sonen lämnade den gamla himlen och kom till den gamla jorden för att förvandla dem båda och ge oss en ny himmel och en ny jord. Vårt engagemang är efterfråga, ja nödvändigt i den här förvandlingen som har sin utgångspunkt i varje människas mitt. Vi gör Sonens sak till vår när vi räcker ut vår hand för att möta hans hand – som alltid är utsträckt mot oss med frågan: ”jag vill beröring – vill du?”

Ylwa Breidenstein

Kristensamfundet i Litauen bjuder till invigningsfest!

Människovigningens handling hölls į Vilnius för första gången sommaren 2001. Församlingen har utvecklats steg för steg under årens lopp, ledsagad av många prästbesök. Sedan 2017 förrättas sakramenten på litauiska och i september 2019 utsändes Rasa Kabailaite som präst.

Med en stor fest förbereder vi nu grundandet av Kristensamfundet i Litauen 16-18 oktober 2020. Alla, från när och fjärran, är hjärtligt välkomna!

När ett barn föds hälsar vi det välkommen på jorden. I dopet samlas människor som är beredda att som faddrar bära och ledsaga bar nets utveckling. Till festen nu i oktober vill vi bjuda in människor från hela Kristensamfundet som med glädje firar tillsammans den stora händelsen. Vi vill ge uttryck för beredskapen att ledsaga och understödja den vardande församlingen. Känn er hjärtligt välkomna! 

Platsen: Ramen för vårt program och för måltiderna utgörs av konferenscentret Hotel Pa- norama i Vilnius, som har plats för 200 gäster. Där har det reserverats 50 enkel- och dubbelrum. Dessutom har det förbokats ett antal hotellrum i den närmaste omgivningen.

Språket:Tyska och litauiska kommer vara huvudspråk, men det kommer att översättas till andra språk, t.ex. skandinaviska. Då kan det uppstå ”språkprassel” i salen som vi hoppas ni kan ha överseende med.

Hälsningar: Vi skulle bli mycket glada över hälsningar eller små bidrag från våra gäster. För att kunna gestalta tiden som är avsedd för detta ber vi er vänligen att anmäla era bi- drag (med namn och kontaktinfo på anmälningsblanketten).

För mer information klicka här!

För anmälan klicka här!

Felix Nieriker

Vem äger mitt hjärta?

Kort innan poeten Gunnar Ekelöf dog bad han om vatten, men ändrade sig och ville ha en penna i stället. Han tog den i handen, pekade mellan sina revben och sa: ”Det här är hjärtat!”. Det blev hans sista ord.

”Vem äger mitt hjärta?” är en fråga man kan ställa sig på alla hjärtans dag och kanske kan en av Gunnar Ekelöfs allra sista dikter ge antydan till ett svar på denna undran:

MIG ÄGER INGEN

Mig äger ingen
ej ens jag själv 
Förklara mig gåtan
förklara mig sanningen
"Ingen äger dig
Döden finns inte
Allt är visshet
Det du tänkt
är odelbart, förintas inte
Vinden, en herde
blåser toner i ditt huvud
En knippe flöjter
och bäckenet en trumma
slagträn av olika ljud
dova som livet
Du ligger här
och låter det ske som en gång skedde
Ditt budskap bärs vida omkring
Kamelerna reser sig
deras klockor ljuder
Du färdas
Du färdas men som himmlakropparna
Det som binder dig gör din bana oregelbunden
gör dig fri
Gunnar Ekelöf 

Gunnar Ekelöf – målning av Reinhold Ljunggren

Glimtar från Vänskapsmötet i Järna

Möte med vänner

Jag gör här en liten resumé av det vänskapsmöte vi hade för Sveriges alla sammanslutningar av Kristensamfundet den 31 januari -2 februari 2020   i Kristofferuskyrkan i Järna. Temat var ”aha”, vilket exempelvis kan handla om den gång vi, var och en, mötte Kristensamfundet och blev så berörda att vi kom tillbaka efter den första gången.

Vi blev hjärtligt välkomnade och mottagna av Järna församlingen. Det är flera år sedan vi sist hade vänskapsmöte så det var många kära återseenden. Stämningen var  mycket varm. Vi var drygt 60 som anmält oss, men vid en del av mötespunkterna var vi betydligt flera och ändå räckte maten till så vi alla blev mätta och belåtna. Det var imponerande med alla pajer, sallader, kakor m.m. som dukades upp vid varje måltid.

Ett av målen med mötet var att skriva en hälsning i den bok som skall ”vandra” runt till alla Kristensamfundsförsamlingar över hela världen fram till Kristensamfundets 100 års jubileum år 2020. I Sverige blev det så att det var församlingarna som åkte till boken. Nu finns det inskrivna hälsningar i denna bok från Stockholm, Umeå, Göteborg, Järna och Norrköping. Med på mötet var vänner från församlingarna i Helsingfors och Ekenäs i Finland. De tog med sig boken så den kan ”vandra” runt i Finland.

En av de första punkterna på mötet var en redogörelse för läget och frågeställningar från alla närvarande församlingar. Umeå berättade om sin ”kyrka” som byggs upp inför varje Handling, lokalen är en 8-kantig trösklada. Regelbundna Handlingar har de haft i 45 år, före det  fanns 7 ljusstakar och en duk som någon gång då och då kom till användning vid enstaka prästbesök. Det påpekades vikten av att beakta det som  finns där innan innan  något blir synligt i det fysiska. Göteborg påpekade att de var den andra församlingen som startade i Sverige. Det var Helmut Giese som var deras första präst. Helsingfors hade glädjen  berättade att de får 2 nya präster till Finland i år.De har Handling på svenska en gång per månad övriga är förstås på finska. För en tid sedan sålde de sitt hus och tomt så nu letar de efter ny mark för att bygga en ny kyrka. Ekenäs  församlingen har ofta flyttat, är nu i en waldorfförskola. De har en tidskrift som kommer ut med 4 nummer per år. Norrköping där glömde jag anteckna, visste inte att jag skulle få uppdraget att lämna redogörelse. Då jag själv kommer därifrån kan jag hälsa alla varmt välkomna att besöka vår församling och få en glimt av hur vi har det. Skåne har sina Handlingar i en skola i Vallerum. De håller det frihetliga elementet levande, funderar på om de skall bilda en förening eller fortsätta som nu. Vi förstod att deras tillvaro kan vara  lite osäker, en gång var bordet borta när de kom för att bygga upp sin ”kyrka”. Det har  ingen fast form som hjälper eller begränsar. Stockholm är väl etablerad men lever som på en ö utan kontakt med waldorskolorna. Järna framhåller frihetsaspekten och viljan att ”ha högt i tak”.Gemensamt för alla redogörelser var känslan av att vi skapar Kristensamfundet vid varje Handling och  hur gör vi vår ”kyrka” med sin frihet och medvetenhet  synlig för andra.

Som sista punkt på vänskapsmötet samlades vi på söndagen för ett sammandrag. Felix Nieriker  uppmärksammade oss på epifaniatiden som nu går mot sitt slut. Den här årshögtidens innehåll är glädje och lidande, in- och utandning,  de känslor som håller den mänskliga själen i gång. Kom ihåg ögonblicket i ditt liv. Kristus uppenbarar sig i ögonblicket. Per Andersen påtalade den ”aha” upplevelse Rudolf Steiner fick när han upptäckte Kristensamfundet. Hur länge håller ett ”aha”? Är det som en förälskelse?Kommer det på nytt i Handlingen? Ger en beröring som föder ett behov av att upplevas igen och igen. Vi lever i en tid av stor förändring jämfört med för bara 50 år sedan. Det som blir gångbart framöver kanske är det vi griper tag i med vårt medvetande och med hjärtat? Hur kan jag gripa det som sker i Handlingen? Hur är mitt förhållande till Kristusväsendet?Harry Salmisto uppmanade oss att ta som vår uppgift att motverka gränser, verka för gränsöverskridande möten mot nationalism. Så många av oss som kan borde åka till Davide, där sker fantastiska möten mellan många nationer. Carl van der Weyden nämnde kärleken, ”aha”- upplevelsen till Kristensamfundet, friheten gör att vi andas annorlunda. En andning som bidrar till mitt förhållande till Kristus i mig och världen. Mitt förhållande till Kristus har betydelse för världen. Att vi i vänskap har kunnat samlas kanske har betydelse för världen?

Felix  Nieriker påminde om att den 15-17 oktober sker den officiella invigningen av församlingen i Vilnius. Alla är varmt välkomna att delta. Eventuellt kommer gemensam resa ordnas.

Frauke Kuhfuss avslutade med att spela på klangspelet.

Dessa fragment av en mycket lyckad gemenskap nedtecknas av Dagny Jonsson; Norrköping

Hej, jag börjar så småningom landa hemma efter de fina vänskapsdagarna i Järna! Det var så väl ordnat och vi tre från Finland njöt av allt vi fick uppleva i kyrkan. Vi önskar att alla får veta hur nöjda och tacksamma vi är! Solveig Holmborg, Ekenäs församling

Orden som lästes på lördagens kvällsandakt!

JANUARIBREV

En slingrande väg mot den heliga mitten

Labyrinten är en uråldrig symbol, ett heligt tecken med hemlighetsfulla linjer. Den finns i alla kulturer och har använts till allt från invigningsriter, begravningar och bön till dans och lek. Ibland liknas den med en livmoder ur vilken det andliga jaget föds fram. Labyrinten är en synlig väg som för in i det osynliga. I kristna sammanhang sågs labyrinten förr som en pilgrimsväg, som den lilla vägen till Jerusalem.

Den ursprungliga labyrinten är en slingrande väg mot den heliga mitten, uppbyggt runt ett kors. Den har inga irrvägar där det gäller att välja rätt bland flera alternativ. Inte heller är den en spiral. Vägen i labyrinten ändrar ständigt riktning men är fri från korsningar. Den som går den blir om och om igen förd förbi målet, mitten. Vi uppmanas ständigt att byta riktning och vända om tills vägen äntligen mynnar ut i det efterlängtade frirummet, mitten. Under vägens gång stöter vi hela tiden på det osynliga korset. Det är det som manar till byte av riktning, till omvändelse. Labyrinten uppenbarar en väg som inte utesluter utan omsluter och innefattar. Bara den når målet som går vägen själv, som hela tiden går vidare, som söker vägen, accepterar vändpunkter och inte ger upp. Här är inte endast målet det avgörande utan också själva vägen.

Våra livsvägar påminner om den här ursprungliga labyrinten. De kännetecknas också av ständiga uppbrott och riktningsändringar. De väcker mängder av frågor: Varför går det inte vidare i mitt liv? Vad är det som hindrar mig? Är jag på rätt väg? Kommer jag någonsin att nå mitt mål? Ifrågasättanden och omvändelser gör att jag kommer vidare. Omvägar är inte irrvägar utan nödvändiga läromästare. De är den del av färden som ger nya insikter: Vägen leder mig. Jag blir förd. Jag är vägen. Också varje människomöte, varje vänskap är en labyrint där det gäller att trevande närma sig mitten och kunna lämna den igen. I mitten är Du och ingen väg är för lång till Dig!

I sökandet efter den heliga mitten möter vi Kristus som både är vägen och målet, tillvarons hjärta. Vägen till mitten är en väg till kraft och uppståndelse där vi inte förlorar oss utan finner oss –  finner Kristus i oss!

Ylwa Breidenstein

Vänskapsmöte i Järna 31/1 – 2/2

I Kristofferuskyrkan finns en kopia av labyrinten i Chartreskatedralen. Under Vänskapsmötet kommer vi att gå i den för att sedan dela med oss av upplevelsen. Hjärtligt välkommen du också!

Franz Kafka och dockan

Om författaren Franz Kafka  (1883-1924) berättas det att han en dag, när han strosade genom Berlins gator, mötte en gråtande liten flicka. Det visade sig att hon tappat bort sin älskade docka. Kafka, som varken var gift eller hade egna barn, blev berörd av hennes förtvivlan. Han erbjöd sig att tillsamman med henne söka efter dockan. De letande länge och väl men kunde inte hitta den. Då föreslog Kafka att de skulle träffas igen nästa dag för att fortsätta sitt sökande. Men inte heller då hittade de den saknade dockan. Istället ”hittade” Kafka ett brev från dockan. I brevet bad dockan att flickan inte skulle vara ledsen. Dockan berättade att den begett sig ut på en lång resa för att se världen. Den lovade också att regelbundet skriva till flickan om sina äventyr.

Det här blev början på en berättelse som skulle fortsätta också efter det att Kafka dött. Varje gång han träffade flickan hade han med sig ett brev från dockan som noggrant skildrade allt den varit med om. Den lilla flickan lyssnade hänfört då Kafka läste upp breven. Till sist kom också ett brev som berättade att dockan snart skulle vara hemma igen. Nästa gång de sågs hade Kafka med sig en docka till henne som han köpt. ” Men den ser inte alls ut som min älskade docka”, sa flickan besviket när hon såg den. Då läste Kafka upp ännu ett brev där dockan förklarade att den långa resan och alla upplevelser hade förändrat den. Lättad kramade flickan om både dockan och Kafka och gick med glada steg hem med sin återfunna vän i sina armar.

Inte lång tid därefter dog Kafka. Många år senare hittade den nu vuxna flickan ett brev gömt i dockan. På en liten papperslapp stod att läsa: ”Allt som du älskar kommer du någon gång att förlora, men kärleken återvänder alltid till slut – i ny gestalt!

Ylwa Breidenstein

🖨