Lev din dröm!

På vår väg in i det nya året ska vi inte glömma att ta med våra drömmar och vår längtan. För först ”när längtan är större än rädslan, föds modet att bryta upp mot nya mål”, skriver poeten Rainer Maria Rilke.

”Lev din dröm!” är ord som ofta hörs i vår tid. Vi uppmanas att ta ansvar för våra drömmar och förverkliga det vi längtar efter. Men det är inte alltid så lätt att veta vilken av alla våra drömmar som är den primära, den ledstjärna vi önskar följa till målet. Med lite självspegling brukar det emellertid gå att gallra bort de drömmar som är för själviska eller orealistiska.

Epifaniatiden handlar om just drömmar och berättar om konsten att inte enbart leva sin dröm utan också våga dela med sig av den. Olav Åsteson i Drömkvädet vaknar upp på trettondagen för att berätta om det han drömt om under de tolv heliga nätterna. På trettondagen hör vi också om de vise männen, de heliga tre konungarna, som både vågat leva och dela sin dröm med varandra. Nu, när de har uppnåt sina drömmars mål och ska bege sig hemåt, kommer en ny sorts dröm till dem. Den behöver de inte dela med varandra eftersom de alla tre drömt exakt samma dröm! Genom de inre och yttre vägar de vandrat har de blivit mottagliga för mänsklighetsdrömmar. Från och med nu kommer de att leva och dela sådana drömmar som förenar alla människor.  

Konungarnas dröm – relief i katedralen i Autum, Frankrike

En stenrelief från 1100-t skildrar den här drömmen. Man ser de tre konungarna som ligger tillsammans i en säng. Ett gemensamt täcke är utbrett över dem i en halvcirkel. Det förmedlar en känsla av trygghet och värme, som att vara inbäddad i Guds omsorg. Täcket ger ett värdefullt intryck. Det tycks vara kantat med pärlor och ädelstensbroderier som ramar in och omsluter täckets alla slingrande veck. De liknar årsringarna i ett träd, men också den slingriga vägen i en labyrint. Kanske är de en bild för den väg konungarna tillryggalagt för att uppnå sin dröm. Varje slinga i labyrinten behövde genomkorsas och övervinnas för att de slutligen skulle nå målet.

Även fast de sover bär alla tre fortfarande sina kronor, tecknet för deras kungliga värdighet och för människans högre jag. För övrigt skildras de mycket olika. Varje krona har ett eget, individuellt mönster och männen är i olika åldrar. Den övre, förste kungen bär mustasch och verkar vara i medel-åldern. Den mellersta kungen är slätrakad och ser ut som en yngling. Medan den tredje slutligen, som förmodligen är den äldste, har skägg. I den gemensamma drömmen, under det gemensamma täcket, behåller de fortfarande sin individualitet. 

De drömmer samma dröm men på olika sätt. Den yngsta och den äldsta konungen ligger på rygg och sover djupt. Ett stort lugn vilar över deras ansikten. Den medelålders kungen däremot, ligger på sidan med öppna ögon och har inte täckt sig helt och hållet med filten. Hans högra arm ligger blottad ovanpå på täcket, handen pekande på den slingrande labyrinten, nästan som om det vore en karta. 

De tre männen delar också täcket med en ängel. Den är halvvägs skymd under filten, men med sin högra hands pekfinger nuddar den försiktigt lillfingret på den kung som vilar sin arm ovanpå täcket.  Där han är öppen kan ängeln röra honom och ge honom en vink, en fingervisning. Guds budbärare vidrör honom så mjukt att han inte blir förskräckt, men ändå så att han öppnar ögonen.  Det verkar som om kungen är mottaglig för Guds tysta impulser, tecken och vädjanden. 

Reliefen tycks säga till oss att det är så här som Gud agerar när han vill stärka och hjälpa oss. Han låter sin ängel röra vid oss – som i en dröm. Han rör vid oss ömt, utan högljudda ord eller förmaningar. Gud skapar något nytt genom att  komma till oss på ett berörande sätt. Så får konungarna genom drömmen en ny förmåga. De skänks förmågan att på sin fortsatta livsvandring finna vägar och utvägar som förhindrar att mardrömmar skapas. För det finns drömmar som abslolut inte ska levas – dit hörde Herodes önskemål om att konungarna skulle återvända till honom och berätta var barnet fanns.

Ängelns vänstra hand är tydligt formad som en vägvisare och pekar mot en stjärna. Likt en utslagen blomma strålar den över de tre vilande männens huvuden. Som ett ljus i mörkret kommer den att fortsätta att ledsaga det ädla och kungliga i varje människas inre. 

”Gå vidare med stjärnan och glöm inte att leva din dröm”, tycks ängeln säga till oss. ” Vad du än möter i ditt livs labyrint, gå med självförtroende och mod. För stjärnan vittnar om mänsklighetens stora längtan och dröm som nu blivit verklighet: Kristus har kommit till jorden!”

Ylwa Breidenstein