Kronos och kairos

På grekiska finns det två olika ord för tid: kronos och kairos. Kronos står för tiden som vi vanligtvis tänker oss den: kronologisk och mätbar och linjär. En tid som har en början och ett slut, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar, dagar vid dagar och år till år.

Kairos däremot står för en annan sorts tid. Ordagrant betyder det ”det rätta ögonblicket” men brukar även översättas med ”den eviga tiden”. I kairos kan allting hända. Evigheten och nuet möts här i varje enskilt ögonblick. Det är i stunder av kairos som allt faller på plats och det som är oväsentligt suddas ut. Vi släpper taget om det som är bakom  och framför oss. I stället griper vi ögonblicket och ser in i tidens djup. Den här tidskvalitén går inte att stycka upp, ordna eller mäta.

Kronos och kairos står inte i motsats till varandra utan de är beroende av varandra för att kunna finnas till var och en för sig. Vårt liv rör sig i en slags pendelrörelse mellan dessa båda – den ständigt framåtskridande klock-tiden och plötsliga ögonblick av djupgripande omvandling och omskapande.

Begreppet ”tunna ställen” används i den keltiska kristendomen. Kelterna såg det som platser där himmel och jord, ande och materia, kom varandra särskilt nära. Tunna ställen var för dem heliga platser eller stunder där ens sätt att betrakta världen förändras; något ändligt och världsligt blir till ett fönster mot det oändliga och andliga.

Nyårshelgen kan vara ett sådant tunt ställe där hinnan mellan det jordiska och himmelska blir särskilt genomskinlig. Här blir tiden tunn när vi befinner oss i gränslandet mellan det förflutna och framtiden, mellan tiden och evigheten, mellan kronos och kairos. För ett kort ögonblick får vi skymta avslutets helighet och kan fyllas av andakt inför det nya som väntar oss:

För allt som varit - Tack!
Till allt som ska komma - Ja!
Dag Hammarskjöld

Ylwa Breidenstein

”Salvator Mundi” (Världens frälsare) av Leonardo da Vinci