JANUARIBREV

En slingrande väg mot den heliga mitten

Labyrinten är en uråldrig symbol, ett heligt tecken med hemlighetsfulla linjer. Den finns i alla kulturer och har använts till allt från invigningsriter, begravningar och bön till dans och lek. Ibland liknas den med en livmoder ur vilken det andliga jaget föds fram. Labyrinten är en synlig väg som för in i det osynliga. I kristna sammanhang sågs labyrinten förr som en pilgrimsväg, som den lilla vägen till Jerusalem.

Den ursprungliga labyrinten är en slingrande väg mot den heliga mitten, uppbyggt runt ett kors. Den har inga irrvägar där det gäller att välja rätt bland flera alternativ. Inte heller är den en spiral. Vägen i labyrinten ändrar ständigt riktning men är fri från korsningar. Den som går den blir om och om igen förd förbi målet, mitten. Vi uppmanas ständigt att byta riktning och vända om tills vägen äntligen mynnar ut i det efterlängtade frirummet, mitten. Under vägens gång stöter vi hela tiden på det osynliga korset. Det är det som manar till byte av riktning, till omvändelse. Labyrinten uppenbarar en väg som inte utesluter utan omsluter och innefattar. Bara den når målet som går vägen själv, som hela tiden går vidare, som söker vägen, accepterar vändpunkter och inte ger upp. Här är inte endast målet det avgörande utan också själva vägen.

Våra livsvägar påminner om den här ursprungliga labyrinten. De kännetecknas också av ständiga uppbrott och riktningsändringar. De väcker mängder av frågor: Varför går det inte vidare i mitt liv? Vad är det som hindrar mig? Är jag på rätt väg? Kommer jag någonsin att nå mitt mål? Ifrågasättanden och omvändelser gör att jag kommer vidare. Omvägar är inte irrvägar utan nödvändiga läromästare. De är den del av färden som ger nya insikter: Vägen leder mig. Jag blir förd. Jag är vägen. Också varje människomöte, varje vänskap är en labyrint där det gäller att trevande närma sig mitten och kunna lämna den igen. I mitten är Du och ingen väg är för lång till Dig!

I sökandet efter den heliga mitten möter vi Kristus som både är vägen och målet, tillvarons hjärta. Vägen till mitten är en väg till kraft och uppståndelse där vi inte förlorar oss utan finner oss –  finner Kristus i oss!

Ylwa Breidenstein

Vänskapsmöte i Järna 31/1 – 2/2

I Kristofferuskyrkan finns en kopia av labyrinten i Chartreskatedralen. Under Vänskapsmötet kommer vi att gå i den för att sedan dela med oss av upplevelsen. Hjärtligt välkommen du också!

Franz Kafka och dockan

Om författaren Franz Kafka  (1883-1924) berättas det att han en dag, när han strosade genom Berlins gator, mötte en gråtande liten flicka. Det visade sig att hon tappat bort sin älskade docka. Kafka, som varken var gift eller hade egna barn, blev berörd av hennes förtvivlan. Han erbjöd sig att tillsamman med henne söka efter dockan. De letande länge och väl men kunde inte hitta den. Då föreslog Kafka att de skulle träffas igen nästa dag för att fortsätta sitt sökande. Men inte heller då hittade de den saknade dockan. Istället ”hittade” Kafka ett brev från dockan. I brevet bad dockan att flickan inte skulle vara ledsen. Dockan berättade att den begett sig ut på en lång resa för att se världen. Den lovade också att regelbundet skriva till flickan om sina äventyr.

Det här blev början på en berättelse som skulle fortsätta också efter det att Kafka dött. Varje gång han träffade flickan hade han med sig ett brev från dockan som noggrant skildrade allt den varit med om. Den lilla flickan lyssnade hänfört då Kafka läste upp breven. Till sist kom också ett brev som berättade att dockan snart skulle vara hemma igen. Nästa gång de sågs hade Kafka med sig en docka till henne som han köpt. ” Men den ser inte alls ut som min älskade docka”, sa flickan besviket när hon såg den. Då läste Kafka upp ännu ett brev där dockan förklarade att den långa resan och alla upplevelser hade förändrat den. Lättad kramade flickan om både dockan och Kafka och gick med glada steg hem med sin återfunna vän i sina armar.

Inte lång tid därefter dog Kafka. Många år senare hittade den nu vuxna flickan ett brev gömt i dockan. På en liten papperslapp stod att läsa: ”Allt som du älskar kommer du någon gång att förlora, men kärleken återvänder alltid till slut – i ny gestalt!

Ylwa Breidenstein

🖨