”Jag bärs i min skugga”

”Jag bärs i min skugga” skriver Thomas Tranströmer gåtfullt i en dikt. Att skuggan är människans oskiljaktige följeslagare livet igenom är ett faktum vi inte gärna vill bli påminda om. Skugga bildas bara där genomskinligt ljus möter något som är kompakt, fysiskt och ogenomträngligt, där ljuset förvägras inträde. Därför förbinder vi inte skuggor med något gott – ingen vill vara på livets skuggsida. Men att skuggan också kan vara något positivt, ja skapande, visar oss vår vackra sommarnatur. Allt som växer och frodas omkring oss nu är ett resultat av ljusets och skuggans intima samverkan.

Varje rörelse som solen gör på himlen meddelas oss på jorden genom de skuggor som då uppstår. Så länge skuggan förblir ljuset trogen, så är den fruktbar för både människa och natur. Problematiskt blir det först när skuggan mister sin rörlighet och förmåga att följa ljuset, där skuggan blir ljusskygg och växer till mörker. Utifrån detta kan vi förstå den text som finns ingraverat på ett gammalt solur: JAG ÄR EN SKUGGA – DET ÄR OCKSÅ DU. JAG GÅR VIDARE –  VAD GÖR DU?

För att människan inte skulle mista sin skuggas rörlighet och trohet till ljuset, steg en gång Guds Son ner till jorden i fysisk, mänsklig gestalt. Vissheten om att Hans välsignande skugga har fallit på vår jord ger oss styrka. Att Han, som själv är världens ljus även förbundit sig med människo-tillvarons skuggsidor, är en bärande kraft för oss under dystra tider. Insikten om att ”jag bärs i min skugga”, som Tranströmer uttrycker det, kan motivera oss att liksom soluret modigt gå vidare i livet, skuggorna till trots. I denna strävan förenar vi oss mer och mer med det bärande ljuset och förverkligar så midsommartidens och Johannes Döparens budskap: 

”Han – världens ljus – ska växa och bli större, jag – skuggan – måste avta och bli mindre.”   (Joh 3:30)

Ylwa Breidenstein