”Jag är vägen, sanningen och livet”

De här orden ur Johannesevangeliet kommer mitt i ett böljande, sprudlande samtal mellan Kristus och lärjungarna. Men samtalsämnet är allvarligt, och lärjungarna överöser Kristus med frågor. Det är strax innan påsk och det har börjat gå upp för dem att något är på gång. Kristus har sagt att han ska dö. Det svartnar för ögonen på Petrus och han frågar ”vart går du?” Det känns för honom som om de håller på att förlora Kristus. Det är lätt att förstå Petrus – vi vet hur oro, fruktan, rädsla och bekymmer plågar oss. Då svarar Kristus först att vi inte behöver vara rädda: ”Känn ingen oro.” Och sedan säger han varför vi inte behöver vara oroliga: Han går före för att göra i ordning för oss i himlen! Han går för att bana vägen för vår framtid. ”Jag är Vägen!”’ Då ställer Tomas nästa fråga till Jesus: ”Vi vet inte vart du går, hur kan vi då känna vägen?” Det är som om Tomas säger: men HUR kommer vi dit? Man kan känna igen sig i Tomas – det är inte lätt att veta vilken väg som är den rätta eller sanna, det finns så många tankar och åsikter och det är lätt att bli osäker. Då svarar Kristus ”Du behöver inte vara osäker, för Jag är Sanningen! Ni har ju lärt känna mig.” Sanningen är inte en massa teorier eller åsikter, sanningen är ett väsen, den är Kristus i oss. Den är ingenting man kommer fram till enbart genom att använda hjärnan, man behöver också aktivera sitt hjärta.  Så ställer Filippos ytterligare en fråga. Han ber Kristus: ”Kan du visa oss Fadern?” Det är som om han undrar: ”Men hur vet man vad som är sanningen?” Man kan förstå frågan, man vill gärna ha sett Gud, vara säker på honom. Vi vill ha någon form av bevis, inte gå runt och känna oss löjliga i vår tro. Vi behöver något att trumfa med, när någon hånar det vi tror på. Kristus svarar: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” När vi anar Kristus i oss, anar vi också Fadern. Något fysiskt bevis får vi inte.Men han ger oss en ledtråd med orden ”Jag är livet”. Överallt där vi ser att livet försvaras, där vi ser godhet, medmänsklighet och osjälviskhet, varje gång vi känner livsglädje och intresse för tillvaron  – där är Gud, där är sanning, där är Kristus.

I det här avskedstalet till lärjungarna som Kristus höll på skärtorsdagen vill han förbereda dem  på att han ska lämna dem i det fysiska och hans tal präglas av värme, ömhet och kärlek.  Att deras tro nu måste riktas på någon de inte längre helt konkret har framför sig är en utmaning. Tron måste växa till ett förtroende, en djupare tillit. Kristi ord vill ge dem och oss alla mod. Kristus är i ständig rörelse, han är alltid på väg. Han rör sig genom årets högtider med olika intentioner. Sedan jul har Kristus intention varit att mer och mer förbinda sig med jorden och människorna, att som ett frö låta sig falla i jorden och dö. Nu till påsken sker en radikal omvändning och ett kraftigt genombrott. Kristus ändrar riktning och strävar ut mot vidderna, ut i periferin. Fröet som gror spränger jordskorpan vänder sig mot ljuset, solen.  Under stilla veckan kunde vi i Kristofferuskyrkan följa hur vårt gräskors i foajén växte. På palmsöndag föll kornen i jorden och dog. Redan några dagar senare började de gro och trängde sig igenom jordskiktet. Genombrottet skedde med en så intensiv kraft och målinriktning att jorden omkring groddarna lyftes upp, höjdes mot ljuset. Vi kunde med våra ögon se en bild av uppsåndelsekraften. Efter att Kristus först förbundit sig med människorna och jorden, dött och uppstått –  vänder han riktning och bryter igenom alla jordiska begränsningar. Han öppnar jorden och människosjälarna mot världsvidderna. Han banar en ny väg och bjuder in oss att slå följe med honom. Med uppståndelsens enorma kraft erbjuder han sig att, bära och ordnar världens liv på nytt. Var och en av oss måste ta ställning till hur vi vill förhålla oss till erbjudandet.

Under de 40 dagarna till Himmelsfärd kan vi ansluta oss till hans bärkraft som vill lyfta våra själar och jorden mot Faderns sanningsrike. Varje år på nytt använder Kristus den här tiden för att övervinna och förvandla alla dödskrafter som jorden och människorna samlat på sig under året. Frukterna av förvandlingen bär han in i Faderns värld för att förbereda vår andliga framtid. Som vän och vägvisare är Han oss speciellt nära dessa dagar. Han finns här för oss och vill hjälpa oss att få rätt balans till jorden och himlen, att inse att sanningen och livet är något annat än vår vardagligt trånga begreppsvärld och osanna illusioner av livet.  Kristus i oss vill  leda våra själar på vägen mot sanningen och det eviga livet!

Ylwa Breidenstein