”Jag är den sanna vinstocken”

”Så länge som människan funnits, så har hon glatt sig för lite. Det, mina vänner, är vår arvsynd!

De här kraftfulla orden av filosofen Friedrich Nietzsche är lika aktuella i dag som när han skrev dem för drygt 100 år sedan. Och gudarna ska veta att vi människor försökt – och försöker –  att hitta glädjen på alla sätt och vis. Men det är inte det lättaste och de gånger det lyckas är det oftast bara för kortare stunder. Ser vi oss omkring så kanske vi upplever att det inte heller finns så mycket att glädja sig över. Tvärtom, vart vi än riktar vår blick så ser vi svårigheter och nöd. Hur ska vi då kunna känna glädje? Glädjen blir dessutom fullkomlig först när vi kan dela den med andra. Här är en annan svårighet med att kunna glädja sig. För hur hittar vi varandra? Var går den väg som för oss från det enbart gemensamma till en levande och djup gemenskap?

Det heliga Jaget

En hjälp till att finna vägen är de sju Jag-är-orden, som Kristus uttalade under sitt sista levnadsår och som är upptecknade i Johannesevangeliet. I sju korta meningar beskriver han sig själv och därmed också människans högre jag – Kristus i oss. Han uppenbarar det heliga Jaget som livets bröd, världens ljus och dörren, som den gode herden och uppståndelsen, som vägen, sanningen och livet, samt som den sanna vinstocken. Vart och ett av dessa Jag-är-ord är en mysterieinvigning, De vill skaka om oss i vår vardag och stärka vår identitet och vårt jag. ”Jag är den sanna vinstocken” (Joh 15) är det sista av de sju jag-är-orden och uttalas av Kristus på skärtorsdagskvällen, vid den sista måltiden, när han tar avsked från sina lärjungar. Han använder sig av liknelsen om vinstocken för att lyfta fram glädjens och gemenskapens betydelse också i svåra tider.

Vinet och livsglädjen

Vinet har alltid spelat en roll när människor vill glädja sig tillsammans. Sedan urminnes tider har vi sökt hjälp av vinet för att hitta livsglädje och för att närma oss det gudomliga. Men genom Kristi död och uppståndelse har det alkoholhaltiga vinet, inte druvsaften, spelat ut sin roll – framförallt när det gäller det religiösa. Kristus budskap till människorna är att vi själva ska bli som grenar på en vinstock och skänka varandra frukter att glädjas över. Vinstocken med sin hemlighetsfulla  förvandling av vatten till den söta saften använder Kristus som bild för vad som sker i vårt blod när vi förbinder oss med honom. I vinet lever den jordiska glädjen över personliga framgångar. I människan kan emellertid druvsaften, det alkoholfria vinet, genom nattvarden, förvandlas till Kristi blod. Det blir till en förmåga och kraft som låter oss i empati glädjas över andras glädje, även när vi själva för tillfället inte har något att glädjas över. Och just detta är nyckeln till djupare gemenskap. Inget förbinder oss människor med varandra så mycket som osjälvisk glädje.

Goda vänner

En vinstock rotar sig djupt i jorden. Den binds fast, hängs upp på en stör och växer och förgrenar sig under inverkan av solen. Ofruktsamma och livlösa rankor skärs bort av vinodlaren. Druvorna mognar inte i det direkta solljuset, de behöver den värme som jorden reflekterar när den träffas av solens strålar.

Vinstocken är en bild för Kristus offerdöd. Innan hans kropp sänks ner i den mörka jorden hängs han upp på korset. En lans skär djupt in i hans sida, så att blodet strömmar ut i den förtorkade, ofruktsamma mänskligheten, skänkande nytt fruktbart liv. Låter vi värmen från den här kärleksgärning återspeglas i våra hjärtan så kan våra livsfrukter mogna, till glädje för våra medmänniskor – och för Gud. För mänsklig glädje och gemenskap blir först fullkomlig när den också innefattar den andliga världen. Kristus vill att vi – som goda vänner –  delar vår glädje med honom och att vi tar upp i oss den glädje han känner över oss. ”Ni är mina vänner” säger han också när han talar om vinstocken. 

En glädjesång

Liknelsen om vinstocken är en glädjesång! Den uppmuntrar oss till att glädjas så ofta vi bara kan. För glädje är den kraft vi behöver fylla vårt jag med för att kunna förändra världen till det bättre och känna samhörighet med det gudomliga.

Ovanför molnen är himlen alltid blå och solen skiner oavsett hur mörka molnen än är. På samma sätt lyser Kristus i oss bakom alla dystra vardagsbekymmer och katastrofala världsproblem. Kristusljuset strålar oupphörligt in glädje i jordelivet.  Vi är ännu inte riktigt framme vid målet att kunna uppleva och tro på hans närvaro på samma sätt som vi är förvissade om att solen finns även när himlen är grå. Men vi kan alla få en föraning om den glädje som är oss tilltänkt i framtiden när vi låter vårens skönhet beröra oss.  Genom den kan vi försöka locka fram livsglädjen i oss själva och även hjälpa andra att hitta den.

Kristusglädjen finns runt omkring oss varje dag och ögonblick under hela året. Men nu på våren, med naturens hjälp träder den i förgrunden på ett speciellt sätt. Såsom vinstocken låter livskrafter i överflöd strömma in i varje enskild gren och druva strömmar den oändliga Kristusglädjen, under påsktidens 40 dagar, in i varje enskild människas livspuls. 

Låt oss jublande ta emot den!

Ylwa Breidenstein