”Friheten är det moderna religiösa livets grundläggande förutsättning”

Prästvigning i Berlin

Den 12 – 13 mars prästvigdes Daniela Grieder, Ines Kolb, Mathilde Heck och Elisabeth Sykora i Kristensamfundet i Berlin. Andreas Van Breda kommer att prästvigas den 27 mars i Kapstaden, Sydafrika. Elisabeth Sykora – längst till höger i bilden – kommer att arbeta i Oslo. Vi önskar dem alla lycka till med den nya livsuppgiften!

Friheten är det moderna religiösa livets grundläggande förutsättning”

Sedan juni 2021 är João Torunsky ”Erzoberlenker”, Kristensamfundets globale ledare. Han föddes 1956 i Brasilien och arbetade med datorprogrammering innan han utbildade sig vid prästseminariet i Stuttgart. 1985 prästvigdes han och arbetade sedan under 25 år som församlingspräst i Tyskland. 2015 sändes han till Brasilien, men har nu åter sin arbetsplats i Tyskland.

 Constanza Kaliks och Peter Selg från Goetheanum har intervjuat honom.

Vad innebär ditt nya ämbete inom Kristensamfundet?
Kristensamfundet är organiserat utifrån fria församlingar. Varje församling är en självständig organism. Prästen bär ansvaret utifrån sin frihet. Församlingsmedlemmarna har trosfrihet. Motivet är att som religiös rörelse bära denna frihetsimpuls ut i världen. På det viset har prästen lärofrihet, men arbetet med sakramenten, deras förlopp och ordalydelse är bindande för hela prästerskapet. Genom Rudolf Steiner har vi tagit emot sakramenten från den andliga världen. Frågan är nu: vem är det som vakar över sakramentens giltiga form och avgör eventuella ändringar? Detta är uppgiften för Kristensamfundets ledningsstruktur.

João Torunsky

En annan uppgift och utmaning som inte avgörs av varje enskild präst utan av ledningen består av utsändelsens princip, det vill säga valet av församlingen där prästen ska verka. Det finns alltså ingen hierarki med tanke på församlingarna, utan enbart inom prästerskapet, även om det naturligtvis också har betydelse för församlingen som prästen skickas till. För ett visst antal församlingar eller en region finns en präst som har till uppgift att vaka över sakramenten och utsändelsen, en så kallad ”Lenker”. Han eller hon samverkar med andra ”Lenker” i andra regioner. Sedan finns en krets av sju präster som försöker säkerställa att dessa uppgifter sköts utifrån ett globalt medvetande. Tre av dessa sju är ”Oberlenker” och en av dem är ”Erzoberlenker”. Det är också han eller hon som garanterar beslutsförmågan ifall ledningskretsen inte är överens. En sorts katalysator, en prästerskapets medelpunkt vad gäller Kristensamfundets internationella verksamhet. En människa ställer sig till förfogande på den punkt där Kristensamfundets medvetande koncentrerar sig åt två håll: från omkretsen till mitten och i förhållande till den andliga världen. Det är det som är ”Erzoberlenkers” position och uppgift.

Bildligt uttryckt skulle man kunna säga att varje människa har sin individuella relation till den andliga världen. Tänker man sig nu att varje människa har sin egen tråd uppåt samtidigt som vi ju vill samverka i en gemenskap, så kan man föreställa sig att man bildar en knippa av dessa trådar som fokuserar kring en medelpunkt. Möjligtvis behöver den andliga världen denna knippa för att kunna låta strömma ner nåd och välsignelse. För Kristensamfundets del har det inrättats på det viset genom Rudolf Steiner. Och vi som präster upplever det som meningsfullt och verksamt så länge denna medelpunkt har en tjänande hållning och inte strävar efter makt.


Kallelse och utsändelse är två komplementära gester. När du kallas kan du tacka nej. Men utsändelsen kan du inte tacka nej till. Som ledning får ni ett ödesmässigt ansvar gentemot en människa. Hur lever man med det?

Jag ser två kvaliteter vad gäller utsändelsen. När jag utgår från mig själv och frågar mig var någonstans i världen min plats är, var mina förmågor bäst kommer till sin rätt, så är mina funderingar begränsade till mitt medvetande och min aktuella insikt. Det kan också hända att jag skulle kunna verka alldeles utmärkt i den viss församling, men jag känner inte till den församlingen och skulle därför inte välja den. För att finna den bästa platsen för ens verksamhet behövs å ena sidan kunskap om mina förmågor, å andra sidan kunskap om nödvändigheterna i världen. Enligt min egen erfarenhet som församlingspräst så finns inte tid och kraft för att ständigt kunna ha alla andra församlingar i mitt medvetande. Därför finns kolleger, en regional ”Lenker”, som inte arbetar i en församling, utan känner till de olika församlingarna i ett land eller en kontinent. Det andra är att jag är rätt glad över att vara en helt normal människa. Det vill säga jag har önskningar som är helt personliga. Jag skulle till exempel kunna säga att någon församling någonstans motsvarar utmärkt mina önskemål, medan en annan församling inte gör det. Då skulle min själ utifrån berättigade impulser bestämma sig för den skenbart lämpligare platsen. Det är för att förhindra detta som vi själva vill ha utsändelsens princip. ”Lenkern” kommer i samtal med prästkollegerna, med familjen. Man finner en gemensam väg som alla upplever som rätt. Det handlar om en social möjlighet att undvika att mina egna böjelser får för mycket vikt.

Dessutom är det en skillnad mellan att arbeta på en ort som jag själv har valt och att verka någonstans dit jag har skickats. Man märker tydligt att kraften som bär arbetet är annorlunda. Impulsen som kommer från gemenskapens kraft upplever en tillströmning av nåd. När andra ger mig en uppgift, även om jag känner att den är mig övermäktig, så kan man utgå ifrån att det tillkommer en kraft som är mer än den enskildes begåvning. Det handlar om kraften som kommer ur de andras uppmuntran och bejakande.


Vilken plats kan ungdomarna få inom rörelsen?
Det är en fråga som även Rudolf Steiner ställde då Kristensamfundet grundades. Han menade att det skulle ske en massiv tillströmning av ungdomar. Det finns ju ett känt föredrag av honom som heter ”Hur kan nutidens själsliga nöd övervinnas?” (GA 168). Där beskrivs religionens uppgift: att föra fram friheten i världen. Det handlar om en nästan karmisk uppgift, eftersom det också var religionen som en gång förde fram dogmen i världen. När naturvetenskapen i dag håller på att bli dogmatisk, så lider den egentligen av en religiös sjukdom. Den tar över religionens arv genom att avstå från individens bemödanden om kunskap, genom att formulera trossatser och föreskriver människornas beteende. Det var genom religionen som den sjukdomen kom till världen. Därför är det religionens uppgift att nu komma med kunskapsfrihet. Rudolf Steiner förväntade sig att vi skulle klara av det. Och det är ju vad ungdomen söker: en gemenskap där det finns friheten att komma fram till individuella insikter.

Men nu strömmar ju ungdomen inte särskilt påtagligt till Kristensamfundet. Har Rudolf Steiner haft fel? Eller har vi inte klarat av att förmedla frihetens luft när man kommer till en församling? Jag skulle säga att vi ännu inte klarat det helt. Kristensamfundets stora läxa består i att låta allt större kunskapsfrihet uppstå. ”Att leva i kärleken till verksamhet och låta leva i förståelsen för andras vilja” skulle kunna stå på varje församlings anslagstavla. Ju bättre vi klarar det, desto mer kommer man att känna sig välkommen i en sådan gemenskap. Det är som en naturlig andliga utveckling. Man skapar villkoren för att sådant ska kunna uppstå. Man kan inte låta blomman växa, men man kan skapa förutsättningen för att den växer av sig själv. Friheten är det moderna religiösa livets grundläggande förutsättning.


Hur ser du på förhållandet mellan Kristensamfundet och Fria högskolan för antroposofi?
Det som visar riktningen för mig är själskalendern. Det tionde veckospråket har som motiv: ”En gång skall du förstå att nu berörde dig ett gudaväsen.” Det är ett löfte om kunskap, men det handlar om en religiös upplevelse – det är inte jag som känner Gud, utan det är Gud som berör mig. Det gudomligas närvaro föregår denna upplevelse. I språket ett par veckor tidigare heter det: ”Min aning, träd du fram att kraftfullt komma till din rätt och ersätt för mig tankens makt.” Försommarens väg i själskalendern leder oss till tänkandets vanmakt. Tänkandet blir vanmäktigt, anandet träder fram och leder oss till den religiösa upplevelsen som består i att beröras av ett gudaväsen. Sommarens väg i själskalendern är en helt och hållet religiös upplevelse som grundar sig i förmågan att ana.

Kyrkoåret börjar med advent. I tidebönen heter det då: ”Människovigningens Handling blir till aning om Anden.” Hur utbildar jag aning om Anden i min själ? Här har vi den religiösa vägen. I själskalendern blir det tydligt att jag anar andeväsendets beröring. Men målet är: en gång skall du förstå. I föredraget om ”Byggstenarna för en kunskap om Mysteriet på Golgata” (GA 175) skildrar Rudolf Steiner att en religiös omgivning som gestaltas på rätt sätt leder till ett medvetande om anden. Medan den andevetenskapliga vägen leder till kunskap om anden.

Här har vi polariteten mellan religionens väg och kunskapens, mellan Kristensamfundet och Fria högskolan. Högskolans väg leder till kunskap om anden, den religiösa vägen till medvetande om anden. Men sedan säger Rudolf Steiner: om man vårdar sig om den religiösa vägen på rätt sätt leder medvetandet om anden till en hunger efter kunskap om anden. Själv skulle jag säga att kunskapsvägen leder till intellektualitet om den sköts felaktigt. Sköts den rätt leder även den till ett medvetande om anden och blir på det viset religiös. I själskalendern börjar tänkandet åter vakna på hösten. Vinterns väg är kunskapens, sommarens väg är aningens. Men året är aldrig bara sommar eller vinter, utan en samklang av båda.

Man skulle också kunna säga att människan är både ett kunskapande och ett religiöst väsen. Det finns områden på jorden där sommaren är starkare betonad, andra där vintern är det. Idealet är att människan befinner sig i jämvikt. Men var och en är individuell. Det kan förekomma att en människa enbart känner ett behov efter kunskap om anden. Andra upplever ett stort behov efter medvetande om anden utan att hungern efter kunskapen vaknar. Vägarna utgår från olika punkter och bildar en gemensam helhet. Betraktar man individerna finns ingen norm, utan man ser behoven och upplever den individuella vägen som den rätta. Problem uppstår bara om någon är medveten om sitt behov och kräver att det ska gälla även alla andra. Var och en måste individuellt upptäcka hur ens andliga behov ter sig.


Vad menar du är Kristensamfundets sociala uppgifter?
Kristensamfundets ursprungliga impuls är förnyelse. Det kan uppfattas på olika sätt. Jag menar att det faktiskt handlar om ”rörelse för förnyelse”. Men det rör sig inte om förnyelse vilken som helst, utan om en religiös sådan. Syftet innebär för mig en förnyelse av livet över huvud taget. Men hur visar sig den impulsen i livet? Hur är jag religiös som kassör i livsmedelsbutiken? Eller som politiker, som lärare? Och man kan utvidga frågan ännu mer. Den nya formen för religiositet hänger samman med sättet på vilket Kristensamfundet för in det religiösa i världen. Det är ju den värld där medvetenhetssjälen ska utveckla sig. Det är det som är vår tids stora uppgift. Betraktar man Kristensamfundets former och sakrament, så är de ytterst anspråksfulla. Det förutsätts att det föreligger en öppenhet att vilja höra detta. Att vilja höra och uppleva detta på ett genuint sätt.

Tillgången till Kristensamfundets ursprungliga impuls förutsätter en tänkande ansats, att vilja lyssna, uppleva, förstå. Att man deltar för att utveckla ens medvetenhetssjäl. Det finns väldigt många människor i världen som vill detta. De finns i alla sociala grupper. Det handlar inte om att vara till för fattiga eller rika. Det handlar om att bemöda sig om ett religiöst liv med medvetenhetssjälens kvalitet. Det innebär för mig Kristensamfundets huvuduppgift: att vara öppen så att alla människor som söker denna kvalitet finner möjligheten att religiöst förnya livet utifrån sakramentens kraft.

Men det finns också många människor som inte söker just detta. Det råder stor nöd i delar av världen där man i stället för att gå den här vägen är i behov av konkret hjälp. Vad kan Kristensamfundet göra här? Det är en vansklig fråga som även Rudolf Steiner talar om. Han säger att den sociala impulsen kommer att leda fel om den institutionaliseras. Det är just det som skett med kyrkorna. Det blir farligt om den enskilda människan inte längre känner sig kallad att hjälpa, eftersom allt sköts genom någon inrättning. Ser man i Tyskland ser en hemlös på gatan tänker man automatiskt att han kan väl gå till socialkontoret. Staten tar hand om det här, det är ju underbart. Men det försvagar individens sociala impuls.

Där jag har arbetat har jag alltid strävat efter att människorna blir socialt verksamma som individer, inte utifrån Kristensamfundet eller antroposofin som institution. Det var till exempel viktigt att inte waldorfskolan som institution backade bröd åt fattiga i São Paulo, utan att det var konkreta enskilda föräldrar som gjorde det. Det sker dessvärre alltför sällan. Det handlar om initiativ som utgår från just den människan. När hon slutar kommer verksamheten att upphöra.


Vad tror du om det framtida samarbetet mellan Kristensamfundet och Goetheanum?
Jag är väldigt lycklig och mycket tacksam över hur bytet av ”Erzoberlenker” har gått till. Min företrädare Vicke von Behr har tagit farväl från Goetheanum och jag har presenterat mig. Sedan började vi byta idéer och inledde samarbetet. Det hade möjliggjorts därför att relationen mellan båda parter är något man har vårdat sig om under de senaste decennierna. På det viset önskar jag mig att vårt meningsfulla samarbete helt enkelt fortsätter ske – inte som något särskilt, utan som något helt normalt. Hur skapar man spontanitet i den relationen? Både spontanitet och normalitet är något som helt enkelt uppstår. Försöker man planmässigt vara spontan eller normal är man det inte längre. Jag önskar mig samarbetet med Goetheanum i form av en levande relation. Jag upplevde att en sådan kvalitet och atmosfär redan fanns vid vårt första möte. Därför har jag inte någon plan för vårt samarbete, utan vi kan lugnt se vad som växer och hur det sker. Vi ska måna om mötets atmosfär och inte om hur vi kan förverkliga våra egna föreställningar.

Ur Das Goetheanum 51/2021

Kortad och översatt av Jürgen Vater