FJÄRDE ADVENT

Stolta profeter

I fjällvärlden kan man uppleva hur de snöklädda bergstopparna börjar glänsa långt innan solen har gått upp. Som stolta profeter förkunnar de oss om den nya dagen som skall komma, vittnar om det ljus som är på väg och snart skall kunnas upplevas av alla. Så är också varje adventssöndag som en sådan fjälltopp, som en profet som visar på att ljusets födelsestund närmar sig mer och mer. 

I vårt anande hjärta är vi redan berörda av det här ljuset. Men vår hjärna förstår inte alltid det som försiggår i hjärtat. Som ett dystert berglandskap, där skuggan dominerar över ljuset, förhindrar den hjärtats budskap att nå vårt medvetande.  Vi förhåller oss kyligt och tvivlande till allt som har med förkunnelse och aning att göra. Hjärnan vill inte veta av någon profet. Därför händer det allt som ofta att vi oförberedda överraskas av framtiden och tolkar den fel. Att låta våra aningar nå även tankens värld och inte enbart glänsa i hjärtat och gemytet är den moderna människans utmaning. För där hjärtats morgonglöd får lysa upp hjärnans mörker, kan vi ansluta oss till profeterna och stämma in i deras förkunnelse om julens ljus som är på väg och snart skall kunna upplevas av alla.

Ylwa Breidenstein

Mänsklighetsrepresentanter

Mänskligheten består av många olika folkslag, som alla mer eller mindre försöker få fram sitt budskap, hävda sig och sin plats på jorden. Det leder inte sällan till svåra konflikter och blodiga sammanstötningar, något vi dagligen informeras om i medierna. Men det finns ett folk som inte slåss för sina rättigheter, som inte kämpar för sitt liv. Det är ett folkslag som med stor nyfikenhet och förtroende söker upp alla de andra folken, för att osjälviskt skänka dem glädje, tro, hopp och kärlek. Detta folk kallar vi barn och advent och jul är deras speciella högtider. 

Mot inget annat av världens folk har det handlats så hänsynslöst, så grymt och så oansvarigt som mot världens barn. Men där barnaliv hotas är det mänskliga och därmed också mänskligheten i fara. För vårt förhållande till mänskligheten speglar sig i vår aktsamhet om barnen. I varje barn möter vi en mänsklighetsrepresentant som vill göra oss medvetna om att vi i första hand inte är en del av ett folk utan en del av hela mänskligheten. Barnen är utsända till varje stad och plats, dit Kristus själv ämnar sig, utsända som lamm in bland vargar, för att välsigna mänskligheten med frid och förkunna Guds rike.  Där vi kärleksfullt tar  emot dem och deras budskap där blir det jul – där föds mänsklighetens framtid.

För barnen:

Djuren i stallet

”Det här kommer inte att bli lätt”, sa ärkeängeln Mikael till sig själv och strök sig över det lockiga håret. Han hade fått i uppdrag av ärkeängeln Gabriel att hitta passande djur för stallet där julens under skulle ske. Tiden var knapp för snart skulle det lilla Jesusbarnet födas i Betlehem. Ärkeängeln Mikael kallade genast samman alla djur för att kunna välja ut de som passade bäst för den viktiga uppgiften.

Först av alla trängde sig lejonet fram.”Jag är djurens konung och är inte rädd för något!”, sa han. För att bevisa det började han ryta så högljutt som bara ett lejon kan. Rytandet var så kraftigt att ärkeängeln Mikael fick hålla sig för öronen. ”Jag kommer att riva alla som kommer för nära barnet”, morrade lejonet. Men ärkeängeln Mikael skakade på huvudet och menade att lejonet ändå var för skrämmande. Ingen som kom till krubban för att besöka det lilla barnet skulle behöva vara rädd. Han berömde lejonet för sin kraft och sitt mod, men sa också att alla besökare var välkomna, ingen skulle jagas bort från Jesusbarnet.

Nu vände sig ärkeängeln Mikael till apan. Skicklig som en smidig akrobat visade  den upp alla sina konster. Ärkeängeln Mikael var imponerad av den kvicka apan som slog halsbrytande kullerbyttor så att det stod härligt till. Men han tyckte ändå att den var för livlig för ett nyfött barn som behöver lugn och stillhet.

”Ta mig istället”, sa räven. ”Jag är listig och kan lura till mig allt vad Jesusbarnet behöver.” Men det tyckte ärkeängeln Mikael inte var någon bra idé. Han visade räven tillbaka till sin plats och uppmanade honom att sluta luras.

Nästa på tur var gårdhunden. ”Jag är en duktig vakthund och har jagat bort många tjuvar,” sa han stolt. ”Det räknas inte för den här uppgiften”, svarade Mikael ”för här behövs ingen tjuvjakt. Men fortsätt du att göra ditt goda och viktiga arbete”.Tyst smög sig nu stallkatten fram och jamade: ”Jag är lugn och försiktig och kan tvätta och slicka Jesusbarnet rent.” Mikael skakade åter på huvudet. ”Det är väl ment, kära katt, men att slicka det lilla Jesusbarnet kommer verkligen inte på fråga.”

Många andra djur väntade på sin tur, bland dem också en orm, en mus, en giraff och en elefant. De båda sistnämnda, giraffen och elefanten, var utan tvekan för stora för den här uppgiften. Hur skulle de få plats i stallet? De kom inte ens in genom dörren. Ormen var inte heller ett lämpligt djur, den hade oroat människorna. Och den lgrå musen passade inte heller för uppgiften, den var alldeles för liten. Fåren ville vara tillsammans med resten av hjorden och getabocken luktade alldeles för mycket. Men Mikael fann ändå ett uppmuntrande ord för var och en av djuren, de var ju alla  en del av Guds skapelse. 

Till sist vände han sig till oxen och åsnan som stod allra längst bak och inte vågade sig fram. ”Kom hit”, uppmanade han dem vänligt. ”Varför har inte ni presenterat er?” ” Ack, ärkeängel Mikael,” svarade åsnan, ”vi har inget lärt och kan bara bära last och dra kärror. Vi stör inte heller någon, vi är fredliga skapelser”. Åsnan hängde med sina långa öron och även oxen såg bedrövad ut. ”Men då är ni ju precis de rätta!”, utropade Mikael glädjestrålande. ”Jesusbarnet älskar speciellt de som är ödmjuka och vänliga. Hans hjärta slår för alla de som har mycket att bära och släpa på. Välkomna fram till krubban, oxe och åsna! Ni blir det bästa sällskapet för barnet som ska födas här till jul!!” 

Som avslutning välsignade Mikael alla djuren och återvände sedan med susande vingslag till himlen. Och så kommer det sig att oxen och åsnan än idag står vid krubban för att tillsammans med oss alla välkomna julens under.

Efter en berättelse av  Eckhard Leyser. Översättning Ylwa Breidenstein

🖨