Ett snötäckt landskap

Ett snötäckt landskap trollar i ett ögonblick bort vardagen för oss och försätter oss i en annan värld, i en upphöjd stämning. Det är som om naturen höjt sig över sig själv, det vanliga och vardagliga blir ovanligt och högtidligt. 

Men när sedan snön smälter och blir smutsig och det bleka fjolårsgräset och den kala marken tittar fram, då är förtrollningen genast bruten och vardagen åter närvarande. Och ändå kan marken bara ge gröda och bli fruktbar, när den är svart och kal, inte så länge den täcks av den vita snön.

Liknande är det i människans biografi. Vi upplever stunder då vi växer utöver oss själva, strålande höjdpunkter i livet som vi med glädje får njuta av och som verkligen kröner våra liv. I sådana tider är det som om vi får skörda de frukter som ödet haft i beredskap åt oss.

Framtidens frön sås emellertid inte under de här höjdpunkterna. Så som sädeskornet måste läggas i den mörka, uppbrutna marken, så sås vår framtid där vi i livets dalgångar går böjda under vardagens bördor. Genom att bära lasten som vardagen anförtror oss, genom att öva oss i tålamod och hålla ut i svårigheter gör vi framtiden fruktbar. 

Så utspelar sig människans liv mellan höjdpunkter och svackor, mellan vardag och fest, mellan svart och vitt. Även Människovigningens handling utspelar sig mellan dessa polariteter. Den vita, täckande duken på det upphöjda altaret gör oss högtidligt stämda, trollar bort vardagen och öppnar blicken mot den andliga världen. När sedan nattvardskalken avtäcks för att fyllas med den mörka saften och prästen knäböjer vid altaret, så påminns vi oåterkalleligt om jordelivets djup, om vardagens tyngder och laster.

Men vi påminns också om Guds ord som i Kristus steg ner från himmelshöjderna och som ett gudomligt frö sänktes ned i jordens grav. Frukterna av denna gärning finner vi idag överallt där motsatser kan förenas och närma sig varandra, där vi i vardagen finner festen, där skilda världar omfamnar varandra och död blir liv! 

Ylwa Breidenstein