Duvdrottningen

”Kanske hade jag inte vågat göra det jag gjorde, om det inte bland alla de grå duvorna hade funnits en som var snövit. En enda! Jag fick tårar i ögonen, såna duvor hade jag bara sett hos Sofia och så en gång utanför mitt fönster för länge sen i en annan värld”. 

Det här citat är hämtat ur Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta – där duvan har en viktig roll redan från början. Den nämns som bärare av hemliga budskap och står för frihet, godhet det rena och det vackra. De enda som kan flyga över alla himlar och murar är enligt boken Sofias duvor och Sofia kallas i berättelsen även för Duvdrottningen. Kanske är det något överraskande att i en barnbok hitta den här antydan till förbindelse mellan duvan och Sofia, Vishetens gudinna.

Inom kristendomen har Sofia-väsendet betraktats som en spegling av den Helige Anden och som en kvinnlig aspekt på det gudomliga. Hon står för mildhet, skönhet, renhet och harmoni, samma begrepp som man förbinder med duvan som också är en bild för den Helige Anden. Även om duvan inte nämns i pingstberättelsen har den sin självklara plats i de flesta målningar som skildrar pingstundret och visar på den heliga Sofias närvaro vid händelsen.

Duvan är den mest omtalade fågeln i Bibeln. I Gamla testamentet kommer den med hopp om en ny tillvaro efter syndaflodens slut. I Nya Testamentet svävar den Helige Anden i duvans gestalt över dopet i Jordan. Duvan sägs vara den sista fågelarten som kom till jorden och därför har den också en ovanligt stark förbindelse med sitt andliga ursprung. I gamla tider tillbads och offrades den som ett heligt djur. Duvor lever i alla världsdelar. Där människor finns, där finns duvorna. 

Vi berörs av dess mjuka form och gestalt som undviker alla ensidigheter. Den varken skriker eller sjunger utan har ett läte som ibland liknas med en moders tröstande ord till sitt barn. Fritt rör den sig både i luften och på jorden och väcker vår längtan att lika obundet kunna höja oss över materien. I duvans rörelse när den svävande sänker sig mot marken, anar vi målmedvetenhet i att begripa och genomtränga jorden. De utbredda vingarna sammanfattar och håller ihop det andliga så att det inte ska gå förlorat på vägen. 

Mest känd är duvan kanske för sin unika orienteringsförmåga, som gör att den alltid hittar hem, även om den förflyttat sig långa sträckor. Så har brevduvan blivit en avbild i det yttre för duvans egentliga uppdrag: att bära, och befria Ordet, så att det inte går förlorat här på jorden  och glömmer sitt hem och ursprung i den andliga världen. 

Allt som människan uttalar, ont som gott, lyfts upp i världsalltet av duvan. Ur materiens grav befriar den människans ord. Ett tungt arbete eftersom så många av våra ord inte är bevingade av vishet. Vi uppmärksammar sällan hur vishetensgudinna Sofia, svävar mitt ibland oss, väntande på att få tas i upp i våra tankar och ord.

Pingsten visar oss därför på områden där vi kan varsebli henne, möta Duvdrottningen. Ett sådant område är skönheten, ett gränsområde mellan det himmelska och jordiska där världen blir större och livet får ett mervärde. Och just den här tiden på året är vi omgivna av en nästan bedövande skönhet i naturen. Men det är inte bara naturen som ger oss skönhet, även konsten låter oss komma i beröring med det sköna.

Skönheten leder oss till tröskelupplevelser. Stegrad skönhetsupplevelse kan ibland bli så stark att den framkallar smärta och tårar. Men vi kan också fyllas av tacksamhet för det upplevda och utifrån det vända oss till den gudomliga världen i en lovsång eller som det står i pingstepisteln ”vi kan upptända vårt väsen i lovets ord.”

Att finna skönheten i vår nästa, i våra medmänniskor, är kanske den största utmaningen idag och då handlar det inte om utseendet. Människan är aldrig vackrare än när hon talar sanning, har någon sagt en gång, för då uppen-barar sig den Helige Anden genom henne individualitet. I upplevelsen av vishet, skönhet och sanning närmar vi oss det gudomliga, det guda-besläktade i oss själva. Vi får duvans förmåga att flyga över alla himlar och murar och att hitta tillbaka till vårt himmelska hem. 

En sådan livgivande upplevelse sammanfattade Hildegard av Bingen i en pingsthymn:

Sophia!
Du med de virvlande vingarna,
Cirklande och allomfattande Gudsenergi.
Du ger liv åt världen genom din omfamning.
En vinge svingar sig i himlen,
En vinge sveper över jorden,
Och den tredje flyger mitt i bland oss.
Lovad vare du
Låt hela jorden hylla dig,
O Visheten.

Ylwa Breidenstein

Den heliga Sofia, ikon från Kiev, Ukraina