Döden är inget avsked

”Det finns inget som kan ersätta frånvaron av en älskad människa för oss och man bör inte ens försöka; man måste bara uthärda det. Det låter väldigt hårt till en början, men det är samtidigt ändå en stor tröst; för genom att tomrummet förblir ofyllt, förblir man förbunden med den älskade. Det vore fel att säga att Gud fyller detta tomrum; det gör han inte, utan istället är det han som låter det vara ofyllt, och hjälper därmed till att upprätthålla vår genuina gemenskap med varandra över dödens gräns – även om det samtidigt är smärtsamt.”

Dessa ord av Dietrich Bonhoeffer (tysk teolog och motståndskämpe under andra världskriget) ger en orientering och riktning om hur man kan hantera förlusten av en älskad människa.

Innerst inne vet vi alla att ingenting kan skilja oss från någon som stått oss nära – inte ens döden. Ändå är vi fulla av frågor: Var är våra döda någonstans? Är de nere i jorden – eller uppe i himlen? Men den här typen av frågor är inte relevanta och leder oss in i en återvändsgränd. För de döda befinner sig inte i någon rumslig dimension, är inte här eller där. De är inte på en bestämd plats i rummet, men inte heller utanför vår värld. Istället kan vi ana dem i omkretsen där de omfamnar den värld som både vi och de redan är bekanta med, känner till och lever i. De döda stannar i vår närhet.

Minneskraft och kärleks- substans är de avlidnas näring och energi, som de behöver för sin fortsatta väg. När vi med värme minns och tänker på en död vän eller anhörig blir tomrummet, som Dietrich Bonhoeffer talar om, till en mötesplats som både vi och de avlidna kan hämta styrka ur. Den blir en träffpunkt där inte vårt gemensamma förgångna står i centrum utan istället det gemensamma nuet och den gemensamma framtiden får ta sin början.

Ylwa Breidenstein

DÖDEN ÄR INGET AVSKED

Vem säger att de döda sover?
Vem säger att detta var allt, eller att
det finns en värld av större renhet
där de som lämnade oss gick in
till evigt lysande ungdom?

Hit har vi följt dig
med vår maktlösa mildhet
och tröstens hjälplöst trevande händer
Hit har vi följt dig
med ord om den stora overkligheten
som ingen klagan kan genomtränga.
Tills vi åter
sakta vandrade bort under träden.

Sover du nu, eller gick du
in i  stjärnornas dimma
som lyser kyligt i fjärran
dit våra ord, våra yttersta visioner
aldrig kan nå?

Barn, jag säger dig:
Döden är ingen sömn
Döden är inget avsked.
Oändligt nära är ditt leende, 
dina skänkande händers jordiska ömhet
Oändligt nära är du alltid här,
Är de döda beständigt här och nu
i evigt ljus över vardagens steg
på jorden.
                                                                                                                                                                   Erling Christie

Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.
Rött guld i går, torrt löv i dag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.
Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ, som inga skatter har?
Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom,
som gav åt er sin dröm och strid.
Karin Boye

När löven bäddar i sin grav
blommor, ljung och lav.
När blomman dör i jordens kropp
vilar livet i en knopp.
När människan uppnår försoning
blir liv och död till samma boning.
När kroppen lämnas kvar att dö
lever Andens kärleksfrö.

 Estella Margareta Odén