Den förlorade Fadern

”Den förlorade sonen” av Torolf Engström


Han sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far.

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’” Luk 15:11-32

Det är märkligt hur en så enkel liknelse som den om den förlorade sonen förmår gripa oss varje gång vi hör den. Liknelsen handlar om oss alla, för alla har vi någon gång förlorat en kär människa och vet hur det känns.

Liknelsen är tidlös men genom århundradenas lopp har perspektivet på det förlorade växlat.”Jag hade levat som den förlorade sonen och hade som han kommit i nöd. Men när jag likt honom sökte mig hem igen –  var fadern borta.”  Så beskriver huvudpersonen i boken ”Den förlorade fadern” av Arne Garborg sin moderna livssituation. Han tycker att han förlorat den himmelske Fadern, som han en gång haft och just nu skulle behöva så väl. 

Vår tids utmaning att förverkliga och finna oss själva, bär på faran att vi förlorar något annat på vägen –  nämligen Fadern, kontakten med Gud.  Det är en förlust som oundvikligt leder till ensamhet, mörker och elände om vi inte kan lyfta blicken och känna igen Faderguden, när han målmedvetet kommer oss till mötes från framtiden med utbredda armar.

Fadersrollen – även den jordiska –  vill i dag uppstå i ny gestalt. Men så länge vi håller fast i den gamla versionen av en enbart auktoritär, dömande, sträng och gammal-testamentlig fader, blir det svårt att finna honom i en tidsenlig uppenbarelse. I stället känner vi oss övergivna och drabbade av en svår förlust. På mer eller mindre lyckade sätt försöker vi då kompensera den frånvarande Fadern.

Här kan liknelsen i Lukasevangeliet hjälpa oss vidare. Den berättar om en Fadergud som tröstar moderligt och med kvinnlig omsorg ser till att sonen får både mat och kläder. Det påminner oss om att Gud skapade både kvinna och man efter sin avbild och att varken han själv eller människan därför går att fånga i en ensidig eller stel definition av det som är manligt eller kvinnligt.

”Kom till ditt andliga hem, där din Faders hjärta längtar efter att moderligt ta dig i sin famn!” lyder liknelsens dolda budskap. Med denna insikt kan vi varje dag på nytt återförenas med vår förlorade Fader. Och även vid varje Människovigningens handling får vi återvända till Gudfaders hus –  där han  tar fram den finaste dräkten åt oss, sätter ringen på handen och för oss till det dukade nattvardsbordet, där vi i stor glädje återförenas med alla dem som vi trott gått oss förlorade.

Ylwa Breidenstein