Den azurblå himlen

av Carl van der Weyden

Med varje blick mot den azurblå himlen kan vår själ få tröst och nytt förtroende. Den tyske poeten Friedrich Schiller sa en gång: ”Om du verkligen vill hjälpa människor måste du lägga dem under en öppen himmel!”

Ibland kan det vara svårt att ta in hur snabbt molnen bildas eller hur de nästan på ett ögonblick löser upp sig. I molnsfären befinner vi oss i ett område mellan himmel och jord. Men utan dammpartiklar från jorden blir det ingen molnbildning och utan iskristaller ur höjderna blir det heller ingen molnbildning. Molnen är varken det ena eller det andra: de är ett uttryck för ett både-och.

Om vi som mänsklighet vill utvecklas vidare här på jorden måste våra själar bli rörliga. Vi har som människor möjligheten att öva oss i ”molnighet”, i att forma och omfamna och sen lösa upp, om och om igen på nytt. 

De första astronauterna märkte att de hade ”förlorat himlen” med flygningen i rymden. Det azurblåa var inte längre ovanför dem; bara svart mörker omgav dem. När de sökte efter sin välbekanta himmel upptäckte de till sin förvåning att deras så välbekanta blåa himmel hade stannat kvar på jorden.

Vid Kristi himmelsfärd höjer lärjungarna sina hjärtan och ser Kristus stiga upp till himlen för att tas upp av ett moln. 40 dagar efter uppståndelsen har han ”sitt vara i molntillvaron”. Där förbinder han sig med elementens värld – med luft, vatten, värme och jord – och blir så elementens herre och därmed även jordens herre. 

Ur människans synvinkel är molnen en plats, en tillvaro, på vägen till himmelriket. Ur änglarnas synvinkel omfamnar och bär molnen hela vår jord. Att vakna upp för det föränderliga – för det som är både och – att göra det rörligt i oss, är att ge rum för Kristus i våra liv och på vår jord.

Kristus orden ”Jag kommer att vara med er alla dagar” skulle kunna väcka och aktivera vår vilja att bidra till att göra himlen till en jord och jorden till en himmel.