Kategoriarkiv: Årstid

Öppna dig!

Vår längtan efter under är stor, kanske större än någonsin – och förhoppningsvis då inte bara för egen del utan i första hand för nödlidande medmänniskor. I Markusevangeliet (7:31-37) berättas om när Jesus botar en dövstum man genom att uttala ordet ”Effata” som betyder öppna dig. Som genom ett under blir mannen helad.

Kristus uppsöker ett främmande område där människor lever som är uteslutna ur samhällets gemenskap, människor som man inte har någon högre tanke om. Han vandrar in i ett område där man inte förväntar sig någon gudomlig närhet. Redan det kan väcka en tröstande förundran i oss. Kristus söker upp oss och vill vår närhet även när vi är långt ifrån oss själva, från det vi tror på och egentligen vill! Är inte det ett under så säg?

Man kommer till honom med en dövstum som är helt beroende av främmande hjälp. Det är medmänniskor som hört sig för i hans ställe, medmänniskor som ber för den som själv inte kan uttala sig. Därför att någon annan lider vaknar i dem längtan efter ett under. Och så vänder de sig till Kristus och ber om hjälp för sin nödställda broder. Ja, också det är ett under när vi människor kan umgås så med varandra!

Kristus tar den dövstumme åt sidan, går bort ett stycke med honom innan uppmaningen kommer: ”Effata – öppna dig!”. Detsamma önskar han göra med var och en av oss. För ett kort ögonblick vill han föra oss bort från det ytliga och högljudda tyckande i tillvaron, från det som gör oss döva för livets väsentligheter. Han vill föra oss undan från allt det som överröstar vår egen stämma och gör oss stumma. Först då detta skett och vi öppnar oss kan undret, helandet äga rum.

Det är en tröst att veta att Gud söker upp dem som har det svårt. Men under sker först när också vi ser, hör och ropar på hjälp för vår nödställda medmänniska. Där vi inte är blinda, stumma eller döva. Låt oss därför bli medsystrar och medbröder som inte bara längtar efter under utan också öppnar oss för deras verkställande!  Då kan vi – inför den rådande nöden i vår tid – med en helt annan styrka vädja och be:

Gud, låt ett under ske!

Ylwa Breidenstein

Förvandlingens ord

Förvandlingens ord skall komma på tankens vingar med lösningar och fynd.

En gång finner världen den formel som öppnar de roterande bokstävernas lås.

Då hör alla, ja de som är födda inne i låsen hör nyckeln komma.

De hör klingande solars klara tal.

En gång ljuder Effata.

Harry Martinson

Berättelsen om Solrosen

Många träd är så stora att de med sin krona nästan krockar med molnen och med sina rötter söker sig många av dem lika djupt ned i jorden. Det finns även blommor och örter som växer djupt ner i den mörka mullen och nästan alla blommor längtar efter att få sträcka sig mot himlen och ljuset.

En av blommorna greps en gång av övermod och sade: ”Jag vill inte vara så här liten utan jag vill bli lika stor som ett träd. Jag vill växa och jag kommer nog finna någon som hjälper mig”. Blomman var missnöjd med den form och storlek som den hade skapats till. 

När den såg sig omkring efter en hjälpare frågade den först den vackra morgonstjärnan. Men morgonstjärnan sade: ” Det du vill göra kallar jag för olydnad och jag kan inte hjälpa dig med något sådant.” Även hennes stjärnsystrar vägrade att hjälpa.

Blomman fortsatte och tjatade och tjatade – och till slut så gick månen med på att hjälpa till. Månen hämtade några moln och nu skulle ni ha sett hur fort det gick när månen, vattnet och blomman arbetade tillsammans. Varje natt – växter växer ju mest på natten – sträckte stängeln sig en bra bit uppåt. Bladen blev stora och breda, stängeln lika kraftfull och stark som stammen på en liten björk. Stängeln var som en stege som bladen klättrade upp på. Den hade redan blivit väldigt hög och mängder av blombarn svävade runt den växande plantan. Varje blombarn måste nämligen hitta ett blad att sätta sig på, som på en liten stol. Alla hade redan valt sitt blad och om några dagar skulle växten bli stor som ett träd.

Allt hade gått så fort att moder sol inte hade märkt det. Skaparen själv hade nämligen gett henne i uppdrag att hålla ordning och vaka över växterna. När hon nu såg att en av blommorna nästan hade blivit så stor som ett träd blev hon förskräckt. Men moder Sol kom på hur hon kunde ordna upp det hela. 

Hon hämtade en liten grön korg och befallde sina tjänarinnor ljusstrålarna att sätta alla blombarn i den. Ljusstrålarna tog korgen och satte fast den högst uppe på stängeln för att stoppa växandet. Sedan fångade de in alla blombarn som dansade högt i luften för att kunna sätta sig så högt uppe som möjligt. En efter en fick de nu snällt sätta sig i korgen. Hur många de var och hur högt blomman hade tänkt bli kan ni se när ni räknar blombarnen i korgen eller alla solrosfrön senare på hösten. 

De små solstrålarna gjorde ett väldigt fint arbete. De packade in blombarnen en efter en i korgen, så noga att de tillsammans bildade en snäckform, en spiral utifrån och in.

Men när blombarnen sedan ville öppna sina blomblad så hade de inte lika mycket plats som när de satt på en bladstol för sig själva. Bara de som satt ytterst kunde få stora guldgula blomblad, de andra fick nöja sig med väldigt små.  Men korgen var så fin och det var så mysigt att sitta där nära varandra att alla var nöjda. Det dröjde inte länge förrän också andra blommor ville ha sådan små korgar. Några fick det och dessa blommor kallas än idag korgblommiga växter.

När solens tjänarinnor, solstrålarna var färdiga med arbetet och alla blombladen hade lagt sig tillrätta då såg alla att blomman såg ut som en sol. Därför heter den än idag Solros. Ofta blir det stekande hett där högst uppe i den lilla korgen så blombarnen blir alldeles brunbrända av värmen.

Så lyckades solrosorna att bli störst bland alla blommor. Men vi kan se att något inte stämmer: solrosen var så ivrig att växa uppåt och använde så mycket kraft till det att den glömde bort sina rötter. Solrosens rötter är små och svaga och om det blåser hårt så faller den omkull. Det blev inget träd i alla fall, för trädens rötter står fast i blåsten.

När solrosbarnen märkte hur lätt det var för vinden att blåsa omkull deras ståtliga blomma så sade de: ” Så bra att vi solrosor inte blev lika höga som träd. Då skulle vi ju gunga fram och tillbaka vid minsta vindpust. Sån tur att solen hjälpte oss!”

Men solen sade: ”Jag ber er att ni alltid ser på mig och lyssnar noga till allt jag kommer att berätta!” Och sedan den dagen gör solrosorna det. Från soluppgång till solnedgång tittar de upp mot solen. 

Berättelsen finns i samlingen ”Von Pflanzen und Tieren, Steinen und Sternen” av Elisabeth Klein

Översättning: Katharina Karlsson

Resor hör sommaren till!

Resor hör sommaren till! Vare sig det är små utflykter i närområdet eller större utlandsresor så berikar de oss och vi delar gärna med oss av reseupplevelserna till andra, genom foton och berättelser. Också människolivet brukar beskrivas som en resa. Man kan se på det som en seglats över ett stort hav. Vi stiger ombord på skeppet och sänds iväg mot mer eller mindre okända mål. Och när vi till slut åter igen stiger i land på den andra sidan havet, kan vi se tillbaka på en mängd upplevelser och erfarenheter som vi gjort under resans gång.

Hur har du löst din uppgift?

Vi begav oss iväg på vår livsresa med en uppgift, men utan några färdiga hjälpmedel – för vi kom nakna till världen. Och när vi når den andra stranden i slutet av vårt jordeliv,  lägger vi av de höljen och ägodelar vi skaffat under resans gång och blir återigen –  nakna. Här – på den andra stranden –  ställs vi inför frågan: hur har du löst din uppgift? Vad har du uträttat under färden? Vad lärde stormarna dig? Hur tog du vara på tiderna av stiltje? 

Vår resa på livets hav gör oss trötta och hungriga

För varje människa har sin egen uppgift att lösa under resan, samtidigt som vi alla också har ett gemensamt uppdrag: att söka Kristus och bli hans medarbetare för mänsklighetens och jordens framtid. Genom att dela med oss till varandra av vår olika livserfarenheter kommer vi tillsammans framåt på vår färd. Vår resa på livets hav gör oss trötta och hungriga och det betyder mycket att veta var gästhamnar finns, där man kan kasta ankare eller förtöja båten en stund och komma till nya krafter. 

Vår osynliga färdkamrat

En sån möjlighet ger oss Människovigningens handling och de olika sakramenten. Här kan vi, under färden genom vår biografi, se över vårt förråd av färdkost, uppdatera oss om resans ursprung och mål. Om och om igen kan vi här framför altaret påminnas om och bekänna oss till vår osynliga färdkamrat –  Kristus – som outtröttlig och kärleksfullt vill ge oss orientering och beskydd.

Ylwa Breidenstein