Kategoriarkiv: pingst

Tröstaren – den helande Anden

Trösten berör oss som en mild fläkt

”Vårt behov av tröst är oändligt”, skrev Stig Dagerman en gång. Trösten är ett behov som finns hos människan hela livet, från det gråtande barnet till den döende människan. Alla har vi känt det. Och har vi själva för stunden inte det behovet, så finns det alltid någon i vår närhet som är i nöd och i akut behov av tröstande ord.

Trösten berör oss som en mild fläkt, sänker sig ned över vår själ, som en läkande kraft och sprider ljus och värme i själsligt mörker. Och ändå är inte allt som ser ut som tröst här på jorden, verklig tröst. Det finns en falsk tröst i världen, som vill hålla oss kvar i gamla vanor och fånga oss i sentimentala känslor. Den ger stenar istället för bröd  därför att den förleder oss att känna tröst, där vi blundar för sanningen och hellre blickar bakåt än bejakar förändringar.

Men den som vill ta emot den hjälp och tröst som pingsten står för, ryggar inte tillbaks för verklighetens fakta och sanningar. Andens tröst når oss först när vi börjar lösa oss från livslögner och halvsanningar, när vi inte bara hjälplöst upplever vår egen och världens sårbarhet utan också är beredda att handlingskraftigt söka efter motåt-gärder. Den här foren av tröst bistår oss när vi inte resignerar, när vi inte enbart längtar tillbaks till den gamla goda tiden.  Där vi vågar trotsa vår tids olika skräckhändelser för att gemensamt stödja och stötta varandra, i tanken, i känslan och genom viljehandlingar – där kan vi vara förvissade om att den äkta Tröstaren i vår jordetillvaro också är närvarande.

Maria och den nya gemenskapen

På grekiska är ordet för tröst, Paraklet, detsamma som används för den heliga Anden. Verbet betyder att kalla någon till sin sida för att få hjälp. Pingst-anden skildras som flamma, som vind och som hjälpare. Tröstaren är en annan viktigt aspekt och benämning av anden, även om den lätt hamnar i bakgrunden. Som Tröstare ställer sig Anden troget på vår sida i vår otillräcklighet och våra misslyckanden och uppmuntrar oss till nya försök, så att vi inte ger upp våra mål. Genom att ge oss insikt i djupare sammanhang låter den ett förklarande, tröstande ljus falla på vårt öde. Som Tröstaren kommer den heliga anden vår själ som allra närmast.

Gamla kyrkmålningar framställde ibland den helige anden i Marias gestalt. I urkristendomen upplevde man ett samband mellan dessa två. Maria uppfattades som den Helige Andens mänskliga uttryck och gestalt, som en inkarnation av den. Så överraskar det inte heller att Maria står i pingstens centrum. Hon är tillsammans med apostlarna när pingstvinden sveper in och lågorna tänds över deras huvuden. Som ett mot ovan öppet hjärta, bildar hon den nya gemenskapens mitt. Så blir pingsten en födelsedags-fest för en helt ny social form som inte är färdig eller sluten, utan som hela tiden bildas och uppstår på nytt!  Den här nya gemenskap står för medmänsklighet och ömsesidig empati. Någon ledare i traditionell mening behöver den inte, därför att alla är villiga att representera helheten och inte bara sig själva. 

Än så länge är detta till största del bara ett fjärran framtidsmål. Vi har en väg framför oss att gå innan vi är där. Undervägs har vi möjligheten att förbinda oss med Maria-kvalitéerna och göra dem till våra egna. Hon är en förebild för hur vi kan övervinna sådana polariteter som hindrar den nya sociala formen att förverkligas. Dit hör motsättningar mellan individ och gemenskap, mellan manligt och kvinnligt och mellan det jordiska och det himmelska. Maria-väsendet står för harmoni samtidigt som hon bejakar mångfald och nyansering.

Helig och helande Ande

I Kristensamfundets credo nämns den helige anden två gånger. Först hör vi att ”Jesu födelse på jorden är en verkan av den helige anden”, lite senare säger credot att genom Kristus kan den helande anden verka. Helig ande och helande ande, två sidor av anden lyfts fram, en från det förgångna och en från framtiden.

Ursprungligt verkade den helige anden i den del av skapelsen som inte dragits med in i syndafallet och som vi ännu främst kan uppleva ute i naturen, utanför oss. Den symboliseras av den vita duvan som svävar ovanför marker och inte inkarnerar.

Den från framtiden utsände helande anden verkar inom oss inkarnerade människor, som en läkande kraft sedan den första pingsten. Men den behöver människans vakna medverkan. Då hjälper den oss att hela det som brustit, hela följderna av syndafallet som splittrade oss och skiljde oss från helheten – samtidigt som vi därigenom vann vår frihet. Kristus sände den helande Anden till människorna för att vi aldrig ska vara utelämnade åt tröstlöshet och hopplöshet i lidandet.

Och utan Kristus i våra själar – genom vilken den helande anden verkar –  fortsätter uppsplittringen och sprick-bildningen i det sociala. Anden är alltså inget surrogat för Kristus utan den gör Kristi närvaro ännu mer verklig. När Anden kommer säger den inte: ”Här är jag.” Den säger: ”Här är Kristus”. Den tröstar genom att göra Honom närvarande. Kanske skulle den tröst vi försöker att ge varandra vara effektivare om vi gjorde detsamma!

Ylwa Breidenstein


Hjälparen – den heliga Anden

Vinden är svårfångad

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
« Vi är skingrade nu. Ingens följe. »
Så säger de vita seglen.

De här orden av Tomas Tranströmer uttrycker vår tids vilsenhet och längtan efter gemenskap och mänsklighetsmål. Till pingst påminns vi om den här längtan när det i apostlagärningarna berättas om hur lärjungarna, uppfyllda av den helige anden, plötsligt kan tala så att alla människor förstår dem. Tranströmers dikt väcker i oss bilden av skepp med fulla segel. Det verkar att vara en hel armada av större och mindre skepp, fyllda med människor som är förenade i en rörelse mot samma mål, som om de alla satt i samma båt! 

Den gamla tidens sjöfarare var helt och hållet beroende av vindens hjälp. Inget var värre än stiltje, det skulle i så fall vara en vild storm. Men vinden är svårfångad, den blåser bara om den vill och då blåser den vart den vill! För sjö-männen fanns det ingen annan väg att komma framåt än att vända sig till Gud och be om en välvillig vind som med lagom styrka skulle blåste åt rätt håll och föra dem tryggt i hamn.

Tro, hopp och kärlek

Lika lite som över vinden har vi makt över den helige Andens inspiration. Vi kan inte förfoga över den efter våra egna premisser, även om Gud skänkt oss den som hjälpare på vår livsresa. Men genom inre hänvändelse och bön får vi ändå hoppas på att den heliga Anden gör så att vi får vind i seglen och inte behöver uthärda för långa stillestånd i vår utveckling. I gengäld förväntas det av oss att vi klarar av att rigga seglen!

De tre nödvändiga seglen för att  kunna fånga Anden är: tro, hopp och kärlek. Utan tro på andens realitet kommer vi inte långt. Hoppet ger oss orientering och riktning så  att vi kan finna vår hamn. Kärleken slutligen, som är det största och starkaste av seglen, ger oss kraften att hålla ut i livets vilda stormar och att inte ge upp även om vinden blåser i en annan riktning än vi önskar.

När pingstdagen kom var alla lärjungar församlade i gemenskap och bön. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt,” står det i Apostlagärningarna. Det som lärjungarna gått igenom under de femtio dagarna från påsk till pingst gör dem mottagliga för den heliga anden. Tillsammans har de hissat sina segel av orubblig tro, aktivt hopp och glödande kärlek och fylls nu av andens inspiration, som ett svar på den gemensamma bönen de varit försjunkna i.

Ett svar till en bedjande gemenskap

Så kan man beskriva pingsten som ett eko från den andliga världen, ett svar till en bedjande gemenskap. Därför ser man också den här högtiden som kyrkans födelsedag. Sedan annandag pingst ströks ur den sekulära kalendern så har pingsten blivit mer anonym och förminskats i sin betydelse. Vi behöver hjälpas åt att lyfta upp den i vårt gemensamma medvetande igen.  För pingsten är påskens fullbordan, en himmelsgåva så stor att vi behöver inte två utan tre hela pingstdagar för att kunna ta emot den. Den är den högtid som infriar det löften som Kristus gav om att ge mänskligheten en hjälpare. 

Men än så länge är gåvan oförstådd och inte uppskattad i  sitt verkliga värde. I stället upplever vi vanligtvis både pingsten och Anden som diffusa och svårgripbara och går så miste om värdefull hjälp. Det är bra mycket mer ansträngande att ro än att segla på livets hav. Hur ofta låter vi inte förslavade tankar och ofria föreställningar sitta vid rodret på vår livsfärd – som i en galär – istället för att fylla våra tre segel med pingstens fria ande.

”Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” säger Kristus i Johannesevangeliet. Anden – hjälparen – vill vara en pålitlig vägledare och vardagshjälpare för oss. Med andens hjälp klarar vi av att genomtränga vårt många gånger så röriga tankeliv och att sam-ordna våra olika viljeimpulser, ge dem en gemensam riktning.

Medmänskligheten driver vind för våg

Värme och luft är andens element och samtidigt något som den splittrade mänskligheten lider brist av i dag. I stället för att låta pingstflammorna värma vårt blod dominerar allt för ofta känslokyla och kallt beräknande i samhället.  Dessutom håller luften på att gå ur oss och vi känner en uppgivenhet och kvävande ångest inför framtiden. Corona-pandemin som nu gjort sig bred i världen handlar mycket om just vårt förhållande till luften. 

Det gör även den här pingstens händelser. ”I can´t breath”, ”Jag kan inte andas” är tre ord som spritt sig som en löpeld genom världen de sista dagarna. Det här nödropet från en man, som kvävs genom övervåld av en polis i USA, är ytterligare ett tecken på hur vår medmänsklighet driver vind för våg. ”Vi är skingrade nu, ingens följe” skrev Tranströmer om mänsklighetens och världens viljor.

Därför är det hög tid för människan att finna den gemensamma kursen, ge sig en riktning igen och släppa in pingstens helande vindar, ända in i våra djupaste andetag.  Det är dags att erkänna att vi alla sitter i samma båt, hör till samma flotta och bara med förenade viljor kan hissa våra vita segel av tro, hopp och kärlek för att låta dem fyllas av den helige Andens läkande vind och inspiration för en mänsklig framtid.

Ylwa Breidenstein

”Se flammorna”

”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor, som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.”    (Apg 2)                              

Eld är andens element, en bild för det som vill uppfylla vårt innersta och göra oss till medskapare av framtiden. Till pingsten hamnar det här elementet i förgrunden genom imaginationen av eldsflammorna som svävar ovanför apostlarnas huvuden. Vi blir påminda om den världsvärme som alltet en gång skapades ur och som nu vill individualiseras och flamma upp i varje enskild människa på jorden.

Anden lyse upp oss

Anden är kanske den mest osynliga av trinitetens, treenighetens väsen. Sonen Gud får vi föreställa oss som människa och människobroder. Fadern Gud i sin världsomfattande storhet är det redan lite svårare att få grepp om. Ändå är ordet fader en hjälp på vägen och ger oss ett spår att följa. Men hur ska vi kunna få en inre föreställningen av Anden Gud?

Anden lyse upp oss, hör vi i Människovigningens handling. Kanske är det en början att närma sig den heliga anden genom att knyta an till ljusets rike och till ljusupplevelser som vi haft. Vi kan försöka föreställa oss andens väsen som ljust strålande i ett rike av lysande ljus. Ett ljus som består av renaste klarhet, ogrumlad renhet och glänsande skönhet. Men ett ljus som framförallt är genomträngt av levande vishet. Varje enskild ljusstråle i det här riket är samtidigt en världstanke som med intensiv kraft verkar in vår jordetillvaro, så som det yttre solljuset verkar i växtriket och ger det liv.  Den helige andens ljus omfamnar till pingsten hela vår jord och mänsklighet, vill ge oss en värmande upplevelse av helande enhet.

Elden – en värdig bild av andens förmågor

Till bilden av ljuset kan vi nu lägga bilden av elden. Elden med sin intensiva aktivitet och rörlighet är tillsammans med ljuset en värdig bild av andens förmågor. Den utstrålar flammande energi och livgivande värme. Tankar uppfyllda av pingstens anden är inte kalla eller abstrakta. När den heliga anden får glöda i oss värms våra tankar, vi blir eld och lågor för kreativa idéer och finner ideal att brinna för.

Pingsten är en avgörande vändpunkt i kristendomens historia. Genom andens utgjutelse vid den allra första pingsten blir apostlarna självständiga bärare och förkunnare av kristendomen. I deras inre vaknar en djupare förståelse – går det upp ett ljus – för Kristi väsen. De har levt med Honom i tre år, sett honom, lyssnat till honom, upplevt hans gärningar, ja kanske har t o m hans händer berört dem. Mycket av det de upplevt har de säkert inte förstått och vissa av händelserna har skrämt dem och gjort dem upprörda. Men alla –  utan undantag – har älskat honom! 

Långfredagens händelser driver dem mot den absoluta förtvivlans avgrund. När Kristus sedan visar sig för dem som den Uppståndne är det till att börja med helt obegripligt, som en mäktig, overklig dröm. Till himmels-färd går de igenom avskedets smärta ännu en gång, en smärta som samtidigt blir födslovärkarna för den nya förmågan som föds i dem till pingsten. 

Steget från lärjunge till apostel

Fram tills dess har lärjungarna varit utom sig i ordets dubbla bemärkelse. Men nu, på pingstdagen, kommer de till sig. Nu älskar de inte enbart den som gått bredvid dem de tre åren, utan de börjar också att begripa honom. Inte på ett ytligt sätt, utan med det djupaste i deras egna själar förstår de djupet i Kristi väsen. Det är nu de tar steget från att vara lärjungar till att bli apostlar! Allt de fram tills dess upplevt har varit för-beredelser för pingstens stora ögonblick. All smärta, förtvivlan men också kärleken till Kristus gjorde dem mottagliga för den heliga anden.

En klang, ett eko av den här urhändelsen upprepar sig varje pingst på nytt. Sedan jul har vi vandrat med Kristus och upplevt både sorg och glädje. Vi har hört hans evangelieord, sett spåren av hans gärningar, kanske t o m anat en beröring av honom i vårt allra innersta inre och känt hur kärleken till honom tänts. Kärleken är också temat i evangelietexten som läses under de tre pingstdagarna (Joh 14).”Den som älskar mig uppenbarar min ande” heter det där. Kärleken till Kristus är förutsättning för att pingsten kan nå fram till oss.

Lågorna över apostlarnas huvuden är inte enbart en bild för andens närvaro utan också ett utryck för hur varje människojag översinnligt flammar upp när hon i kärlek tar emot Kristi ande och därigenom blir en apostel, en guds medarbetare på jorden. Uppdraget är att få hela mänskligheten, alla människor på vårt jordklot att flamma upp för samma mål, brinna av kärlek till varandra, till jorden och till det gudomliga och så bli ett svar på Kristus  högsta önskan och längtan när han säger:

 ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!”( Luk 12:49)

Ylwa Breidenstein